00-talet ordagrant

Eftersom jag sällan, eller aldrig, bjuder på mig själv dukar jag istället upp ett smörgåsbord av decenniets nya ord. För er att begrunda under champagnesörplandet och cigarrpuffandet.

blingbling (2004) – glittriga och pråliga smycken som skall visa att man är rik. Var det Mats Nileskär som började med blingbling i Sverige?

dogmafilm (2000) – film som spelats in med handkamera, utan rekvisita och utan. Tack för det här decenniet, Lars Von Trier!

kredd (2000) – som i "Ni ska ha asfett med kredd för er softa approach".

Lasse Berghagen-vin (2001) – (skämtsamt:) ett slätstruket vin.

lådvinsalkoholism (2003) – alkoholism som tillskrivs ökad lättillgänglighet till vin i form av lådvin.

mms (2002) – multimedia message service. Wow.

plötslig sportbarnsdöd (2005) – dödsfall bland barn vid sportutövning.

rocka fett (2000) – häftigt, bra. "Du rockade verkligen fett igår"

sars (2003) – en smittsam lunginfektion. Jag fick aldrig den. Däremot fick jag regnbågshinneinflammation flera gånger under 00-talet. Och vinterkräksjukan (2002) några gånger. Svininfluensan (2009) är jag dock vaccinerad mot.

stalker (2003) – person som besatt av någon (i synnerhet en känd person) och förföljer denne på ett maniskt sätt. Aktualiserat ord i samband med Strages utmärkta "Fans" (2005).

svemester (2009) – semester som tillbringas i Sverige (och inte utomlands). Fotnot: Carl går steget längre eftersom han hävdat att man kan "resa i sin lägenhet".

två-lax-nio (2009) – 2009.

valstuga (2002) – politiskt uttalande som sedan förnekas. Janne J. for president!

Gott nytt år!!

Dagens skräck, eller "Har du hört den förut"?

En skräck jag har är att bli en sån där som berättar saker och ting flera gånger i tron att detta har jag minsann aldrig förtäljt förut (sånt som äldre människor brukar göra...). Antingen påminns om detta omedelbart om man omges av ärliga människor: "Det här har vi redan hört!" Eller kanske mer ofta så tänker de: "Det här har han redan berättat". Och ibland sitter man själv och funderar, under det att man exempelvis lägger fram en munter och spirituell iakttagelse: "Har jag dragit den där förut?"

Tur då med bloggen, för där föreligger ett facit – arkivet!

I dag när jag städade koncipierade jag ihop ett fylligt blogginlägg om mitt Dylan-projekt. Men, mitt minne var lyckligvis på alerten: visst har jag redan nämnt projektet här och där.

Sen apropå upprepning – 2008 års julsummering. Även i år har december varit bloggrikt. Men däremot till vår glädje vitt och härligt. Fanny och Alexander måste jag ha missat; sändes den överhuvudtaget i år?

Rapport från kvarteret

En inte helt ovanlig skylt dessa kristider, men bloggmaterial med tanke på att lokalen är granne med mig. Alltsedan jag flyttade in har det legat något slags företag där i hörnet, som inte gjort så mycket väsen av sig. Förmodligen någonting i gränslandet webb/media/reklam. Ibland blinkade det lite från någon skärm inne i lokalen, som i sin tur speglade sig i rutorna i huset mittemot, som i sin tur syndes från mitt fönster.

Nu är det alltså dags för något nytt. Tidigare har jag skojat med en bekant om att öppna en restaurang där i hörnan. Vilket läge! Eller tänk om Söders senaste hippaste bar hade tagit denna lokal i besittning.

Men, som ni ser på min grumliga bild blir det inget sådant. Inte ens ett surdegsbageri. Kanske någon konfektionsaffär av finare snitt. Måhända något med vintage. Förhoppningsvis flyttar inte den där vapenaffären från gatan i närheten hit.

Gallring

Konkreta handlingar kan vara bra sätt att avsluta en viss epok. När jag flyttade till Malmö slängde jag en massa bråte (avslut) – och så inköpte jag ett helt nytt set lakan (påbörjan).

I dag tog jag ett beslut: att stänga ner min webbmejl som jag länge haft på det stora onda datorföretaget i väst. Sedan en tid har jag även haft ett mejlkonto på det inte lika onda datorföretaget i väst, men nu fick det vara nog: två konton (plus jobbet) var mer än jag mäktade med. Plus att den där gposten är så förbannat mycket bättre än hotbrev.

Det kändes lite läskigt när jag tryckte på knappen: nu försvinner kontot för gott! Ingen (nästan, i alla fall) återvändo. Men skönt. Ett konkret avslut. Och en början på något nytt och bättre.

Arkivet då (alltså alla gamla mejl)? Ja dem har jag importerat till min nya fina mejl.

Några dar kvar på 2009: vad ska jag gallra ut ur mitt liv härnäst? Telefonboken, källarförrådet, bokhyllorna – ja, det finns att göra.

00-talets metafysik

Känner mig också nödtvungen att göra ett försök, att i dessa yttersta tider sammanfatta det 00-tal som flytt.

I stil med Hobsbawms berömda indelning av det långa 1800-talet, som inleds storslaget 1789 och avslutas 1914, så är väl den 11:e september (som Emil varit inne på) en naturlig början och Obamas tillträde som president 2009 som ett avslut (eller en ny början). Å andra sidan är ju de dystra geopolitiska konsekvenserna av 11:e september fortfarande – klimatdebatten till trots – högst närvarande i nuet.

