Kvalitet eller kvantitet? En förvisso förenklad dikotomi som godtyckligt delar in vår värld, men inte desto mindre något jag och många andra funderar över.
Som med vår musikkonsumtion till exempel. I dag går man som bekant inte så ofta till affären och köper en cd. Musik fixar vi på annat vis.
Men jag och flera andra har nu uttryckt dels en saknad efter cd-skivan, dels en frustration över all den stora mängd musik som fyller våra våra hårddiskar eller i vissa fall mängden brända skivor. Alltmer kvantitet och – tyvärr – desto mindre kvalitet (och här är jag förstås medveten om att jag drar lite subjektiva och måhända känslomässiga slutledningar).
Som all nostalgi är nog även denna idealiserad och förenklad. Men jag saknar att besöka en trevlig skivaffär, unna mig en skiva eller två, att förväntansfullt åka hem och lyssna. Och konvoluten, skivan som materiellt ting, att äga och att känna. (Men de fula plastfodralen kan man knappast sakna.)
Visst är jag ett offer för vår hårt slimmade konsumism, grundstommen i den kapitalistiska ekonomin. Men, hur mycket vi än är medvetna om det bedrägliga med lyckan att konsumera, är den fortfarande en realitet. Något som faktiskt – hur mycket vi än stretar emot – glädjer oss, ett sätt att belöna oss själva.
Det kan vara så underbart att efter en lång dag på jobbet glida förbi NK:s skivavdelning och inköpa en efterlängtad inspelning av Brahms fjärde symfoni (med Carlos Kleiber förstås), eller spatsera upp götgatsbacken för att besöka Presstop och inhandla ett exemplar av The New Yorker. Den glädjer mig var dag, liggandes i sina glansiga och intellektuella prakt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment