Ingen människa är en lök

"...om man skulle kalfatra [strängt och kritiskt granska] alla utan och innan, undrar jag om det blir kvar så värst många anständiga människor kvar! Jag är säker på att ingen skulle ge mer än en stekt lök för mig..."

Possibly Maybe

Julen 2008 kan man (jag) konstatera följande:

• att någon julstämning knappast erfors;
• att höjdpunkten sannolikt var annandagens femtimmarversion av Fanny och Alexander;
• att man saknar snön så förbannat i Stockholm,
• men att de som bor i Sjöstaden får skåda en vit Hammarbybacke;
• att jag kanske borde sluta projicera allt mitt missmod på julen.

Sen vette fan om jag har något ytterligare att tillägga. Möjligtvis kan man i backspegeln glädjas över en bloggrik decembermånad.

Noterat: Bruce på Debaser!

Den ryska standarden

Ja, vad ska man egentligen säga om den ryska festen i fredags. Vodkan flödade på gott och ont. Jag tror och hoppas att de flesta hade det trevligt i alla fall. Vi har försökt sanera lägenheten men den luktar fortfarande lite sprit och det finns en hel del vinfläckar som inte går bort. Rysk standard!!!

Åh jävlar vad bakis jag var igår. Ve och fasa! Jag var ju tvungen att gå till jobbet vi halv fyra. Något som min kropp inte orkade med. Kaskadkräkningar och en snabbdusch och sen var det bara att kuta till bussen. Jag mådde så jävla dåligt när jag kom till jobbet. Satt dubbelvikt i en och en halv timma och försökte svara i telefonen. Bestämde mig för att gå och hämta vatten men istället fick jag springa på muggen och hosta ut den sista magsyran. Rysk standard!

Studenten

"Han var så utmattad efter hela detta månadslånga koncentrerade missmod och denna dystra upphetsning att han, om också bara för ett ögonblick, ville andas ut i en annan värld, vilken som helst..."

Tysk musik

Richard Wagner. Ett av mina nya "projekt". (Bob Dylan var ju ett annat.) Sitter och lyssnar i denna stund; Tristan och Isolde närmare bestämt.

Hade lite flyt och kommer över en Wagner-box helt gratis på förra jobbet. Hans viktigaste operor i nedkortade versioner. De är ju som bekant annars rätt mastondonta.

Men, själva musiken är egentligen ganska lättlyssnad måste jag säga, i alla fall om man som jag är relativt bekant och vän med den klassiska musiken. Min första tanke var faktiskt att Wagners musik påminner om filmmusik: långa, smetiga stråkpartier och suggererande stämningar snarare än .... ja, svårt och förklara. Måste förstås avlyssnas. Ah just det, musiken är förstås utomordenligt romantisk. Och tysk.

Skulle vilja komma iväg till operan å se den där förbannande ringen. Fyra delar à fyra långa kvällar.

Telefonsamtal

Det känns som att jag spenderat hela dagen i telefon. Med tjänstemän och politiker av olika slag. Exploateringskontoret, Stadsbyggnadskontoret, Trafikkontoret, Fastikhetsverket, Djurgårdsförvaltningen, Stockholms Hamn, olik nämnder och en del andra instanser. Tror jag snackat med nästan 20 pers och trots detta inte fått svar på det jag söker. I och för sig är väl det ett svar i sig.

I vanliga fall finns det ordentliga regler inom stadsplaneringen och det finns nästan alltid någon som är insatt men när det gäller innerstadskajer så verkar det vara en soppa. Ingen tycks kunna säga något övergripande utan varje meter kaj sköts olika. Puh... Jag har blivit hänvisad vidare hur många gånger som helst och till slut började det bara gå runt tillbaka till de jag redan snackat med. Snurrigt!

Geraldine

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back from the edge
I will turn your tide
Be your shepard and your guide
When your lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound

When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know thats just the Prescription talking
When your feet decide to walk you on the wayward side
Up upon the stairs and down the downward slide
I will, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I'll be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker

Till er blyga läsare

Fixat. Nu accepteras anonyma kommentarer. (Kände inte till att denna spärr var aktiverad.)

Carl!

Jag tycker att vi skall acceptera anonyma kommentarer på bloggen.

Håll till godo

De gröna linjerna är i fokus för min uppsats.

För kännedom

Kungen, Horace och jag.

Nu tänkte jag – efter två dävna och deppiga inlägg – förtälja om något positivt och upphöjt.

I går kväll var jag nämligen på konserthuset för årets Nobelkonsert. En riktigt glamorös kväll blev det: finkostymen på (som om jag hade flera...), champagne i pausen och mingel med diverse celebriteter.

Och både Horace och Kungen var där, den förstnämnda på första parkett, den sistnämnda tillsammans med bland annat Victoria. Behöver jag säga att vi var tvunga att, som seden påbjuder, ställa oss upp (ackompanjerad av fanfarer) när Carl inträdde, och sedan i paus vänta tills han lämnade lokalen innan vi vanliga dödliga kunde göra detsamma. Detta upplevdes förstås lite lustigt (i synnerhet emedan undertecknad varit passiv medlem i Republikanska föreningen), men ändå i sammanhanget ganska naturligt.

Nog om detta. Höjdpunkten var trots allt musiken och i synnerhet John Eliot Gardiner (på bild ovan), en inom den klassiska musiken mycket berömd och inflytelserik dirigent. Han är kanske framför allt känd som uttolkare av barockmusik framförd på tidstrogna instrument. Själv har jag ett par lysande inspelningar av honom i min samling.

Två stycken framfördes under kvällen. Dels Dvořáks sjunde symfoni, dels mässa i c-moll (ofullbordad) av Mozart, med dubbla körer och fyra eminenta solister. Svårt att här i ord sammanfatta mina intryck av musiken, men en mycket vacker och engagerande musik var det som bjöds. Sen var det också en njutning att följa Gardiners dirigerande. Så graciöst! (Vem var egentligen kvällen kung?)

På det hela taget gjorde denna måndagskväll mig gott i sinnet; hoppas att detta inlägg gör er detsamma.

Tungt, tyngre ,tyngst

Ja, nu känns det tungt. Så fort jag får en dålig start på en dag känns det som att hela dagen är förstörd och får jag en dålig start på veckan känns det som hela vekan är förstörd. Med andra ord är jag nu under uppsatskrivandet ganska känslig för motgångar. Var laddad i måndags morse men det höll väl ungefär två timmar och sedan dess har jag inte orkat göra något åt uppsatsen.

Hej tristess

Jag vet att jag tjata om saken förut men, ja, dessa förbannade helger! Eller rättare sagt de helger som inte blir som man vill: njutbara och avkopplande, sköna och innehållsrika, fulla av livsglädje och livsbejakande verksamhet. Fredagen började visserligen (som ofta) ganska bra, var trevlig ända in på småtimmarna, men sen gick det gick det obönhörligt utför. Sen dröjer det till runt tretiden på söndagen då – efter en joggingtur – livsandarna börjar återvända. 

Problemet är alltså lördagarna. Och inte helt sällan de lördagar man beslutat sig för att endast "ta det lugnt". I klartext: alkoholfritt. Om man nu inte lever i en lycklig och dynamisk tvåsamhet har jag svårt att hitta något vettigt att sysselsätta sig med på lördagskvällen som inte inbegriper några slags rusdrycker. Har prövat att titta på videofilm. Det kan funka. Men – så förbannat tråkigt! Läsa? Ja, det är nyttigt. Men, tanken är nån annanstans.

 

Äh, vette fan. Kanske måste jag poängtera att det inte så mycket handlar om alkoholen i sig (vill förstås inte framstå som nån alkis in spe) utan om behovet av aktivitet, det sociala, skrattet, glädjen, samtalet ... (ja, allt det som saknats denna helg).

Sen påstår vissa att man måste ha tråkigt ibland.

Egentligen handlar det väl om att man så brutalt påminns om sin ensamhet på just lördagarna. De flesta andra dagarna funkar ju rätt okej och på söndagarna har även (har jag hört) folk som lever i tvåsamhet lite ångestkänningar.

Thai och hotshots

Nhu:s Thaihak granne med Friskis i Hornstull fick på fredagen ett besök av mig mfl. Bra ställe måste jag faktiskt säga. Kanske inte så konstigt att stället blev nominerat till bästa budgetrestaurang av Dn nu i år. Thaibasilika, röd chili och kokosmjölk mm. Bra skit helt enkelt.