Men nog om storpolitik. Och visst håller jag med om det där med internet (som jag numer skriver med gemen begynnelsebokstav) och en massa andra spaningar om 00-talet.

Däremot, ens personliga 00-tal har man själv att definiera:

2001 flyttade jag tillbaks till Stockholm, bodde hemma ett tag, sen i Kristineberg, Malmö och nu här.

2001 hade jag ingen aning om vad som skulle ge mig utkomst i slutet av detta decennium.

Annars vet jag inte. Kanske är det först när man sätter sig ner och tittar på lite bilder som man inser och kan begripa den tid som gått.

Men nog hade det varit intressant om vi bloggat hela detta 00-tal! Undra vad vi hade skrivit om 2001. Bloggens arkiv går nu endast tillbaks till 2007.

Sen kan man sitta och läsa gammal e-post förstås. Det kan ge en lite inblick.

Från fruktstund till spadmord

Såg en dokumentär på Svt play som handlade om vilka attribut som skapade den människa vi är idag och varför vi inte springer omkring nakna med de andra små djuren längre.(eller så ofta iallafal) Budskapet var ungefär att trots att vi ofta tror att vi bakom vår civilisations ridå är mordiska djur, så är det tvärt om våra genetiska egenskaper att samarbeta, känna empati och förälska oss som gjort att vi är högst upp i näringskedjan.

Detta gjorde att jag osökt kom att tänka på min egen uppväxt i mellanmjölkens och fruktstundens rike. Jag skulle nog påstå att den är ganska befriad från våldsamma inslag. Minns ni att det var strängt förbjudet att exempelvis brottas i skolan? Detta trodde lärarna skulle spåra ut i värre våldsamheter. Snöbollskrig var kanske ett ännu större brott. Det sades att vi kunde få grus i ögat vid användande av dessa livsfarliga projektiler. Vi tvingades att sjunga sånger som "Barn i alla länder vill att det ska bli fred" eller "Inatt jag drömde". I dagens skola är iallafall brottning och snöbollskrig tillåtna, dagens pedagoger menar att brottning och snöbollar säkert kan utlösa konflikter men det skapar givetvis situationer där barn kan träna på att lösa dessa.
Jag har svårt att tro att framtidens vuxna kommer att vara mer våldsamma än var våran generation blev.
Det enda undantaget i min statliga uppfostran av icke våldsanvändande var givetvis min militärtjänst. Att lära sig döda med gevär och kanoner är givetvis långt ifrån fruktstunder och snöbollsförbud, men det var när jag instruerades i den för grävning helt värdelösa fältspaden som jag verkligen kände en kulturkrock från tidigare statlig uppfostran. Fältspaden SKALL slipas i kanterna för att kunna användas i närstrid. Ett hugg mot halsen var bästa sättet att döda en människa på om kulorna tröt.
Dagens ungdomar gör inte längre värnplikt, jag vet inte om vi kan känna oss säkrare i framtiden mot fältspadar. Men kanske är det så att det i våra gener finns bättre skydd mot framtida våld än det vår civilisation har skapat.
Det enda jag vet att jag fått träning av samma Stat som förbjöd mig att kasta snöbollar, att skära av kroppspulsådern med en spade.

Nära queer-upplevelse

Besökte den stora bokhandelskedjan i dag. Dag två och tack och lov sista dagen i årets – och 00-talets! – julklappshandel. Hittade en riktig fin julklapp, den alldeles färska Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien i två band. Äntligen! Deras ordlista har ofta bara gjort mig förvirrad.

Nåväl. När jag ställde mig i kassakön fick jag omedelbart ögonkontakt med en av kassörskorna: en söt tjej i en ålder av ca 33 år. Dock, hennes namnbricka fångade snabbt min blick: står det verkligen "Jocke" på denna? Ja, det gjorde det, kunde jag konstatera samtidigt som jag lämnade över mina varor för betalning.

Tankarna svävade runt i mitt huvud: Kan en kvinna heta Jocke? Är det en man? Nä, det kan absolut inte vara. Har personen ifråga bytt kön, men inte hunnit med att byta namn? Etcetera etcetera.

Det är väl det här som är queer. Eller rättade sagt det som denna teoribildning vill åskådliggöra: hur våra hjärnor förvirras så fort vår könskompass utmanas. Och att vi så nödtvunget måsta kategorisera, dela in, ha kontroll. (Apropå ordböcker.)

Jag landade dock i teorin att hon lite nonchalant lånat en namnbricka av en kollega, ehuru av fel kön. Hellre en felaktig namnbricka än ingen alls! (Se där, kanske en sträng policy på den stora bokhandelskedjan?)

00-tal = internet

För att bygga vidare på ett tema här på bloggen;
har ni sett denna politiska tunnelbanekarta?

Inte oväntad på något sätt men lite snygg grafik i alla fall. Jag såg youtube filmen från tunnelbanehytten som Emil lagt upp, noterades att den spelats in med en Canon G10, imponerande kvalitet från en halvkompaktare för ca 5 tkr.

Försöker tänka till om 00-talets innersta väsen men det står lite still. Håller med E om att när detta försöker göras blir det med all önskvärd tydlighet klart för en hur pass stora förenklingar tidigare årtiondens sinnebilder är. Det kan dock inte uteslutas att likriktningen men kanske också dikotomin i samhället var större förut, färre valmöjligheter, färre grupperingar, färre artister etc, vilket gör att större trender för dessa årtionden (20-70talet?) lättare kan avläsas. Men kan man egentligen diskutera 00-talet största trender utan att nämna... INTERNET. Ja, det uppfanns säkert i amerikatt på 50-talet och fanns väl i nästan var mans och kvinnas hem redan -99, men det stora genomslaget var väl ändå under 00-talet. Det går naturligtvis inte ens att räkna upp en bråkdel av de bloggar, widgets, applikationer, midgets och gadtgets som finns att tillgå nu. Tror inte jag behöver driva detta argument längre, 00-talet ÄR internet.

