Om att sära på orden

När jag slog på jobbdatorn häromdagen informerades jag att någon slags "inkonsekvensanalys" skulle genomföras. Vad detta i all sin mest förborgade teknikalitet kan betyda begriper jag förstås ingenting av. Därtill är jag knappast intresserad. Men, emedan datorn på många sätt kan jämföras med människans själsliv så var jag tvungen att fundera över min egen inkonsekvens. För mig har den blivit en dygd, en egenskap jag lite trotsigt beskriver mig med. En slags motståndshandling månntro. Men mot vem eller vad?

En sak som jag annars funderat över, och fascinerats av, är svenskars lidelsefulla aversion mot sär skrivningar. Varför blir folk så upprörda, så engagerade (det finns väl till och med en grupp på Facebook) och så uppslukna av en visserligen viktig men ändock ganska trivial språkfråga?

Låt mig lansera en teori (helt i renons på empiri): Det handlar om en djupt liggande och försåtlig kamp mot nysvenskar. För är inte bara särskrivningskampen ett desperat försök för den svenska medelklassen – som anser sig vara lamslagen av den politiska korrekthetens kvävande makt och den allmänna anständigheten – att hävda sin position och makt? Och minsann visa de där barbarerna att "korv kiosk" är ju helt uppåt väggarna; att "rök fritt" minsann blir en katastrofal felsyftning.

För vilka är det som särskriver, om inte i n v a n d r a r n a? Eller rättare sagt: de som har ett annat modersmål än svenska (här generaliserar jag en aning). Nu är ju inte jag någon speciell språkmänniska, men så vitt jag vet är svenskan ganska ensam med sina fiiina ihopskrivningar. Inte sysslar man med sånt i engelskan, franskan eller – misstänker jag i alla fall – i tyskan och spanskan.

Ergo: det är väl ganska förståeligt, rent av naturligt, att folk icke särskriver! Låt dem göra det!

Däremot (i inkonsekvensens namn) älskar jag interpunktionens rationella och välordnade värld.