Sedan fortsatte gänget till Embargo där även Carl slöt upp. Där inhandlades bärs och åttiotalsklassikern hotshots. Vet inte vem som kom på att beställa in dessa härliga kaffeshots men en sak som är säker att nästa gång det blir häng hemma hos mig ska jag damma av Gallianoflaskan.

Lantis, mitt andra hem

Ännu en förmiddag på chateau Lantis i Frescati. Visst låter det fint men verkligheten är ju tyvärr lite annorlunda. Skolmatsal/datasal som är förknippad med ångest. Min Uppsatsångest börjar så smått påverka mitt liv igen. Den kommer som en farsot och förstör tillvaron och lämnar varenda cell i kroppen smittad. Som tur är är detta sista stora uppsatsen jag skriver och om jag tar mig igenom detta levande väntar ett långt och lyckligt liv.

Biblitekspop låter härligt. Två bra gjerjor blir ett, mums.

<...>

Jag testade liksom C att hälsa på en ytligt bekant i går, i stället för att "som svensken" rikta bort blicken och låtsas som inget. Ett kort men trevligt samtal blev resultatet. Detta måste jag testa fler gånger vid liknande situationer.

Annars trött efter 3 dagar på nya jobbet. Kvällarna denna vecka har följaktligen varit synnerligen händelselösa.

Och på lördag är det bibliotekspop. Kanske tar man sig dit.

Godnatt.

Att göra som svensken

För några månader sedan fick jag för första gången höra uttrycket "att göra som svensken" . Översättningen kanske inte är helt korrekt men det har något med att man gör som svensken eller gör på det svenska sättet. Tydligen ett ganska vanligt utryck i Spanien. Det är möjligt att uttrycket gör sig hemma i andra länder också men det kan jag inte bekräfta. Hur som haver så går det ut på att ignorera någon eller att låta bli att hälsa. Känner mig ganska träffad faktiskt. Måste erkänna att jag hellre stirrar ned i marken och låssas som ingenting. Detta gäller i synnerhet bekantas bekanta eller andra avlägsna vänner. Ska man hälsa eller inte? Lika bra att låssas som att man inte har sett personen, tycker jag.

Men så bröt jag mönstret idag. I lunchresturangen Lantis råkade jag möta en person jag kände igen med blicken och sa: Tja, du gick i Thorildsplan va? För er som gick på ett litet musikgymnasium kanske inte detta betyder så mycket men Thorildsplan är en stor skola. Dessutom vet jag inte vad killen heter och knappt om jag snackat med honom tidigare. Dessutom är han ett år äldre och gick inte ens med samma årskull som mig. Han skulle i alla fall bli psykolog... hepp

Bänkad

Ja, själv satt jag bänkad framför På spåret i fredags och programmet levererade en härlig mix av lätt underhållning, myspysig humor och geografiska kunskaper. Lärde mig en hel del om Nya Zeeland (och om dess huvudstad, Wellington, som jag knappt kände till).

Tänkte faktiskt inte på att T&T försvunnit, men kan inget annat än att så här i efterhand hålla med C: Vilket lyft för programmet! (Men vem faan är Emerick?)

Jag mår också illa i dag. Hårt festande på båt i går med 1 600 pers. Men faan va dyr ölen är på finlandsbåten!

Krill: Skyll inte viruset på ryssen, kanske är det snarare polacken (alltså undertecknad) som smittat ner dig.

En ljusglimt i en annars grå vecka

Som sagt en tung jävla vecka men så plötsligt händer det. Jag såg precis reprisen av ett av mina favoritprogram På spåret. Hade säsongspremiär nu i fredags och den goda pensionärsstämningen över programmet verkar vara intakt. Med andra ord programmet håller än och det har till och med förbättrats. Till min stora glädje har Triple and Touch grabbarna fått kicken. De har allt för länge besudlat ett annars sevärt program. Hurra! Hurra!

The Ordinary Boys in St:Petersburg

Fett med fett!

Det här har vartit en tung vecka. Känns som jag fått nått virus från ryssen. Ve och fasa, Gustav Vasa.

Vad har du gjort?

Utmärkt (apropå Krilles initiativ).

Läste en artikel om etikettregler för bloggare, och en viktig grundsats löd: Ursäkta dig aldrig för uteblivet bloggande! Så, nu börjas det. På ny kula, men på välbekant plattform. Mot framtiden, men med vårt fina bloggarkiv i minnet. Utan dåligt samvete.

I brist på egna upplevelser att för dagen förmedla citerar jag i stället ett stycke ur Peter Englunds senaste (som i sin tur hämtat följande sentens från en soldats dagbok):

Det är välbekant att den rädsla som tanken på en fara framkallar är mer nervpåfrestande än mötet med faran själv, på samma sätt som begäret är mer berusande än tillfredsställelsen av detsamma.

Pånyttfödelse

Det var någon som tyckte att bloggen skulle få nytt liv. Ett stycke samtidshistoria som helt enkelt borde få leva vidare. Varför inte starta denna nya tid denna novemberdag då årets första snö faller i Stockholm.

Större delen av bloggarna kommer i och för sig att befinna sig i St:Perersburg den kommande veckan men det kanske genererar lite nya intryck att skriva om.

Spung

Nostalgi

Håll tillgodo

Veckans palaver

T r e dagars arbete kvar, sedan långsemester! Ahh.

En något mer prosaisk iakttagelse.

Avläst i Röster i radio nr 20 1955 under rubriken Veckans palaver:

Radions uppgift i samhället tycks inte blott vara att upplysa och underhålla, utan också att vara strykpojke för ev. ackumulerat missnöje av något slag. Frågan är om man inte borde avleda detta missnöja genom en programpunkt kallad "De missnöjdas klubb" där missnöjda människor skulle få tala ut och befria sig från missnöjesoket. Det skulle säkert bli ett högeligen uppskattat underhållningsprogram. Ty vi är nu en gång så funtade att vi har stort nöje av andras missnöje.

Och ett antal decennium senare fick vi Ring P1 (startade år 2000). Men att det tog så lång tid? Kanske ett tecken på att vårt samhälle, till skillnad emot 50-talet, är mindre hierarkiskt och öppet för fler röster en samhället elit. Tyvärr träffar jag ganska ofta på folk (läs: medelklasstyper) som ogillar programmet. Eller det kanske är ett gott tecken.

Lilla Malmö

Ett första riktmärke som kom till användning vid flytten till Södermannagatan var Axel Landquist park, den mellan min gata och Nytorgsgatan och flankerad av Åsögatan.

Dess rätta namn var till helt nyligen för mig okänt, men vilken park det var frågan om gick kom man ganska enkelt fram till när man språkade med folk. Nu vet jag inte riktigt om ordet passar i sammanhanget, men visst är parken famös, det vill säga känd av mindre trevliga anledningar. En knarkarpark helt enkelt, full med fyllon och mindre seriösa hundägare.

Och i kväll, en helt vanlig måndag, när jag efter livsmedelsinhandling spatserade förbi min park, satt det således ett gäng unga killar och drack starköl ur burk, 3-4 mindre trevliga hundar morrade ilsket och deras respektive husse sjunger sannolikt inte i kör.

Då mindes jag min tid i Skåne och tänkte följaktligen: härmed döper jag denna park till Lilla Malmö. På nåt sätt kändes den helt plötsligt mer inbjudande och, ja, hemtrevlig.

Sjukrapport

Nu har jag varit sängliggande (eller snarare soffliggande) i två hela dagar. Redan förra onsdagen kände jag mig konstig, men under måndagen bröt det ut för fullt. Precis som ungefär en månad sedan.

Jag brukar intala mig själv och ibland även andra att jag mycket sällan är förkyld. Men nu skäms jag nästan över min ömklighet. Och att behöva vara borta från jobbet!

Sen insåg jag i måndags kväll en sak: det är nog inte så populärt att ta sig till jobbet när man känner krasslig bara för att liksom visa framfötterna. Smittorisken bör respekteras (tycker i synnerhet ens arbetskamrater).

Men, plötsligt har man en massa tid. Och samtidigt en god portion rastlöshet. Har läst mycket Charles Bukowski, sett en veritabel filmklassiker – Truffauts De 400 slagen –, lyssnat på P1 och druckit kolossala mängder vatten.

Måste tipsa om Språket i P1. I senaste programmet pratade de om läspande i radion (tydligen ett ljudteknikfenomen) och, framför allt, om svårstavade ord. På hemsidan har de lagt ut en lista med en massa knepiga exempel. Dublett eller dubblett?

Promenera

Vissa lediga dagar tror jag i min enfald att jag bara ska ligga hemma i soffan å "ta det lugnt". Nån slags återhämtning, att "unna" sig lite slapphet. Och det går åt skogen.

Jag är en oerhört rastlös själ. Är det verkligen nåt jag har lärt mig så är det hur viktigt det är att så fort som möjligt komma ut på morgonen (under veckorna gör man det förstås ganska naturligt). Nu har jag i och för sig varit lite krasslig, så fysisk aktivitet har undvikits.

Men, så fort man kommer ut å ser träd, människor, hus, himlen – ja, va faan som helst. Det spelar liksom ingen roll, så länge ögonen sysselsätts. Det är väl det det handlar om: en för ögonen fysisk nödvändighet (och en massa andra saker).

Sen brukar jag tänka på Bergmans yttrande: "Dämonerna gillar kalla fötter" (apropå sitt promenerande).

Väljer även att här publicera två bilder jag tagit under vandringar i vinter. Den ena tagen på Årstabron, den andra kan jag inte komma ihåg var jag tagit.

Blev lite glad när jag såg att ett fik i närheten har börjat med söndagsfrukost tema Godmorgon, Världen (ni vet, P1:s fina veckomagasin som sänds 9-11 på söndagsmornar). Det måste testas! Lyssna på P1 kollektivt? Hm.

Annars går det ganska bra med mitt pågående Dylan-projekt: att förstå giganten Bob Dylan. Under veckan har jag lyssnat en hel del på Blood on the tracks, en klassiker från 1975. Även Oh Mercy, en sen 80-talare, har avverkats. Båda är riktigt bra (å man slipper nästan munspelet).

Lite bilds

Här har ni lite bilders från trippen.

- Tanten som hjälpte oss att ta detta kort, från Top of the Rock, var lite för kort för att få med utsikten nedåt.



- Kul(l) med två servila kopps på Brooklyn Bridge.


- En avslappnad promenad med lite window shopping i East Village.

- Efter en lång dag i Williamsburg var det skönt med vila på n6th street, en av bargatorna. Lägg märke till Carls välfyllda plastkasse från Beacon Closet (2:a hand).


- Lite vila i Morningside Park efter promenad i Harlem, som på en del ställen kändes tryggt och på andra inte. Carl hade för dage köpt en fyradollars söndagsupplaga av NYTimes, Magnus har just ätit nachos och undertecknad koncentrerar sig på att se avslappnad ut, hm.


Jaja, vi hade det fint.

New York-hälsning (från Sverige)

Ja, många kort blev det i NY. Men, som vanligt är det svårt att samla hela truppen (om man nu inte envisas med automatutlösare).

Nåväl. Denna bild är vacker. Tack vare avstängd biltrafik (och några hjälpsamma turister) kunde detta ögonblick förevigas. Lägg märke till Mange och de gula strecken, samt de två amerikanska flaggorna. Även skraporna gör ett suggestivt intryck på grund av den för dagen molnrika himlen.

Dubbelfitta

Har det hänt att ni tänkt på hur de konstruerar de här ordsystemen som man skall kunna skriva snabbare sms. Vissa ord finns men andra har de struntat i. Man kan ju undra vilka kriterier de har eller vilket underlag som används. Har ni en sonyericsson och skriver med T9 kan ni ju prova att skriva dubbelfitta. Undra om det är ett verb eller substantiv?

Douglas Murray är Tre Kronors nya biff. Han har tydligen spelat med vår vänn Jackan i många år men nu är han NHL-proffs. Enjoy!

www.angelo-maxies.com

Till New York

Hoppas ni har det härligt där borta. Här kommer en länk till den grymma resturangen på Park Ave South at 19th Street.

Jag rekommenderar 13 oz. Grilled Filet Mignon
Ni kommer inte bli missnöjda.

En midsommardröm

Som ni säkert märkt så har min bloggarinspiration trytigt något den senaste tiden. Men nu idag fick jag beskedet som hävde min skrivkramp. Nu fick jag något att bearbeta.

För ett par av er hann jag nog berätta om att jag varit på lägenhetsvisning i Midsommarkransen. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Allt började för ett par veckor sedan då jag tog mig tid att sondera terrängen. En promenix där i den bländande vårsolen och kransen kändes bara bättre och bättre ju mer jag tänkte på det; fiskaffärn, Tellusbiografen och vinterviken, för att måla upp en triptyk av det som lockade.

Dagarna innan visningen samlade jag intryck och tankar samt funderade löst på några kriterier som måste vara uppfyllda för att det skulle kännas bra att lämna min diminutiva våning på knifsöder. Lyan måste fan ha fönster åt svandammsparken (vilket innebär e.m sol och fri parkutsikt - ingen insyn), helst ha parkettgolv och vara någorlunda bra planerad. Det senare för att det skulle kännas vettigt att flytta till något lite större (dyrare) än jag tänkt mig.

Väl där, i tisdags kl 17, kliver jag in genom porten i det gula 30-talshuset, tar några raska kliv upp för de två stentrapporna, för att sedan kliva in över tröskeln till lägenheten. Med facit på hand känns det nu bittert att återge vad min till en början kritiska blick fick skåda.

En stor möblerbar hall med fiskbensparkett. Tog vänster in i ett vardagsrum med utsikt mot svandammsparken. Solen fullkomligt rann i genom det trerutiga fönstret och vällde ut över ett blankt parkettgolv innan ljuset absorberades något av en fondvägg i nästan svart i ena änden av rummet. Plats för typ soffa, fotöljer och stort matbord (6 pers). Tillbaka ut i hallen där jag åt höger tittade in på en rymlig, nyrenoverad toalett med dusch. Gråsvart klinkers på golvet och vitt på väggarna. Vidare ut i ett mycket ljust och öppet kök (trerutsfönster mot svandammsparken). Ny kyl/frys och ugn. Via köket gick jag sedan genom en öppning mot ett sovrum med plats för hur stor säng som helst. Naturligtvis badade även detta rum i solljus som sken in från svandammsparken.

Vad fan är det frågan om, tänkte jag stilla och såg mig behärskat om. Endast en av de andra jävlarna här på visningen har har längre kötid än mig, det hade jag noterat på HSBs hemsida. Utbytte någon artighetsfras med en solglasögonbeprydd donna (lghtn var som sagt mycket ljus) samtidigt som jag undrade om det möjligtvis kunde vara hennes kötid som stod emellan mig och denna dröm. Hon upprätthöll en stoisk fasad och kanske tänkte hon samma sak som jag: må den tursamme faan som är etta på denna lägenhet ha betalningsanmärkningar, en skitlön eller något annat som diskvalificerar denne från möjliga spekulanter, för den här lägenheten är det ingen vettig människa som frivilligt tackar nej till.

Trots detta började jag senare på kvällen att i tanken inreda lägenheten, funderade ut vilka prylar som borde köpas på blocket. Nån kul soffa, ett köksbord, bokhyllor, ett soffbord och annat som kunde rymmas.

Jag tackade naturligtvis ja samtidigt som jag mindes de gånger man hört: -ja, jag var nr 10 (välj valfritt nummer mellan 5-20) i kön men jag fick lägenheten ändå. Bla bla...
Aha, men jag kan numera då säga: jaha, jag var TVÅA i den JÄVLA KÖN, har köat sedan juli 1980 men det hjälpte faan inte! Tanten på HSB sa att den var EN PERSON före mig som hade TACKAT JA. Aha, tack då.

Det var för bra för att vara sant. Lite för bra. Det blev en Midsom-Mardröm.

Helvetes jävla skit.

Ps. Jag fick inte heller lägenheten vid Skanstull.

Leverans direkt!

I morse ringde hantverkarna på kl 07:25. Det var bara att gilla läget och lämna lägenheten. Kändes ok med vetskapen om att det var sista gången de skulle vara där. Jag tog en lång promenad i duggregnet runt söder och kollade in koloniträdgårdarna. De ser inte mycket ut till värden så här på vinterhalvåret. Efter nästan två timmar kände jag mig hungrig och begav mig hemåt men slank in på Vetebullen på Hornsgatan (kan tänka mig att det är där någonstans Mange bor). För 39 spänn vart det god havregrynsgröt, ägg, macka med ost och kaffe. En frukost helt i min stil och riktigt mätt vart man på köpet.