För mig känns det som utspelades i början av detta decennium känns rätt avlägset, hösten 2000 började jag på TNT och sladdade runt i Kista arbetsområde i en svävare i skåpbilskläder, i muskelminnet finns fortfarande kopplingens sladdriga känsla och den svampiga styrningen hos den italiensktillverkade Iveco jag körde. Hur kan detta gåtfulla bilmärke finnas kvar samtidigt som SAAB läggs ned? Ur led är efterfrågan.

Tycker att det är lustigt det där med muskelminnet, någon annan som har något att berätta om sina egna muskler minne?

På spaning efter ett millennieskifte som flytt

"Brat (från engelska Brat, bortskämd skitunge) är ett engelskt lånord"


Det var inte många veckor sedan jag insåg att vi snart är på väg mot ett nytt decennium. Vi verkar ha en tendens att dela in olika tidsepoker i olika tiotal. Vi vill minnas åttiotalets yuppies, sjuttiotalets hippies, femtiotalets hemmafruvåg etc etc.
Förenklingar att dela upp och smälta ner i mer lättilgängligare form, då verkligheten och tidens gång är alltför komplex för våra små hjärnor.
Vad kommer då framtidens skol och historieböcker berätta om detta årtionde?
För det första tror jag att kalla det "00-talet" ganska snart kommer att dö ut. När vi talar om tidigare årtionden säger vi: 1890-talet,10-talet,20 talet osv. När 1900-talets "00-tal" nämns, säger vi helt enkelt "efter sekelskiftet" eller "vid sekelskiftet".
Vid detta i betänkande är vi alltså inne på millennieskiftets sista dagar.
Elfte september är givetvis en sak som borde komma upp,men jag tror att på ett mer kulturellt plan kommer människor att vilja se millenieskiftet som en stor fest. Det passar liksom bättre in på helhetsbilden. Vi firade det nya millenieskiftet,brydde oss om inget annat. Champagnekorkarna flög i luften, det var "blingbling" och "Bratsen" som var på tapeten. Typ som på det "glada 20-talet" och precis som vid detta årtionde slutade decenniet på nio: 1929 och 2009.
Jag hoppas historiekapitlen inte fortsätter med det nya "30-talet"...

Tanke om ett streck

Mycket kan sägas om Herta Müllers Hjärtdjur. En iakttagelse jag själv gjorde, och som måhända stärker bilden av mig som en obotlig petimeter, är förekomsten av ett tankstreck. Med betoning på just ett, emedan boken faktiskt endast har förlänats ett endaste tankstreck.

Känn på den här:

"Kurts spräckta tumme, Georgs brutna käkben, den smutsgråa haren, den stinkande glasburken i min vätska – de utgjorde en del av var och en. De andra visste om det."

Boken, på blott 212 sidor, har ingen kapitelindelning utan består till största delen av knappt en sida långa stycken. Citatet ovan är från ett stycke i slutet då berättaren plötsligt ändrar tilltalet en aning och låter oss komma en aning närmare.

Men som sagt: ett tankstreck. Och ett gott exempel på interpunktionens kraft.

From Your Tube, to You Tube

Denna film är skapad av en kollega på jobbet. Tycker ni den här är bra finns en film med gamla vagnar, på you-tube.

Ber om ursäkt för den smaklösa titeln.

Måhända i mjugg

Efter att ha suttit i tio minuter och försökt komma på något vettigt att skriva, kom jag på att jag minsann hittat två fel i Spotify. Detta faktum säger nog mindre om musiktjänsten ifråga, som ju till stora delar fungerar utmärkt, än om i vilken omfattning jag använder mig av densamma.

Exempel 1 (det lyckliga): Lyssnade på Neil Young Unplugged, en rätt trevlig historia från 1993. Men, jag började ana något konstigt när låten From Hank to Hendrix fanns med två gånger, dels nummer 11, dels nummer 14. Vilken lycka kände jag då inte när låt nummer 11 i stället visade sig vara Unknown Legend, en av mina (och måhända andra medbloggares) absoluta favoriter. Lyssna och rys.

Exempel 2 (det lustiga): Har kollat in lite Miles på sistone (jmf inlägg nedan). En gammal favorit är Miles Smiles, inspelad 1966. Sök upp albumet och le en smula. Kanske i mjugg.

Konservativ betraktelse

Den malliga morgontidningen har en ny ledarskribent som tidigare skrev kolumner i den blåare konkurrenten. I hans text idag gjorde han en klassisk konservativ historisk parallell: vår moderna tid visavi det romerska rikets fall. Det vill säga, liksom då präglas vår tid av långt gången dekadens, en amoralisk mänsklighet, hedonism, nihilism etcetera etcetera. Jag vet inte hur många stackars reaktionära skribenter som försökt leda denna analogi i bevis, men inte känns den mer relevant för det. Snarare tvärtom. Och desto mer tröttsam och förutsägbar.

Bläddrade även i den svenska konversativa månadstidskriften per excellence, och – för 34:e gången! – diskuterades objektiva estetiska värden inte helt oväntat i förhållande till modernism och postmodernism (och annan dekadens). En av de intervjuade konstaterade frankt att utsikten från Västerbron äger ett objektivt skönhetsvärde. Vad svarar man på det?

