En midsommardröm

Som ni säkert märkt så har min bloggarinspiration trytigt något den senaste tiden. Men nu idag fick jag beskedet som hävde min skrivkramp. Nu fick jag något att bearbeta.

För ett par av er hann jag nog berätta om att jag varit på lägenhetsvisning i Midsommarkransen. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Allt började för ett par veckor sedan då jag tog mig tid att sondera terrängen. En promenix där i den bländande vårsolen och kransen kändes bara bättre och bättre ju mer jag tänkte på det; fiskaffärn, Tellusbiografen och vinterviken, för att måla upp en triptyk av det som lockade.

Dagarna innan visningen samlade jag intryck och tankar samt funderade löst på några kriterier som måste vara uppfyllda för att det skulle kännas bra att lämna min diminutiva våning på knifsöder. Lyan måste fan ha fönster åt svandammsparken (vilket innebär e.m sol och fri parkutsikt - ingen insyn), helst ha parkettgolv och vara någorlunda bra planerad. Det senare för att det skulle kännas vettigt att flytta till något lite större (dyrare) än jag tänkt mig.

Väl där, i tisdags kl 17, kliver jag in genom porten i det gula 30-talshuset, tar några raska kliv upp för de två stentrapporna, för att sedan kliva in över tröskeln till lägenheten. Med facit på hand känns det nu bittert att återge vad min till en början kritiska blick fick skåda.

En stor möblerbar hall med fiskbensparkett. Tog vänster in i ett vardagsrum med utsikt mot svandammsparken. Solen fullkomligt rann i genom det trerutiga fönstret och vällde ut över ett blankt parkettgolv innan ljuset absorberades något av en fondvägg i nästan svart i ena änden av rummet. Plats för typ soffa, fotöljer och stort matbord (6 pers). Tillbaka ut i hallen där jag åt höger tittade in på en rymlig, nyrenoverad toalett med dusch. Gråsvart klinkers på golvet och vitt på väggarna. Vidare ut i ett mycket ljust och öppet kök (trerutsfönster mot svandammsparken). Ny kyl/frys och ugn. Via köket gick jag sedan genom en öppning mot ett sovrum med plats för hur stor säng som helst. Naturligtvis badade även detta rum i solljus som sken in från svandammsparken.

Vad fan är det frågan om, tänkte jag stilla och såg mig behärskat om. Endast en av de andra jävlarna här på visningen har har längre kötid än mig, det hade jag noterat på HSBs hemsida. Utbytte någon artighetsfras med en solglasögonbeprydd donna (lghtn var som sagt mycket ljus) samtidigt som jag undrade om det möjligtvis kunde vara hennes kötid som stod emellan mig och denna dröm. Hon upprätthöll en stoisk fasad och kanske tänkte hon samma sak som jag: må den tursamme faan som är etta på denna lägenhet ha betalningsanmärkningar, en skitlön eller något annat som diskvalificerar denne från möjliga spekulanter, för den här lägenheten är det ingen vettig människa som frivilligt tackar nej till.

Trots detta började jag senare på kvällen att i tanken inreda lägenheten, funderade ut vilka prylar som borde köpas på blocket. Nån kul soffa, ett köksbord, bokhyllor, ett soffbord och annat som kunde rymmas.

Jag tackade naturligtvis ja samtidigt som jag mindes de gånger man hört: -ja, jag var nr 10 (välj valfritt nummer mellan 5-20) i kön men jag fick lägenheten ändå. Bla bla...
Aha, men jag kan numera då säga: jaha, jag var TVÅA i den JÄVLA KÖN, har köat sedan juli 1980 men det hjälpte faan inte! Tanten på HSB sa att den var EN PERSON före mig som hade TACKAT JA. Aha, tack då.

Det var för bra för att vara sant. Lite för bra. Det blev en Midsom-Mardröm.

Helvetes jävla skit.

Ps. Jag fick inte heller lägenheten vid Skanstull.