Om saknad

Jag ångrar djupt en sak jag gjorde i min barndom. I dag blev jag än en gång påmind om denna fadäs.

Under en period i mitt liv var jag av någon anledning dels bergtagen av Beethovens symfonier, dels fascinerad av den store dirigenten Herbert von Karajan. Detta föranledde att jag var tvungen att samla Beethovens samtliga nio symfonier med Karajan som dirigent. Inte något annat dög för den brådmogne ynglingen.

Nåväl. Av någon anledning hade jag tidigt införskaffat en inspelningen innehållandes 5:an och 7:an; en mycket bra inspelning med Wiener filharmonikerna och släppt på det prestigefyllda skivbolaget Deutsche Grammophon. Dock förde inte Karajan dirigentpinnen, något som retade mig till den milda grad att jag vid ett tillfälle lyckades byta till mig en inspelning av Emil där Karajan dirigerade femman. Detta har jag alltsedan dess ångrat djupt.

Carlos Kleibers – alltså han som dirigerade på min förstnämnda inspelning – tolkning och inspelning var, som jag märkte ganska omgående, så mycket vackrare, entuiasmerande, känslofullare, pregnantare, ja, helt enkelt bättre. Vill nästan minnas att jag tappade lusten att lyssna på femman efter det ödesdigra bytet och att jag heller knappt vågade erkänna det fatala misstaget för mig själv (och i än mindre grad för Emil).

De säger att man lär sig av sina misstag. Av detta har jag onekligen lärt mig hur mycket inspelningen av ett klassiskt verk påverkar lyssningen och ens – för att vara lite söndagsdjup – ens känslomässiga och emotionella upplevelse. Att jag hyser denna övertygelse har jag fått utstå spott och spe; populasen vill inget annat än slänga ordet pretentiös på en.

Men i dag, apropå femmans 200-års jubileum, ägnar DN Kultur ett uppslag åt saken. I artikeln listas de 23 bästa inspelningarna. Gissa vilken som toppar listan?

Emil, jag saknar min skiva!