För övrigt måste jag läsa på lite mer om romarrikets fall. Kanske man ska ta tag i Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire.

The king of fågelbord

Igår köpte jag ett par stycken talgbollar att hänga ut på balkongen. Efter detta scannade jag nätet om bra tips för fågelmatning. Det visade sig vara en hel subkultur. Att mata fåglar är tydligen inte bara en barmhärtighetsgärning utan även ett sätt att leva. Ju fler arter man har vid sin utfodringsplats desto högre status i denna pippifågelsekt.
Det finns ovanligare arter, men den absoluta kungen i fågelmatsalen är domherren. Inga domherrar, ingen respekt. Har du dock turen (eller förmågan) att locka fram denna rubin i fågelskrud tillhör man adeln.

Vid mina ensamt hängande talgbollar har jag ännu inte sett någon
fågel, men när jag kom hem från jobbet idag lade jag märke till att båda bollarna blivit naggade i kanten. Talgoxar, gråsparvar och blåmesar får ursäkta. Tänk om domherren kommer på besök...

En god nyhet

Jag väljer att anknyta till föregående inlägg med en god nyhet. I alla fall för oss radioter som åker kollektivt.

Nu kan man nämligen äntligen lyssna på analog rundradio i tunnelbanan. Täckningen är ännu inte till fullo utvecklad, men ska fungera rätt bra ändå. Undertecknad har testat S:t Eriksplan–Medborgarplatsen med gott resultat.

And everybody's got to live their life (And God knows I've got to live mine)

Alla människor har vi våra svaga punkter. Någonting vi helt enkelt inte klarar av göra eller känner att vi klarar av betytligt sämre än genomsnittet av befolkningen. Detta tror jag de flesta kan leva med. Betydligt tuffare blir det de gånger vi själva måste inse en ny svaghet på denna lista. Just i skrivande stund har jag kommit till insikt om min totala brist på den ädla konsten att sova middag.
En gång i tiden kunde jag detta. Men under mitt livs resas gång har jag tappat denna färdighet, vilket de senaste gångerna slutat med att jag vaknat någon gång vid midnatt, förvirrad och jetlaggad.

För att kompensera mina brister tänkte jag utlysa en liten tävling. Så här går den till: En av oss ställer en fråga om en plats i Stockholm, den som kan svaret lägger in detta i slutet av ett blogginlägg eller i komentatorsfältet och får äran att själv ställa en fråga.
Ofin som jag är tänkte jag själv börja. Bilden ovan visar nollpunkten på blå linjen,i detta fall bakom Kungsträdgården, alltså där distansräkningen börjar för de där vita skyltarna som finns fastskruvade på strömskensskyddet.
Frågan är då var "nollpunkten" för den gröna linjen ligger?
Tips: Det är en station ni säkert åker förbi ofta. Det ska alltså stå 0+0 på skylten.

En komparativ studie

Carl och jag utnyttjade söndagens fina väder till att besöka nationalmuseum där utställning om Caspar David Friedrichs pågår. Hans tavlor hängs ut till höger och vänster och motiven är ofta landskap och hamnar eller hav, inte sällan med en frånvänd betraktare i förgrunden som stumt betraktar ett något av det sublima i guds skapelse. Lite inspirerad knäppte jag av ett par bilder av Hans skapelse, två " Caspar David Friedrichs moments" för en megapixelstinn nutid.

"Wanderer above the sea of fog" vs "Strolling in the midst of Skeppholmen".
Siluetten av kyrkotornet i den högra bilden symboliserar kyrkans närvaro och betydelse i bilder med profana motiv.

"A view of the harbour" vs " The battleship at bay" nedan.
De lärde har tvistat om vad skeppen symboliserar i dessa bilder; flytetyg att navigera på ett hav av känslor, eller kors som gör oss medvetna om vår egen dödlighet är de två vanligaste tolkningarna.

///A

Politicians sell certainty. Science lives off doubt.

Jag bockar och bugar för att Emil förmedlar oss denna vackra lokalpoesi. Utmärkt exekverat!

En reflektion: När jag flyttade till Malmö skojade man gärna om att de hade uteserveringar öppna året runt, men nu tror jag fasiken att det börjar bli så här också. I alla fall kring medis.

Sen har jag upptäckt en ny favoritkolumnist: Thomas Engström, krönikör i bland annat Fokus. Hans krönikor i denna annars jämngrå publikation har en enastående lyskraft, ett uppfordrande och manande tilltal och, ja, så tycker han liksom något på riktigt. Uttrycker patos. Talar ur skägget. I sina bästa stunder påminner han mig om en annan favorit, herr Croneman. (För övrigt är han, alltså Engström, också författare och översättare, Min far hade en dröm exempelvis.)

Till sist kan jag inte annat än känna en stor glädje och ödmjukhet efter att en av Stockholms anrikaste kebabställen har börjar sälja Döner kebab. Undertecknad har smakat. Och kan konstatera att det mest var brödet som gjorde, och var, skillnaden.

Ödekyrkogården

Hammarbyhöjden, Hösten 1853.

Så var synen, som jag såg en morgon,
Då jag gick förbi den hemska åkern,
Som man plöjt i närheten af galgen,
Att den ryska pestens säde gömma:
Fyra männer såg jag, mäkta glada
Af en väldig dosis aqua vitæ,
Och de hade spadarna i handen
Och de gräfde på en graf, – en sådan,
Hvilken ensam kunde rymma många, –
Och de gräfde under skämt och eder,
Som de träget hämtade ur flaskan,
Hvarje gång de läto spaden hvila.
Fyra kvinnor såg jag äfven; änkor,
Alla under natten änkor vordna;
Bleka, snyftande och öfvergifna,

En modern klassiker

New York!!

