Slut på daltet

I veckan har vi (som troget läser DN) kunnat bli indignerade över Maciej Zarembas artikelserie om de kränkta eleverna på Lärarhögskolan. Den bild som Zaremba målar upp, med hans sedvanligt medryckande dramaturgi och bitska språk, gör läsaren oundvikligen förfärad medan ögonen snabbt tar in den förtätade textmassan. Frågan är vad om händer efteråt.

Det är lite samma känsla som efter en timme med Janne Josefsson: syndaren/boven/bedragaren är utpekad, nu fattas det bara att sätta dit dom jävlarna (och mediekonsumenten kanske själv knyter näven och ryter till)! Förmodligen är det ganska sunt att läsa och ta in sådan journalistik med rätt kritiska glasögonen.

Trots allt är det väl så här: inget får oss att må så bra, känna oss så rättskaffens och moraliskt högstående som att få se och läsa om motsatsen – den andre. Åsa Linderborg avslutar sin polemiska artikel i dagens Aftonbladet så här:

Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Där känner jag mig onekligen träffad.