När jag senare på dagen kom hem var hantverkarna klara och det hade kommit ett paket på posten. Ett par linser som jag beställde på nätet kl 16:30 igår. Snabbt! Jag vart lika imponerad förra veckan då Guitar Hero befann sig på Ica mindre en två dygn efter beställning. Tidigare erfarenheter har lite mindre positiva. I februari beställde jag böcker på Adlibris som jag skulle ha med till staterna. Kostade på mig 19kr extra för att vara riktigt säker på att de skulle dyka upp, även om den vanliga leveranstiden hade räckt. Men icke. Böckerna kom fram när jag satt på flyget och då var ändå leveranstiden typ 2-5 dagar eller nått liknande. Känns som de bara sitter och rullar tummarna på lagren tills den dagen kommer då de måste skickas iväg för att vara framme precis sista dagen. Inte konstigt att det blir försenat ibland.

Ångest

Jag har alltid tagit det där med uppsatsångest med en klackspark. Det är klart att det varit jobbigt ibland men det har för det mesta flutit på bra. I och för sig har jag inte skrivit någon uppsats på högre nivå men ändå. Nu börjar ångesten i alla fall komma krypande. Jag får liksom inte till något. Vet inte var jag skall börja och det känns bara jobbigt allt ihop. Nu har det gått snart två veckor och jag har inte åstadkommit mycket. Lösningen är säkert bara att ta tag i det men jag känner att jag måste komma på lite mer konkret vad uppsatsen skall fokusera på. Typ syfte och frågeställningar och så men det känns som jag har snor i hjärnan. Tankarna och idéerna fastnar liksom innan de kommer ut till något konkret. Shit-a-man

På spaning efter den hälsa som flytt ...

... jo, är en ömklig sjukling sedan ett par dar. Kände mig olustig redan i fredags, men i måndags blev det värre och hemgång efter lunch. Sedan dess har jag legat än i sängen, än i soffan. Radiolyssnande är ju typ det enda man orkar med när man är sjuk. Tänk på alla skröpliga, ensamma, gamla människor där ute med P1 som enda vän! Så brukar jag tänka i alla fall.

Annars är jag förbannat arg och bitter på detta med digital-tv. Och tyvärr är jag medveten om att dessa funderingar tar alltför stor plats i mitt liv just nu. Men som konsument känner jag mig lurad, ja, nästintill lite kränkt. Fi faan!

Är det inte lite lustigt det här med Absolut? Det såldes ju för 55 miljarder, tydligen att par miljarder men än vad Ford för ett par år sedan betalade för Volvo (!). Jämför antal anställda (typ tiotusentals på Volvo med ett par hundra på Absolut) och vilken produkt de tillverkar. Jag menar, hur svårt är det att tillverka lite sprit? Det kan ju halva svenska befolkningen, som en journalist syrligt kommenterade. Ergo: Det handlar helt enkelt om ett varumärke (förstås). Och då kan man ju tycka det är lite lustigt att ett statligt företag, med nykterister i företagsledningen, kan lyckas frambringa ett sådan otroligt framgångsrik produkt. Men, staten ska ju inte äga företag. Det är ju inte bra, aj aj.

Nu måste jag vila.

Ny upplaga

Igår gav jag och Lunk oss iväg till Solna hallen för att beskåda AIK mot Täby. Det blev en trevlig kväll med en del halvsnygga mål. Det var fullsatt vilket betyder 2200 personer eller nått sånt. Jag tänkte jag skulle sätta ord på vad det är för publik som går på innebandy men jag tror faktiskt inte den skiljer sig från publik på andra vanliga sportevenemang. Det vill säga lite småtöntig.

Just nu sitter jag och jobbar på tidningen. Det skall tydligen tryckas en ny upplaga och det jobbas febrilt för att få ihop det sista. Det är spännande när de gamla rutinerna ruckas och folk springer i korridorerna och skriker över kontorslandskapen.

För övrigt så har jag glömt att tacka för det underbara klippet med Bruce som tillägnades mig under min vistelse i USA. Det värmde, även om jag kanske inte visade det på rätt sätt. Klankade just ner på DJ:n som hade lagt upp denna härliga video. Tack och förlåt.

Helgbestyr

I helgen hände det som händer ganska många svenskar under sin livstid. IKEA... Jo, vi var där på en söndag men det har nog de flesta varit någon gång. Något som jag tror händer allt för ofta är att varan man söker är Tillfälligt slut och när man sedan frågar kommer varan åter vecka 765. Jag kanske låter lite bitter men det är inte första gången detta händer för mig och antagligen inte sista. Det jag sökte i helgen var ett paket med några kvadratmeter golv. Hade tidigare i veckan lagt golv utan för Arninge men insett ganska tidigt att golvet inte skulle räcka till och mycket riktigt saknades det ungefär en kvadratmeter. Söndagens mål vara således att köpa ett paket till. Tar då bilen till Barkarby. Varan är tillfälligt slut. Går och frågar den unga personalen och får beskedet att varan är utgående och det kommer inte in några fler paket. Tur i oturen så finns det tre paket kvar i Sverige och dessa finns i Kungens kurva. Det var alltså bara att köra söder ut. Efter alldeles för många timmar senare ligger golvet i alla fall klart. Det är härligt med helger på IKEA.

The semicolon is necessary; I have just proved it

Nä, själv har jag inte heller varit någon rutinerad bloggare under mars månad. Trevligt i alla fall med en inbjudan till Guitar Hero-häng; synd bara att undertecknad läste om saken först på söndag kväll (hade i och för sig hört vissa rykten).

Har varit lite sjuk i helgen: ömsom frossa, ömsom kraftiga svettningar; en ständig och outsläcklig törst; värk i leder och hufvud. Tillbringande typ hela lördagens ljusa timmar i min ofantliga soffa.

Jo, tisdagens dj-arbete var verkligen, vilket jag kunde konstatera dagen efter, en riktig kraftmätning. Var helt slut helt enkelt. Men, hur jobbigt kan det vara att flytta lite ljudfiler i iTunes? Krilles analys är för övrigt skrämmande adekvat. Jag tror för övrigt att de flesta dj:s har en viss tendens åt grandiositet och narcissism, typ. För hur viktig är man egentligen? I synnerhet när man bara spelar lite bakgrundsmusik.

För övrigt har jag läst lite om semikolon de senaste dagarna. Ett minst sagt problematiskt och omdiskuterat skiljetecken. Läs följande intressanta och roliga artiklar:

i The New York Times,

och The Guardian.

Avslutar med en spänstig Kurt Vonnegut:

If you really want to hurt your parents, and you don't have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you've been to college.

The DJ

Näe, jag vet inte riktigt. Hade tänkt att jobba på med uppsatsen redan från början men så blev det inte riktigt. Som tur är finns det ju några veckor kvar att rulla på. Problemet är väl att det är så lätt att skjuta upp saker och ting. För övrigt vill jag tacka vår vän Carl för ett gott jobb som dj i tisdags. Många bra låtar men kanske att jobbet steg honom över huvudet. En stoltare dj får man leta efter, he he. Dom som är sugna på Guitar Hero kan komma över på lördag.

En början på någon nytt

Jag hade planer på att ge er rapporter från min USA-resa men så blev det helt enkelt inte. Jag är ingen rutinerad bloggare och det vart inte enklare när man var på resande fot. Jag kan så här i efterhand berätta att det var en härlig resa. Eventuellt lägger jag upp en eller två bilder vid tillfälle. Hur som haver så har livet varit minst sagt kaotiskt sedan hemkomsten. På grund av fönsterrenovering har jag med familj fått flytta runt lite. Först Kista en vecka och sedan Bromma. Det verkar ta en evighet att renovera dessa fönster. Förhoppningen är väl att de är klara i början på nästa vecka men det där vet man aldrig.

I detta kaos har jag försökt komma igång med en c-uppsats i kulturgeografi. Det har inte varit lätt men det ser ut som att den kommer att behandla koloniträdgårdar och hur planeringen för dessa sköts. I morgon börjar momentet och jag tror nog att det kommer att bli tio roliga veckor. Jag kan tänka mig att det kommer att gå mellan hopp och förtvivlan under dessa veckor men hur det blir med det får vi se.

Faktoider

Gårdagskvällens lättsinniga utsvävningar gjorde ett kraftfullt avtryck på söndagsmorgonen. Lär man väl var på benen upptäcktes följande: DN låg ej på hallmattan, utan i stället en tunnare men blåare SvD, något som skett vid en gång tidigare.

