Promenera

Vissa lediga dagar tror jag i min enfald att jag bara ska ligga hemma i soffan å "ta det lugnt". Nån slags återhämtning, att "unna" sig lite slapphet. Och det går åt skogen.

Jag är en oerhört rastlös själ. Är det verkligen nåt jag har lärt mig så är det hur viktigt det är att så fort som möjligt komma ut på morgonen (under veckorna gör man det förstås ganska naturligt). Nu har jag i och för sig varit lite krasslig, så fysisk aktivitet har undvikits.

Men, så fort man kommer ut å ser träd, människor, hus, himlen – ja, va faan som helst. Det spelar liksom ingen roll, så länge ögonen sysselsätts. Det är väl det det handlar om: en för ögonen fysisk nödvändighet (och en massa andra saker).

Sen brukar jag tänka på Bergmans yttrande: "Dämonerna gillar kalla fötter" (apropå sitt promenerande).

Väljer även att här publicera två bilder jag tagit under vandringar i vinter. Den ena tagen på Årstabron, den andra kan jag inte komma ihåg var jag tagit.

Blev lite glad när jag såg att ett fik i närheten har börjat med söndagsfrukost tema Godmorgon, Världen (ni vet, P1:s fina veckomagasin som sänds 9-11 på söndagsmornar). Det måste testas! Lyssna på P1 kollektivt? Hm.

Annars går det ganska bra med mitt pågående Dylan-projekt: att förstå giganten Bob Dylan. Under veckan har jag lyssnat en hel del på Blood on the tracks, en klassiker från 1975. Även Oh Mercy, en sen 80-talare, har avverkats. Båda är riktigt bra (å man slipper nästan munspelet).