Sledgehammer

En klassiker (apropå El Clásico)

Promenad på Konsultholmen

Kan man känna nostalgi för en livsmedelsaffär?

Ja. Mina resor dit, två stationer från Kristineberg, minns jag med glädje.

Nu ligger de även i framkant 2.0.

Det glädjer mig. Trots åtta stationer därifrån.

Parken

Ja, det var sannerligen en rolig sak det där med Thåströms nya. (Minns mitt parkinlägg Lilla Malmö.)

I Axel Landkvist park

"Vi möttes första gången här i Axel Landkvistpark..."
Thåström har släppt ny skiva, en låt heter Axel Landkvist park (vid Carls bostad reds anm.), lite suggestiv och mörk, som i verkligheten en novemberkväll. Första och sjunde låten på skivan är också bra.

Kan nog bli en uppgradering till Premium när jag har grejerna på plats i nya lägenheten. Hade datorhaveri förra helgen, allt på hårddisken är nu raderat! Löste sig till slut men i stort sett alla filer, bokmärken och inloggningsuppgifter har gått om intet. En digital katharsis som gett mig chansen att börja om på ny kula, finns en del skit som man inte behöver. Tydligen.

Go kväll.

Lägenhetsköp

Ibland drömmer jag att jag gjort något som inte går att ta tillbaka. Exempelvis att jag dödat någon. Det är ångestladdade drömmar som ofta leder till att jag vaknar kallsvettig men samtidigt glad då jag inser att det hela är en dröm. Inatt hade jag en sådan dröm. Helt plötsligt stod jag och visade en lägenhet. Jag var mäklare! Det kom den ena jobbiga spekulanten efter den andra och allt jag ville var att sjunka ner genom golvet. Jag kunde bara inte fatta att jag lagt ner tid (typ pluggat eller vad man nu gör) för att bli mäklare. Det kändes som att det inte gick att ångra och att jag förstört hela mitt liv...

Nu har vi till slut köpt en lägenhet och förhoppningsvis försvinner de symptom som följt detta bostadsletande.

The hero!

...

Memory

November är den klart sämsta månaden på året. Motivering behövs inte. Men detta sagt:

Såg en kul grej i morse på www.sr.se. Carls Bollnäskompis Ribbing var med på morgonpasset i P3. Han har tydligen ägnat det senaste året träna upp sitt minne. Vann SM om jag förstod rätt och tävlade i VM i minne nyligen. Mycket lustigt. Kunde då memorera ca 147 siffror i rad!!!

Flyttlasset går snart från en kommun till en annan, och jag känner mig redan lite pre-nostalgisk. Sundbyberg har trots allt tjänat mig väl. Finns lite av varje här men lite av varje finns också annorstädes. Ser fram emot nya val, -vanor, -resvägar, -tvättmaskiner och -löprundor. Får se om jag vågar besöka sushin på Finn malmgrens plan. Det var där jag satt och luktade exkrementer efter att ha trampat i "klaveret" innan lägenhetsvisningen. Hoppas jag inte gjorde avtryck, annat än på golvet då.

Krille: klart grabben ska springa lite! Mitt bästa råd är:
UT. SPRING. Fundera inte så mycket på det. Låt det regna, blåsa och vara lite kallt. En kvart efter man sprungit klart kan man fundera på om det är något man vill göra igen. Och det vill man.

Jag har ju försökt läsa på en del sedan löpandet tog fart för ca 3 år sedan. Baserat på mina samlade intryck så vill jag rekommendera dig att jogga 2 ggr per vecka först. Och ta det ganska lugnt. När du lyckats med det ca 3 veckor kan du då köra lite annat. Intervaller, backträning mm, kan diskuteras om det blir aktuellt. Detta för att få ner skaderisken på en rimlig nivå. Eftersom kan du öka i mängd och intensitet.

Nu ska jag se om det fins plats för min smutsiga byk i stugan.

Flott(e)

Idéer?

Är det ingen som har några idéer som kan liva upp vardagen? På Stockholms universitet är allt som vanligt, det vill säga lite trist och tråkigt.

Jag känner att jag borde löpträna. Har ni några tips?

Härliga tider!

Valfrändskap

Jag vill inte på något sätt fortsätta med att jämföra mig med författare (jmf inlägg om Lundell nedan), men en sak har jag och Stig Larsson gemensamt: We Want Miles.

Hittade ett gammalt radioinslag i Radioarkivet där Stig Larsson framhöll denna Miles Davis-platta, inspelad live 1981, som en stor favorit.

Själv lyssnade jag mycket på We Want Miles i min ungdom, under den period jazz och i synnerhet fusion stod på min spellista. Två av mina gamla fusionhjältar, Mike Stern och Marcus Miller, kompar Miles på denna skiva.

Slappbas må vara en komprometterad uttrycksform, men på We Want Miles når detta konstnärliga uttryck oanade höjder.

För övrigt är det mig veterligen första och enda gången sedan sent 1960-tal en bassist ackompanjerar den store trumpetaren med klassisk walking bass, i Gershwins My Man's Gone Now.

Nej, förresten. Jag och Stig har en till sak gemensamt: tycket för ägg och bacon.

All musik

Ens nätvanor förändras gärna över tid, liksom vårt liv i övrigt. En konstant i mitt surfande har dock alltid varit Allmusic (tidigare All Music Guide AMG), min absoluta favoritsajt – då som nu.