Nåväl. Variation förnöjer, varmed vederbörande inte orkade med någon indignation. Och inget ont som inte har något gott med sig. Fick ta del av en intressant artikel om faktoider, eller "försanthållna osanningar". En bok i ämnet har – äntligen! – släppts. Och äntligen får jag bekräftat att det där med att man ser kinesiska muren från månen är en skröna, eller vad man nu väljer att kalla det. Som idéhistoritker (njaa ...) är det förstås också viktigt att man vädrar ut sånt som att folk på medeltiden trodde att jorden var platt. Måste nog ta å beställa den där boken bums. Ta i alla fall å läs artikel, och bli lite mer bildad (och besserwissig) på 20 minuter!

Bobby Jean

Måhända lite sentimentalt, men jag tänkte faktiskt på vår vän Krille... Han är ju borta en tid, och visst saknar vi honom.

Då tänkte jag på Bobby Jean, Springsteens fantastiska sång om vänskap, tillägnad – om jag inte minns helt fel – kompgitarristen Steve van Zandt som hoppade av innan Born in the USA-turnén. Lyssna på texten och känn hjärtat bulta. (Och kanske hör du denna låt nånstans på något internetcafé over there? Blogga då gärna lite åt oss!)

Det är inkonsekvensen som gör oss till människor

Jag har under en tid funderat på att skriva ett inlägg om följande iakttagelse: Vid 2–3 tillfällen har jag möts av meddelandet att min jobbdator, när den sätts igång på morgonen, behöver "inkonsekvenskontrolleras". Samtidigt är datorn satt i något slags dos-läge och sakta stigande procentsiffror visas på skärmen.

Tidigare har jag framhållit för vissa personer att jag med stolthet hävdar min inkonsekvens i tankeliv och leverne. Att jag gärna och ofta motsäger mina tidigare framlagda åsikter. (Varför inte göra en dygd av nödvändigheten?)

Dessa två ovanstående betraktelser har jag, i min iver att söka helhet och sammanhang i vardagen, sökt sammanfoga och så att säga föra i symbios. Har tyvärr inte lyckats än.

Men, inkonsekvensen består! I dag besökte jag nämligen bokrean – på NK och i Skrapan – trots yttryckliga utsagor om motsatsen. Kom hem med en vacker och rikligt bildförsedd foliant om Kungl. biblioteket (kostade 10 kr!) och en essä av Michel Houellebecq, H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet.

Apropå litteratur. I går kastade jag mig hastigt över en halvläst bok av den eminente historikern E. J. Hobsbawm. Som alltid gläds och förtrollas man av hans spirituella språk, hans breda och djupa bildning, de fräna påhoppen på historiens stora män och av själva innehållet förstås: om det långa 1800-talet, från franska revolutionen till första världskriget. I ett avsnitt om nickelodernas (Amerikansk benämning på en liten, primitiv biograf som uppstod i stort antal i USA:s storstäder 1905-10. Inträdesavgiften var 5 cent.) framväxt skriver han:

Ryska baletten var direkt inriktad på en elit av rika eller välborna kultursnobbar, lika tveklöst som de amerikanska filmproducenterna siktade in sig på människans lägsta godtagbara gemensamma nämnare. [min kursiv]

Slut på daltet

I veckan har vi (som troget läser DN) kunnat bli indignerade över Maciej Zarembas artikelserie om de kränkta eleverna på Lärarhögskolan. Den bild som Zaremba målar upp, med hans sedvanligt medryckande dramaturgi och bitska språk, gör läsaren oundvikligen förfärad medan ögonen snabbt tar in den förtätade textmassan. Frågan är vad om händer efteråt.

Det är lite samma känsla som efter en timme med Janne Josefsson: syndaren/boven/bedragaren är utpekad, nu fattas det bara att sätta dit dom jävlarna (och mediekonsumenten kanske själv knyter näven och ryter till)! Förmodligen är det ganska sunt att läsa och ta in sådan journalistik med rätt kritiska glasögonen.

Trots allt är det väl så här: inget får oss att må så bra, känna oss så rättskaffens och moraliskt högstående som att få se och läsa om motsatsen – den andre. Åsa Linderborg avslutar sin polemiska artikel i dagens Aftonbladet så här:

Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Där känner jag mig onekligen träffad.

Mig äger ingen, ej ens jag själv

Det här inlägget var egentligen tänkt att bli en hyllning till Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så här strax efter att jag grinat en skvätt, men det blir det inte, det blir en kort uppmaning istället: läs. Den.


Annars går jag lite i trängtans tider, skulle behöva en semesterresa någonstans, nu när vardagens makliga lunk trots allt i alla fall får tiden att dra iväg. New York, New York känns allt för avlägset i nuläget, S:t Petersburg är nog kallt så här års men fram på vårkanten kanske, eller till sommaren? Någon?

Konsumistiska manifestet

Kvalitet eller kvantitet? En förvisso förenklad dikotomi som godtyckligt delar in vår värld, men inte desto mindre något jag och många andra funderar över.

Som med vår musikkonsumtion till exempel. I dag går man som bekant inte så ofta till affären och köper en cd. Musik fixar vi på annat vis.

Men jag och flera andra har nu uttryckt dels en saknad efter cd-skivan, dels en frustration över all den stora mängd musik som fyller våra våra hårddiskar eller i vissa fall mängden brända skivor. Alltmer kvantitet och – tyvärr – desto mindre kvalitet (och här är jag förstås medveten om att jag drar lite subjektiva och måhända känslomässiga slutledningar).

Som all nostalgi är nog även denna idealiserad och förenklad. Men jag saknar att besöka en trevlig skivaffär, unna mig en skiva eller två, att förväntansfullt åka hem och lyssna. Och konvoluten, skivan som materiellt ting, att äga och att känna. (Men de fula plastfodralen kan man knappast sakna.)

Visst är jag ett offer för vår hårt slimmade konsumism, grundstommen i den kapitalistiska ekonomin. Men, hur mycket vi än är medvetna om det bedrägliga med lyckan att konsumera, är den fortfarande en realitet. Något som faktiskt – hur mycket vi än stretar emot – glädjer oss, ett sätt att belöna oss själva.

Det kan vara så underbart att efter en lång dag på jobbet glida förbi NK:s skivavdelning och inköpa en efterlängtad inspelning av Brahms fjärde symfoni (med Carlos Kleiber förstås), eller spatsera upp götgatsbacken för att besöka Presstop och inhandla ett exemplar av The New Yorker. Den glädjer mig var dag, liggandes i sina glansiga och intellektuella prakt.

Pokulera

I brist på något substantiellt att tillföra ur min egen livföring förmedlar jag här en iakttagelse – av Proust, vem annars? – som vi nog alla kan känna igen (byt gärna ut "portvin" mot exempelvis öl eller rödtjut):

Jag hade redan druckit mycket portvin, och när jag bad om mera var det mindre med tanke på det välbehag nya glas skulle bereda mig än en följd av det som de föregående åstadkommit.

re: mustasch

Krille skriver: "Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla." Ja, förvisso ett spirituellt och tänkvärt citat, men andra delen av meningen gör väl mig lite betänksam: att bara besluta sig för att skaffa en mustasch? För många av oss, inklusive undertecknad, kan inte en läppbeklädnad så där bara odlas fram genom ett beslut, det må sen vara aldrig så välöverlagt. Vi stackare är helt enkelt begåvade med en alltför klen hårväxt i ansiktet för sådana utsvävningar. Men, vi vill ju inget annat än att få smicker för en fin mustasch. (I gamla romaner pratar man för övrigt alltid om mustascher i pluralis.)

Annars var det fint att jämföra bilderna före och efter. Men du gjorde oss en otjänst (eller hur man nu ser det) genom att åskådliggöra denna skillnad med två helt olika slags bildkompositioner: olika kläder, glasögon på ena bilden, underifrån- respektive ovanfrånperspektiv etc.

Det där med yimby (yes in my backyard) läste jag också, och blev även jag ganska entusismerad. Tänkte nästan gå med på stört. Alltså, man kan ju bli så outsägligt trött på allt detta nej-sägande i samhället. Not in my backyard är ett alltför typiskt exempel på detta.

En epok är över

I slutet av augusti förra året kom jag på tanken att börja odla mustasch. Först var det tänkt som en kul grej men muschen kom att bli en del av mitt nya liv. Jag trivdes som fisken i vattnet. Kände mig lite lustigare, lite coolare och lite äldre. Det var en härlig tid och jag tänkte därför dela med mig av några av de erfarenheter som kommit på vägen.

Jag ser som sagt inte så gammal ut. Inte för att det tidigare har varit något större problem (jag har ju leg som påvisar motsatsen) men det har varit skönt att tex gå på systemet utan att behöva visa körkortet. Jag blev några år äldre bara på några veckor, tack vare mustaschen. Ett motiv till att börja odla kan alltså vara att förändra sin uppfattade ålder. Hur många år som läggs på beror ju säkert på från person till person men för mig har det varit många år, he he.

En annan sak som hänt under denna tid är att uttrycket snorbroms har fått en helt ny innebörd. Jag var oerhört snorig härom veckan och tvungen att snyta ut en halvliter var och varannan minut. Det är helt enkelt omöjligt att inte få en massa snor i muschen. Ganska äckligt faktiskt.

Jag har en massa fler saker att berätta om tiden med mustaschen men superbowl har precis börjat men en sista grej hinner jag med. I höstas fick jag beröm av min mormor för min fina ansiktsbehåring och samtidigt frågade hon vad min flickvän tyckte. Sedan lade hon till, ja det är ju som man brukar säga, en kyss utan mustasch är som ett ägg utan salt. Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla.

Här är två foton. Ett före och ett efter rakning.

Samhällsplanering

Är det bara jag eller skrivs det inte mycket om samhällsplanering i tidningarna? Tycker att jag läser var och varannan dag om härliga projekt och engagerade människor. Idag stod det om www.yimby.se (yes in my backyard), vilket är en motreaktion till det klassiska begreppet nimby (not in my backyard). Kul skit. Det kan i och för sig vara så att jag lägger märke till allt som gäller samhällsplanering nuförtiden. För er som inte har katt och inte vet hur det kan vara kommer här en liten illustration. Såhär är det varje morgon (for real).

Man måste jämföra

Ja, buntband alltså. Krilles iakttagelse är tankeväckande: varför binda ihop saxar med något som man i USA (har jag hört) använder på brottslingar?

Såg som sagt Mitt liv som hund i fredags och funderade lite över filmens bärande idé – man måste jämföra. Historien, mina vänner, är ett gott medel härtill! Ni kanske sitter och beklagar er över tisdagskvällens torftiga tv-utbud, men ta då en titt på klippet ovan ur Röster i radio. Här presenteras dagens tv-tablå för den 2:a januari 1956 (1,5 timmar testbild). Det som omger tv-tablån, bland annat "Tegnér i 'det stygga Stockholm' ", är dock ett litet smakprov på dagens digra utbud av radioprogram.

Ser för övrigt fram emot nästa biljardkväll.

Saxar

För några veckor sedan inhandlades ett par saxar till hushållet. Jag noterade att de satt ihop med en sådan där plastrem som spänns men inte går att lossa. Jag tänker mig ett scenario där en stackare flyttar hemifrån för första gången, köper ett par saxar men saknar något annat vasst i köket för att klippa upp plastremmen. Klart det går att lösa men behöver man verkligen sätta ihop dem med en sådan där plastrem. För övrigt så borde de där plastremmarna ha något namn. Någon som vet?

Till min frisör (om han kunde läsa)

Man ser sig själv i andra ... Så sant och samtidigt så smärtsamt. Det är väl därför människor gör oss så uppretade, stör oss så förbannat. I synnerhet kontakt- och platsannonser.

Men, nej tack! Jag vill inte ha en sån som jobbar med "HR och media". Och var nånstans söker alla flegmatiska mänskor kärleken? De som inte var dag bränner fett på Friskis, åker utomlands fyra gånger i kvartalet och ler så förbannat idiotiskt hela tiden.

Tänk om man var frisör: till fullo i harmoni med sin kropp (och sitt hår); outvunget konversant kring livets banaliteter; iklädd ett vitt bedagat linne, knappt skymmande den burriga bröstbehåringen (men samtidigt skön och sexig likt en antik atlet); mjuk och graciös i rörelsemönstren; samt – och framför allt – levandes i nuet.

Låter Proust slicka måndagssåren:

Visserligen måste det faktum att jag inte hade några vanor och inte några idéer gemensamma med dem försvåra bekantskapen och mina möjligheter att väcka deras sympati. Men kanske var det också tack vare dessa skiljaktigheter, tack vare medvetandet om att det i dessa flickors natur och handlingar inte ingick ett enda element som jag kunde äga vetskap om eller besitta, som min tillfredsställelse förbyttes i törst – en törst sådan den som bränner förtorkad jord – efter ett liv som min själ skulle dricka i långa drag, insupa till sista droppen, så mycket girigare som den hitills aldrig fått smaka det.

Om diplomatin

"Ja, diplomatin! Att låtsas vara okunnig om det man vet och låtsas veta det man är okunnig om – att låtsas förstå det man inte begriper och låtsas 'inte-begripa' det man förstår."

Ur "Figaros bröllop" av P.A.C. de Beaumarchais

- - -

Strax efter tre i dag kände jag mig ovanligt tillfreds med livet och existensen. Inte helt sällan erfar jag vid sådana lyckliga sinnestillstånd en lust att dela mitt inre solsken med en medmänniska; följaktligen begav jag mig till Konsum.

Flanerande saktmodigt runt i mina kvarter, tog små avvägar, slank in en snabbis på Pet Sounds (alltså skivaffären) och blickade uppåt husväggarna och mot den försonande himlen. Tyvärr fann jag ingen bekant att konversera, utan fick nöja mig med ett kort "160 kronor" från butiksbiträdet.

Vår förgängelse är annars ett outsinligt ämne för djuplodande betraktelser. Men även tingens förgängelse får oss att fundera och förskrämmas. Jag tänker bland annat på cd-skivan. Följande rader står att läsa i en bok om klassisk musik utgiven 1992:

CD-skivornas ljudkvalitet är överlägsen LP-skivornas och kassetternas, och tack vare att det är en laserstråle som "avläser" CD-skivor blir de inte nötta eller förstörda av användning. Såvida inte din hund tuggar på dem eller du slår på dem med hammare eller lägger en smörgås på dem bör dina CD-skivor överleva dig.

Spirituellt förmulerat förvisso, men i dag klingar dessa rader en aning naivt.

Apropå naivitet hyser jag fortfarande en stark tilltro till att min kropp tillhör den lyckliga minoritet som är imun mot den nedan beskrivna vinterkräksjukan (som jag antar att Emil skildrade).

Insallah

I måndags hade jag praktik med en muslimsk man. Han använde ofta utrycket "om Gud vill", Insallah. Det är ett helt underbart utryck som får en att känna sig lugn och säker i en annars otrygg värld. Till och med för en obotlig agnostiker som jag.
Så jag bestämde mig då för att försöka följa detta trygga infall.

På tisdags morgon ville tydligen Gud att jag skulle må som Christer Petterson på torken, dvs skitdåligt. Gud ville tydligen mer med den här dagen och skickade mig på en praktikdag som slutade med att jag stod vid Västra Skogens tredje plattform och kaskadspydde. Jag skickade då hem mig själv och lyckades kräkas igenom hela dygnet i ett febrigt inferno. Jag har svårt att se Guds ironi ibland.
Men imorse gick jag fortfarande lite svag och illamående för att skriva slutskrivning för tunneltågförare. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att se morgonrodnadens skönhet stiga över råsunda i en dimma av nervositet,illamående och några timmars för lite sömn.
Men där någonstans mellan Max och Skytteholms IP hör jag Morrissey sjunga till mig i mina hörlurar:"Eighteen months hard labour seems fair enough", och jag får en insikt om hur hela den här veckan hör ihop. Jag tackar Gud,Allah och Morrissey för den fina insikten och lovar att skriva ett länge försenat blogginlägg i deras ära om jag lyckas med provet.

Vi ses snart igen, Insallah!

The Ties That Bind

Nej Emil, jag vill inte ha tillbaka min skiva (som det förvisso kunde uppfattas i inlägget nedan). I dag begav mig mig faktiskt till Nordiska kompaniet (de har en mycket fin och välsorterad avdelning för klassisk musik) för att införskaffa ett nytt exemplar av denna eminenta inspelning. Tyvärr fann jag den inte; en anställd meddelade mig att det exemplar han fått in samma morgon hade sålts. Lyckades efter stor möda hitta tingesten på cdon. Billigt, men lite tråkigt. Kände mig i eftermiddags alldeles upprymd över att, lika gamla tider i ungdomen, spatsera till affären för ett efterlängtat skivinköp.

