Nu tänkte jag – efter två dävna och deppiga inlägg – förtälja om något positivt och upphöjt.
I går kväll var jag nämligen på konserthuset för årets Nobelkonsert. En riktigt glamorös kväll blev det: finkostymen på (som om jag hade flera...), champagne i pausen och mingel med diverse celebriteter.
Och både Horace och Kungen var där, den förstnämnda på första parkett, den sistnämnda tillsammans med bland annat Victoria. Behöver jag säga att vi var tvunga att, som seden påbjuder, ställa oss upp (ackompanjerad av fanfarer) när Carl inträdde, och sedan i paus vänta tills han lämnade lokalen innan vi vanliga dödliga kunde göra detsamma. Detta upplevdes förstås lite lustigt (i synnerhet emedan undertecknad varit passiv medlem i Republikanska föreningen), men ändå i sammanhanget ganska naturligt.
Nog om detta. Höjdpunkten var trots allt musiken och i synnerhet John Eliot Gardiner (på bild ovan), en inom den klassiska musiken mycket berömd och inflytelserik dirigent. Han är kanske framför allt känd som uttolkare av barockmusik framförd på tidstrogna instrument. Själv har jag ett par lysande inspelningar av honom i min samling.
Två stycken framfördes under kvällen. Dels Dvořáks sjunde symfoni, dels mässa i c-moll (ofullbordad) av Mozart, med dubbla körer och fyra eminenta solister. Svårt att här i ord sammanfatta mina intryck av musiken, men en mycket vacker och engagerande musik var det som bjöds. Sen var det också en njutning att följa Gardiners dirigerande. Så graciöst! (Vem var egentligen kvällen kung?)
På det hela taget gjorde denna måndagskväll mig gott i sinnet; hoppas att detta inlägg gör er detsamma.
No comments:
Post a Comment