Då? Ja, det intressanta är att jag i minst tio år har använt detta musikaliska uppslagsverk, kanske ännu längre tillbaks. (Den lanserades 1991; enligt Wikipedia: "AMG on the Internet predates the World Wide Web...") Användningsområdet har i stort sett varit detsamma för min del: Hitta de oumbärliga skivorna bland de stora (och även lite mindre) artisterna; men genrerna har förstås varierat över tid.

Allmusic har för mig blivit en auktoritet på musikens område, något den av mig förtjänat över tid. Sällan har den gjort mig besviken; i många fall har den låtit mig upptäcka storartad musik.

Det absolut bästa med Allmusic är de otroligt välskrivna skivrecensionerna! Här vill jag framför allt framhålla den envetna skribenten Stephen Thomas Erlewine, som bidragit med tusentals recensioner av hög klass. Man behöver inte surfa runt länge för att läsa någon av hans signerade texter. En riktig stilist som – likt många av de andra skribenterna – kombinerar insiktsfull analys och stort vetande med språklig virtuositet och oklanderlig interpunktion (sånt som jag går igång på). Detta tillsammans med en objektiv ansats utan att för den skull undvika en sund portion subjektivism.

Ett tips: Ta en skiva eller artist ni älskar, sök upp den, och låt er hänföras.

Professorsinstallation

Idag ska jag och min fru fara till Uppsala för att närvara vid årets professorsinstallation. Min far har efter många år beslutat sig för att det kunde vara roligt att ha den titeln. För att läsa mer om min fars forskning kan den vetgirige klicka på länken och bläddra fram till sida 61.
Nya professorer

Professorsinstallation
Allmän information om professorsinstallationen kan man läsa här på Uppsala universitets hemsida.

Fransk nypuritanism

Denna torsdags förmiddag hämtar jag uppslag från dagens DN. Torun Börtz skriver i en kort artikel om hur cigaretter och rasism tvättas bort i dagens mediala Frankrike. Statistik visar tydligen att frassarna dricker och röker mindre. Cigg hängande i munnen är helt enkelt inte längre kutym. Enligt Böritz beror detta "nya" Frankrike på nya vanor men också strängare lagar. Denna nya våg av nypuritanism visas i en rad censureringar av diverse reklamkampanjer och affischer. Ciggen har försvunnit från äldre bilder av bland annat Chirac och Sartre. Denna censurering verkar även ha spridit sig till diskussioner om förbud av äldre rasistiska och antisemitiska texter (bla "Tintin i Kongo"). Än så länge tycker jag inte det hela låter så dumt men Björz skriver att många tycks glömma bort att det som censureras är tidsdokument. "Liksom att världen aldrig blivit mer oskuldfull och ren för att man försöker glömma bort det som varit."

Frågan om censur av rasism och antisemitism är inte helt enkelt. Problemet är nog att långt ifrån alla uppfattar äldre texter och bilder som tidsdokument. Men det här med vindrickandet och ciggen känns lite onödigt i mina ögon. För till var ska man nu drömma sig bort när man sitter på en balkong med ett glas rött i ena handen och en cigg i den andra? Paris och Montmartre låg nära till hands men det kanske är lika bra att spola kröken och fimpa...

Opera - 3 (gratis)tips

Nyligen har mitt operaintresse blommat ut och för inte så länge sedan köpte jag mina två första operaboxar, alltså inspelningar i sin helhet.

Glädjande är även att Spotify innehåller en hel del klassiska godbitar och i vissa fall eminenta inspelningar.

Så, får ni lust att bekanta er med lite opera, klicka och njut:

Ileana Cotrubas [Soprano] – Verdi: La Traviata

(Denna har jag på cd och kan inte nog rekommenderas.)

Teresa Berganza [Mezzo-Soprano] – Bizet: Carmen

(Också med Domingo.)

Thomas Schippers/Coro del Teatro dell'Opera, Roma/Mirella Freni/Nicolai Gedda/Mariella Adani/Mario Basiola II/Ferruccio Mazzoli/Mario Sereni – Puccini: La Bohème

(La Bohème såg vi i Petersburg!)

Mycket nöje!

Allt är inte guld som glimmar

Den här bilden har jag numera som skrivbordsbakrund. Den förerställer Daniel "Tjerna" Tjernström göra 2-1 mot Göteborg. Tanken med denna bakrund är givetvis att jag ska känna mig på bra humör när jag har datorn igång(vilket är ganska ofta, datorn alltså inte det bra humöret.)
Är det bara jag som älskar idrottsbilder, det händer liksom så mycket på en gång, Vad tänker målvakten? Vet backen i ögonblicket att brytningen blir för sen, och vad tänker Tjernström när han drar i väg årets första skott för sin egen del. Anders, du är experten här, är det bara pöbeln som gillar idrottsbilder?
Om ni fortfarande läser kommer jag snart med poängen med mitt inlägg. Så här är det: AIK vinner Sm-guld och snuvar hatlaget nr2 på Sm-guld på deras egen arena.Hatlag nr 1 är på väg att åka ner och hatlag nr 3 är redan nere i skiten.(Somliga menar att hatlag ett och tre egentligen är samma förening:HIFDIF)
Och plötsligt känner jag mig som Cartman i South Park när han får syn på två människor med arslen istället för ansikten. Istället för en euforisk glädje blir han helt tom. Han förklarar att han insett att han aldrig mer kommer att få uppleva en så rolig syn och därför blir deprimerad av tanken. Så är det med den här fotbollsäsongen med. Den här säsongen kommer aldrig att upprepas, därför kommer mitt supporterskap från och med nu bli en besvikelse.
Alla som påstår att detta landar under kategorin I-landsproblem kommer aldrig kunna förstå sig på fotboll.

