Det är inkonsekvensen som gör oss till människor

Jag har under en tid funderat på att skriva ett inlägg om följande iakttagelse: Vid 2–3 tillfällen har jag möts av meddelandet att min jobbdator, när den sätts igång på morgonen, behöver "inkonsekvenskontrolleras". Samtidigt är datorn satt i något slags dos-läge och sakta stigande procentsiffror visas på skärmen.

Tidigare har jag framhållit för vissa personer att jag med stolthet hävdar min inkonsekvens i tankeliv och leverne. Att jag gärna och ofta motsäger mina tidigare framlagda åsikter. (Varför inte göra en dygd av nödvändigheten?)

Dessa två ovanstående betraktelser har jag, i min iver att söka helhet och sammanhang i vardagen, sökt sammanfoga och så att säga föra i symbios. Har tyvärr inte lyckats än.

Men, inkonsekvensen består! I dag besökte jag nämligen bokrean – på NK och i Skrapan – trots yttryckliga utsagor om motsatsen. Kom hem med en vacker och rikligt bildförsedd foliant om Kungl. biblioteket (kostade 10 kr!) och en essä av Michel Houellebecq, H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet.

Apropå litteratur. I går kastade jag mig hastigt över en halvläst bok av den eminente historikern E. J. Hobsbawm. Som alltid gläds och förtrollas man av hans spirituella språk, hans breda och djupa bildning, de fräna påhoppen på historiens stora män och av själva innehållet förstås: om det långa 1800-talet, från franska revolutionen till första världskriget. I ett avsnitt om nickelodernas (Amerikansk benämning på en liten, primitiv biograf som uppstod i stort antal i USA:s storstäder 1905-10. Inträdesavgiften var 5 cent.) framväxt skriver han:

Ryska baletten var direkt inriktad på en elit av rika eller välborna kultursnobbar, lika tveklöst som de amerikanska filmproducenterna siktade in sig på människans lägsta godtagbara gemensamma nämnare. [min kursiv]