Något helt annat. Vid sängen ligger några gulblekta kulturdelar. I bland läser jag något tänkvärt och vill hålla kvar denna insikt. Glömskan är tyvärr alltför skoningslös varför saken i stället bör förevigas på papper. I bästa fall skriver jag ner saken i en liten bok.

Men, nu ligger det som sagt ett par exemplar där som sparats av någon anledning. I DN Kultur den 31 oktober påminns jag om följande rader skrivna av Ola Larsmo:

[Oates] fångar elegant hur det man tror är den egna viljan, de egna valen, den egna lusten och den egna moralen formats av handlingar som utförts långt innan man själv var född. Hur det egna jaget kan vara spelplatsen för en äldre och större berättelse än man själv någonsin förmår urskilja.

Det är det fruktansvärda och befriande med romankonsten, att den tror sig kunna frilägga sådana dramaturgier större än livet. Den som håller sig med en världsbild där den enskilda individen skapar sig själv, losskopplad från alla band, kommer aldrig att förstå vilka trådar de sprattlar i. Om man nu inte läser romaner, till exempel av Joyce Carol Oates.

Tag Tulo på utsatt tid - innan alltid

Jag åkte bil förbi S:t Eriksbron igår och tog då en titt mot Tuloskylten, vars påstådda uppmaning vållade mig viss huvudbry under Stockholmsspelet i lördags. Vi svarade att det stod: Tag alltid Tulo. Men, om jag inte missminner mig, i Stockholmsspelet var svaret: Tag Tulo i tid - vilket i och för sig varit en slogan som Cloetta använt sig av i Tuloreklam.

För övrigt har reklamskylten suttit monterad på fasaden sedan 1955. När den slocknade i början av 90-talet och Cloetta inte ville reparera den blev det ramaskri och mediadrev. Efter rykten om en annalkande godisbojkott sköt företaget till de nödvändiga medlen och skylten tändes åter till stockholmarnas och elbolagets stora glädje 1996.

Om saknad

Jag ångrar djupt en sak jag gjorde i min barndom. I dag blev jag än en gång påmind om denna fadäs.

Under en period i mitt liv var jag av någon anledning dels bergtagen av Beethovens symfonier, dels fascinerad av den store dirigenten Herbert von Karajan. Detta föranledde att jag var tvungen att samla Beethovens samtliga nio symfonier med Karajan som dirigent. Inte något annat dög för den brådmogne ynglingen.

Nåväl. Av någon anledning hade jag tidigt införskaffat en inspelningen innehållandes 5:an och 7:an; en mycket bra inspelning med Wiener filharmonikerna och släppt på det prestigefyllda skivbolaget Deutsche Grammophon. Dock förde inte Karajan dirigentpinnen, något som retade mig till den milda grad att jag vid ett tillfälle lyckades byta till mig en inspelning av Emil där Karajan dirigerade femman. Detta har jag alltsedan dess ångrat djupt.

Carlos Kleibers – alltså han som dirigerade på min förstnämnda inspelning – tolkning och inspelning var, som jag märkte ganska omgående, så mycket vackrare, entuiasmerande, känslofullare, pregnantare, ja, helt enkelt bättre. Vill nästan minnas att jag tappade lusten att lyssna på femman efter det ödesdigra bytet och att jag heller knappt vågade erkänna det fatala misstaget för mig själv (och i än mindre grad för Emil).

De säger att man lär sig av sina misstag. Av detta har jag onekligen lärt mig hur mycket inspelningen av ett klassiskt verk påverkar lyssningen och ens – för att vara lite söndagsdjup – ens känslomässiga och emotionella upplevelse. Att jag hyser denna övertygelse har jag fått utstå spott och spe; populasen vill inget annat än slänga ordet pretentiös på en.

Men i dag, apropå femmans 200-års jubileum, ägnar DN Kultur ett uppslag åt saken. I artikeln listas de 23 bästa inspelningarna. Gissa vilken som toppar listan?

Emil, jag saknar min skiva!

Hm

Spelade det mycket underhållande spelet Betapet idag (för första gången på länge). Det har blivit ett sätt att komma ner på jorden efter en hård pluggperiod. Terminen avslutades idag med opponering och ny termin och nya moment börjar först på tisdag. Skönt att lugna ner sig med lite Betapet. Till min glädje fick man lägga ordet hm, vilket jag inte tänkt på tidigare och matchen var i hamn. Ibland är det de små sakerna som förgyller vardagen. Hm.

Om att sära på orden

När jag slog på jobbdatorn häromdagen informerades jag att någon slags "inkonsekvensanalys" skulle genomföras. Vad detta i all sin mest förborgade teknikalitet kan betyda begriper jag förstås ingenting av. Därtill är jag knappast intresserad. Men, emedan datorn på många sätt kan jämföras med människans själsliv så var jag tvungen att fundera över min egen inkonsekvens. För mig har den blivit en dygd, en egenskap jag lite trotsigt beskriver mig med. En slags motståndshandling månntro. Men mot vem eller vad?

En sak som jag annars funderat över, och fascinerats av, är svenskars lidelsefulla aversion mot sär skrivningar. Varför blir folk så upprörda, så engagerade (det finns väl till och med en grupp på Facebook) och så uppslukna av en visserligen viktig men ändock ganska trivial språkfråga?

Låt mig lansera en teori (helt i renons på empiri): Det handlar om en djupt liggande och försåtlig kamp mot nysvenskar. För är inte bara särskrivningskampen ett desperat försök för den svenska medelklassen – som anser sig vara lamslagen av den politiska korrekthetens kvävande makt och den allmänna anständigheten – att hävda sin position och makt? Och minsann visa de där barbarerna att "korv kiosk" är ju helt uppåt väggarna; att "rök fritt" minsann blir en katastrofal felsyftning.

För vilka är det som särskriver, om inte i n v a n d r a r n a? Eller rättare sagt: de som har ett annat modersmål än svenska (här generaliserar jag en aning). Nu är ju inte jag någon speciell språkmänniska, men så vitt jag vet är svenskan ganska ensam med sina fiiina ihopskrivningar. Inte sysslar man med sånt i engelskan, franskan eller – misstänker jag i alla fall – i tyskan och spanskan.

Ergo: det är väl ganska förståeligt, rent av naturligt, att folk icke särskriver! Låt dem göra det!

Däremot (i inkonsekvensens namn) älskar jag interpunktionens rationella och välordnade värld.

Äcklet

De på television sända programmen om Sartre och Beauvoir har även diskuterats i fikarummet. Blev än en gång lite besviken på att jag missade denna tema-serie. I synnerhet eftersom jag ibland vill framstå som någon slags frankofil.

Och apropå Sartre och julserien om Strindberg skrev Leif Zern på DN följande kloka rader häromdagen (angående vissa påpekanden om bristande sanningshalt i Birros och Larssons serie):

Att Peter Birro eller Per Olov Enquist leker med "sanningen" om Strindbergs eller Selma Lagerlöfs liv är väl ungefär lika upphetsande som att Mel Gibson bär skotskrutig kilt i rollen som frihetshjälten William Wallace i filmen "Braveheart", cirka 300 år innan detta mode lanserades i Högländerna.

Detta tåls att fundera över. 

Sen är det lite lustigt att herr Zern skriver "sanningen" omgivet av kaninöron. Jag brukar nämligen skämta ibland – ja, jag vet, lite väl torr akademisk humor – att det viktigaste och mest centrala jag lärt mig under 4,5 års universitetsstudier är att sätta citattecken kring ordet sanning. För någon sådan föreligger icke! Endast subjektivitet, konstruktioner, perspektiv och .... hm, förtryck.

Lite trist liksom att när man lämnar akademin för lönearbete så tappar man illa kvickt de stora tankar som man brottades med under studieåren. Det är nästan som om man redan ser lite ner på "de där struntsakerna de tutar i en". Så vill jag ju verkligen inte känna eller tycka! Man får väl hänga på nån kvällskurs i filosofi.

Såg herr finansminister Borg på K-G Bergström i kväll (och märkte att de för säsongen avlägsnat den där lite smålustiga skylten i rött som det helt sonika stod KGB. Vill minnas att SvD – vem annars? – var högst indignerad över denna ostalgiska anspelning). Läste i en kommentar någonstans att både herr Borg och vår man Reinfeldt har en viss faiblesse för uttrycket "givet att". Typ: "vi vill avskaffa skatten, givet att statsfinanserna tillåter detta". Lyssna själv och se och lär.