På tal om mäklare. Vad är det med människor som litar på män i kostymer? I varje fall av lurendrejeri som uppmärksammas i media skyller offren på att de "verkade så trevliga och välskötta". Tro fan! Hade de inte verkat så hade de lagt golv eller jagat priser i Ullared vid det här laget. Så mitt råd till Krille och Emilia, hittar ni en mäklare som ser ut som Christer Pettersson, slå till!

Bronx

Ibland går jag till min bokhylla, tar ut en volym, bläddrar och minns en gammal bekantskap. Friheten av Ulf Lundell läste jag kring millennieskiftet, strax efter den kommit i pocket. Minns att jag köpte den på Pressbyrån i Bollnäs.

Att jag just bläddrade i denna bok var ingen slump. Besökte ju Toscana häromsistens och stora delar av Friheten utspelar sig just där. Jag behövde inte ögna igenom alltför många sidor innan bland annat Lucca nämndes, en vacker stad som vi besökte.

En annan iakttagelse: Min musiksmak blir alltmer lik Ulfs. I boken nämner han förstås Neil Young (inte så förvånande kanske). Men också Mahlers femma, en för mig ganska ny bekantskap.

Apropå bilden ovan (och bostadsmarknaden): Det tjatas i tid och otid i Friheten om Bronx, typ området kring Ringvägen/Hornsgatan (där han bodde tills för ett par år sedan). Även i folkmun kallat Zinkensdamm. Östra Söder tycker han mindre om:

"Bronx var inte som Skånegatan där Jaz [en brud] slagit sig ner. Det här var liksom ingenting. Runt Skånegatan var det wanna-bes en masse. I Bronx fanns ingenting sånt. Det var neutralt, om inte helt avspänt så åtminstone utan den anspänning som rådde i kvarteren där borta på Östra Söder eller snutten av Götgatsbacken..."

Två anledningar till skam

Denna vecka har jag lärt mig två saker om mig själv:

1. I mitt kvarter, på vägen till en av mina default-butiker, ligger en hästaffär. Där finns förstås ingen levande brunte, endast diverse tillbehör för den hästbitne (affären heter faktiskt just det). Jag har tittat in i skyltfönstret och... Visst innefattar ryttarmodet ganska snygga persedlar, såsom rediga skinnboots och mysvarma västar av okänt material? Jag har i alla fall tänkt denna tanke. Och sen känt skam.

2. Ja, och så en annan modepryl: Ni vet de där svarta tajta latex-eller-vad-det-nu-är-för-material-brallorna som sprider sig både inom och utom tullarna. Jag vet inte om detta tangerar gränsen för allmänt bloggovett, men de där tajtsen liksom – för att uttrycka det lite akademiskt – fascinerar mig och min irrande blick. Och sen känner jag skam.

En sak jag visste innan vecka 45 är att jag blir lite galen av att ligga hemma och inte prata med någon. Så, i dag inledde jag en konversation med min lokala videouthyrare: "Öh, ursäkta, har ni möjligtvis Taxi Driver?" Efter en stunds väntan: "Nä, den är tyvärr uthyrd. Vi har bara ett exemplar av den." Några timmar senare gick jag till min lokala musikaffär och försökte inleda ett samtal om varför mina strängar på min akustiska gitarr går sönder så ofta. Det blev att konstruktivt samtal.

Bostadsmarknaden

Jag har helt enkelt inte så mycket för bostadsmarknaden och allt som tillhör den. Det hela grundar sig nog i ett agg mot säljare i allmänhet (inte minst bilförsäljare) och i förängning en stark misstro till alla mäklare. Helst av allt skulle jag vilja slippa hela bostadsköparkarusellen. Slippa inställsamma mäklare, idiotiska spekulanter, fula lägenheter och jobbiga budgivningar. Det är en värld som jag inte vill vara en del av och förhoppningsvis slipper jag alltihopa ganska snart.

Det sägs att bostadsmäklare tjänar en del stålar. Jag är i alla fall inte ett dugg avundsjuk. Mäklare är fan det sista jobbet jag skulle kunna tänka mig. Är det ens ett riktigt jobb? Ett skojarjobb skulle jag vilja påstå.

Uffizi

Recession Time

"Jag är en sjuk människa ... Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter".

Rapport från mitt eget källarhål. Ja, det finns sådana ävenledes i SoFo.

Men, nog är det icke i levern det sitter, alltså min sjukdom. Kanske är det en vanlig förkylning; förhoppningsvis är det inte H1N1.

Måhända kan man skylla det allmänna världsläget – recession, lågkonjuktur, brist på likviditet – på att det senaste inlägget här på bloggen dateras ända tillbaks till den 24 augusti. (Även då en slags sjukrapport.)

Följaktligen föll det sig följdriktigt att nu ta upp tråden, här liggandes i min sjuksoffa. (Tackar än en gång A för att den förgyller min bostad.)

Länge har jag tänkt skriva ett inlägg om trenne identiska titlar, Closing Time, och i detta sökt finna någon högre sanning. Både Leonard Cohen och Tom Waits har (ju) skrivit låtar med denna titel. Och sen hittade jag en artikel på The Believer som heter – just det! – Closing Time och är en exposé över bilismen och då i synnerhet över bilhandlaryrket. Tyvärr orkade jag aldrig läsa artikeln. (Till yttermera visso heter författaren Rich Cohen.)

Men här får vi det slutligen bevisat: även ett inställt blogginlägg är ett inlägg.

