Nej Emil, jag vill inte ha tillbaka min skiva (som det förvisso kunde uppfattas i inlägget nedan). I dag begav mig mig faktiskt till Nordiska kompaniet (de har en mycket fin och välsorterad avdelning för klassisk musik) för att införskaffa ett nytt exemplar av denna eminenta inspelning. Tyvärr fann jag den inte; en anställd meddelade mig att det exemplar han fått in samma morgon hade sålts. Lyckades efter stor möda hitta tingesten på cdon. Billigt, men lite tråkigt. Kände mig i eftermiddags alldeles upprymd över att, lika gamla tider i ungdomen, spatsera till affären för ett efterlängtat skivinköp.
Något helt annat. Vid sängen ligger några gulblekta kulturdelar. I bland läser jag något tänkvärt och vill hålla kvar denna insikt. Glömskan är tyvärr alltför skoningslös varför saken i stället bör förevigas på papper. I bästa fall skriver jag ner saken i en liten bok.
Men, nu ligger det som sagt ett par exemplar där som sparats av någon anledning. I DN Kultur den 31 oktober påminns jag om följande rader skrivna av Ola Larsmo:
[Oates] fångar elegant hur det man tror är den egna viljan, de egna valen, den egna lusten och den egna moralen formats av handlingar som utförts långt innan man själv var född. Hur det egna jaget kan vara spelplatsen för en äldre och större berättelse än man själv någonsin förmår urskilja.
Det är det fruktansvärda och befriande med romankonsten, att den tror sig kunna frilägga sådana dramaturgier större än livet. Den som håller sig med en världsbild där den enskilda individen skapar sig själv, losskopplad från alla band, kommer aldrig att förstå vilka trådar de sprattlar i. Om man nu inte läser romaner, till exempel av Joyce Carol Oates.
No comments:
Post a Comment