För övrigt såg jag om Brokeback Mountain i måndags och jag kan konstatera: samtliga låtar på det ljuvliga soundtracket förekommer i filmen, om än i olika framföranden och tydlighet. Detta förvånade mig, då jag knappast tidigare mindes speciellt mycket av musiken i filmen, förutom förstås det vackra ledmotivet.

Sist en liten reprimand: Lunkan, när du lägger ut länkar på bloggen får du också se till att de blir riktiga länkar. Vem orkar hålla på å klippa och klistra i dessa yttersta dagar?

Om Stenhals syndrom,

Under veckan som gick fick jag genom ett radioprogram lära mig om Stendhals syndrom, det var tillräckligt intressant för att jag skulle vilja sprida lite kunskap om det bland er, högvälborna läsare.

Till att börja med är Stendahl (uttalas Ståndall) en pseudonym för en fransk författare som levde och skrev på 1800-talet. Man kan bland annat stöta på omnämnanden av hans verk i böcker av Paul Auster och Simone de Beauvoir.

Stendhals syndrom är uppkallat efter den psykosomatiska sjukdom som beskrivs i en av hans böcker, då han under en resa till Florens överväldigas av den den ofantligt vackra konst han står inför. Fenomenet kan yttra sig i hjärtklappning, yrsel, hallucinationer och panikångest. Syndromet fick sitt namn långt senare, år 1979, men pykiatriker har tydligen bevittnat många fall av dessa konstiga sammanbrott, som är och varit vanligast bland besökare och turister i just Florens.

Det låter ju fint på något sätt, men lite lustigt att det mest förekommer i Florens. Nåväl, om vi inte turistar där så har vi chansen att drabbas av andra andra syndrom; exempelvis Stockholmssyndromet, Jerusalemsyndromet eller Parissyndromet, men de får ni googla efter själva.

Radioprogrammet som väckte min nyfikenhet finns här:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=1282

Ett försök till psykologi

Attans!

Så utbrast jag i eftermiddags i ett försök att för mig själv (samt visserligen också inför en arbetskamrat) uppbåda lite vardaglig ilska. Ni vet, en sådan där förtrytelse som knappast är affektiv i någon mening, snarare en slags förnuftsgrundad ilska. Ett exempel: ni kokar korv och korven spricker (sannolikt beroende på att ni, liksom folk i övrigt, inte har fattat att korv icke skall kokas utan endast tillagas i redan uppvärmt hett vatten; gärna med ett lagerblad och en buljongtärning). Ni utbrister någon valfri svordom, men genomlever inte någon slags sinnesrörelse. Ni bara hör er verbalisera er förtrytelse. (Möjligtvis erfar ni en lätt och uppgiven resignation.)

Huruvida ni förstår resonemanget vet jag inte, men "Attans" utbrast jag och orsaken var Stockholm Maraton. Det är nämligen fullbokat! Jag har ju de senaste året pratat vitt och brett om att genomföra detta lopp och så slutade det så snopet. Varför sade ingen att man måste anmäla sig i tid?

Nåväl. Trots att känner jag mig inte så upprörd; kanske snarare lite lättad. Men, ändå lite besviken. Ja, människan är en mångfacetterad tingest.

I kväll blev det fisk till middag. Något ganska unikt i mitt hem i alla fall. Fisken var rökt.

Till sist, ett fint ord:

Födgeni

fö`dgeni subst., ingen böjning, neutr.
ORDLED: föd--geni
• förmåga att klara sig i livet: ha ~
HIST.: sedan 1845

Wokas lax?

Tiden går obemärkt vidare (för att travestera krille). Eller gör den det?

Ibland inser man hur vår existens är underkastad språkets makt; hur det definierar vårt tal och våra tankar. Inte helt sällan är vår tankevärld alltför begränsad och enkelspårig för att vi ska ha förmågan att nå bortom vardagens banalitet, och med tankevärlden syftar jag just på språket.

Å andra sidan är väl inte vardagens vedermödor något att distansera sig från (märk väl vår bloggs undertitel). Vad man däremot skulle vilja sträva efter är just den där upphöjda och lite magiska känslan i vardagens grådaskande slaskighet. Och då, minsann, måste vi kämpa med och mot språket!

Här hemma är det annars bokstavligt talat ganska mörkt: a) Tre glödlampor gick i samma lampa under helgen, varmed jag drog slutsatsen att lampan är kaputt; b) Min fina golvlampa med dimmer funkar i 3 min i taget, något som gör exempelvis bokläsning en enerverande syssla; c) Min sänglampa alstrar visserligen ljus, men består endast av en naken glödlampa. Är följaktligen också i behov att bytas ut.

Brädspelskväll låter som en idé! Vederbörande får gärna komma med förslag om tidpunkt.

Kalla det en bragd

Sitter på min kammare och inväntar finalloppet i tour de ski - det blir nog en rafflande avslutning - och det känns som att bragdvarning bör utfärdas nu när Kalla ska spurta ikapp 39 sekunder uppför slalombacken. Fälls det någon tår månntro?

Angående året 2008 får jag nog instämma med föregånde skribent, att den första januari inleddes med en praktsmälla som vibrerade mellan tinningarna. När den väl avklingat känns det nu som vanligt; lite dragigt i lägenheten, ägg och kesomackor till frukost, 2 kaffe om dagen och oftast pasta med olika (mindre) variationer till middag. Om inte annat kommer vi minnas detta som året då vi fyllde 28, och som Jackan, nu tjugoåtta år, sade: ja, man är ju inte direkt i tjugoårsåldern längre.

Pusseldrömmar!

Det känns som om man famlar i internetmörkret. Bloggen har glömts borts som en liten lapp i ett dammigt hörn bakom en soffa där ingen tittat på mycket länge. Ibland blir man glad när bortglömda saker hittas men ibland glöms de bort lika fort. Hur det blir här får vi väl se under 2008.

Det nya året har för min del börjat som många andra år gjort de senaste åren. En rejäl bakfylla på nyårsdagen följt av några mer eller mindre meningslösa dagar. Livet går obemärkt vidare. Idag fredag har varit en riktig hemmakväll framför tv:n. Programmen har varit i följande ordning Postkodsmiljonären, På spåret, Sportens årskrönika, Pusseldrömmar (med Carl-Einar Häckner) och UFC-fighting. Lite sådär så att man önskat att man gjort något mer vettigt men den här gången var det ganska skönt ändå. Att glo på tv alltså. Jag är nämligen svag för sportkrönikor. De ända tillfällen jag egentligen fäller tårar nu för tiden är när jag ser på sport. Lite sorglit att säga men jag känner verkligen med hur vissa tränar och kämpar för allt vad de förmår och sedan hur lyckliga de blir när de vinner. Årets tår la jag när de visade Kallurs fjärdeplats i VM. Hon var så när men ändå ingen medalj. Jag vart lite tårögd redan första gången jag såg intervjuen med henne efter loppet men det kom faktist en tår till ikväll. Annars skulle jag vilja slå ett slag för Carl-Einars show. Varmt och roligt. Snacka om kontrast när jag sedan zappade över till UFC-fighting. Det har dock varit en känslosam och angenäm kväll framför tv:n.

Jag utlyser en brädspelskväll för alla som känner sig sugna. En riktig en. Inte en sådan där när man lägger av när man tröttnat och börjar pilla med annat. Har man börjat måste man fan avsluta, annars är det ingen idè att börja över huvudtaget. Hoppas ingen känner sig avskräckt. Jag kan locka med att jag fick några roliga, snabba och enkla spel i julas.

Dag ett

År 2008 är här! Nya friska förhoppningar, möjligtvis ett par hurtiga löften och sannolikt lite huvudvärk. Och eftersom saken har diskuterats ska vi nu försöka blåsa lite liv i vår gemensamma men tyvärr avsomnade blogg.

Det roligaste som hände i går var nog nästan taxiresan hem, trots en i övrigt trevlig afton. Hade en ymnig konversation med en jovialisk chaufför från Dubrovnik. Vi lyckades avhandla en hel del under den som ni förstås relativt korta sträcka mellan fest och hem. Bland annat började jag orera om hur berest jag var på balkanhalvön. Dock, alltför onykter som jag var blandade jag friskt ihop länder, städer och andra geografiska platser. Sen sade han åt mig att skaffa mig en fru; jag sa icke emot.