Гимн Российской Федерации

Jag ligger här hemma denna måndag och mår lite halvsvajigt. Har med största sannorlikhet åkt på en släng av svininfluensan. Detta har inneburit att jag har mått pyton och knappt sovigt på några dagar. Tur att franska nationalsången finns för att få en på bättre humör men jag måste ändå säga att ryska alltid varit en av mina favoriter. Det är något storslaget över den. Jag följer helt enkelt Emil och slänger upp en till nationalsång.

">

Qu'un sang impur. Abreuve nos sillons!

Var är Hem och skola när man behöver dem? Den här sången skulle ju fått Moder Theresa att springa efter vapen!

Själens spegel

(Tack till Erik för detta.)

De e schemeschter

Jag jag gjort mig känd som en sällanbloggare med lite för långa inlägg, och detta blir inget undantag.

Nu är jag mitt uppe i semestern, ca 10 dagar kvar och har haft det angenämt i största allmänhet. Ska bli lite segling/stekning med två av bloggens deltagare, ser ut att bli stark sol men svaga vindar.

Apropos spotify tycker jag det är lätt att haka upp sig på någon låt, låta den spelas sönder och till slut kanske också samman. I nuläget blir det många upprepningar av Antony & the Johnsons fragilt sävliga låt Another World.

Berlin var väl ungefär som väntat - jag väntade mig inte att bli frälst - förmodligen för att det inte är någon insmickrande stad. Det ser ut som det gör, passar det inte så kan man dra åt helvete (eller åka hem (med RyanAir)). Detta är inte något direkt negativt, det bara är som det är. Kul med språkförbistringen, fråga något på engelska och du får svar på tyska, se frågande ut, och du får svaret igen, på tyska, nu med något högre och än mer välartikulerad stämma. Det är väl helt enkelt så att dubbningen av filmer, mm?, tar ut sin rätt i detta land, ett kul minne blir när vi tittade på Hot Shots 2 på hotellet, Charlie Sheen, med svällande muskler, ja jävlar, skriker på dåligt läppsynkad tyska ut order samtidigt som kulsprutan går varm och tomhylsorna flyger, haha.

Vi bodde kul på 18 våningen vid Alexanderplats, utsikt mot tv-tornet och med staden nedanför. Bilden nedan tagen från hotellrummet.
En dag hyrde vi cyklar och avverkade stora delar av den stora staden, riktigt fint att cykla runt.

Så här ser tunnelbanan ut, Emil. Ganska trång på något sätt, men det fanns förstås lite olika modeller. Inte strömlinjeformad.

Johan var lite bättre på att äta tysk korv än jag. Men det gick en del döner...

Gone

Dylan försvunnen från Spotify sedan ett par dagar. Illa. Mycket illa.

Och minst sagt ett dåligt omen. Eller förhoppningsvis ett litet snedsteg innan den fullkomliga Spotify-frälsningen.

Metallica, Beatles, AC/DC – dom klarar jag mig utan. Men Dylan!

Kunst

Nedläggningsvåg

Erik konstaterar en nedlagd affärsverksamhet.

(Och passa på att ta del av en förnämlig webblogg.)

Avspegling

Hur påverkar läsningen oss som människor, vår föreställningsvärld, våra värderingar etc.? En lika gammal som – enligt mitt tycke – intressant frågeställning. Och den går att betrakta ur många perspektiv.

Exempelvis: Läser vi inte många gånger bara för att bekräfta snarare än ifrågasätta våra åsikter?

Apropå tyskarnas vurm för stora diktare under 1900-talets första hälft:

"Och även om diktarens budskap var otvetydigt, så är det ingalunda säkert att budskapet formade läsaren; det var lika troligt att läsaren letade upp det budskap han ville ha och som han ändå, av icke-poetiska skäl, skulle ha funnit någon annanstans. Var inte diktarna mera avspegling än orsak?"

Peter Gay, Weimarkulturen (1968)

This is the end

http://slutet.se/

Uthyres

Spatserade på Skånegatan i dag och spanade in i tom affär, så när som på en liten lapp klistrad på fönsterrutan: "Lokal uthyres".

Blev faktiskt ganska glad; har länge grubblat över varför det ligger en vapenaffär på denna gata, eller över huvud taget på vårt fina och fredliga Södermalm.

Nåja. Vissa ser det kanske annorlunda. Måhända med en viss sentimentalitet: ännu en unik söderhandel (med anor?) att sakna.

Nu funderar jag mest på vad som hamnar där nu. För min egen del är det snarare detta som bestämmer min känsla för denna förändring. Får man önska? Tänk om det kunde öppna en stockholmsfilial av Falafel no. 1!

Kvitter

Apropå den hastigt avsomnade diskussionen om Twitter:

"Det är som att skära en liten bit hud från armen och lägga på datorn. Man får inget tillbaka."

Herr Schyffert om sitt beslut att att sluta twittra.

The Queen vs Arsenal fotball team

Högt och lågt...
Kan inte hur man lägger upp en youtube i denna, men här kommer en kul länk.

http://www.youtube.com/watch?v=z8WdVBWp-yw

/\

En ledig dag

Det är nåt speciellt med dessa röda dagar. Vissa uppmärksammar vi på alla möjliga vis, andra – som Kristi himmelfärds dag – bara dyker upp helt plötsligt, ger oss lite ro och ledighet, för att sen bara hastigt försvinna bort i glömskan.

En lång promenad och P1 är för min del ofta en lyckad kombination för en lyckad helgdag.

Förutom ett fint program om Allan Edwall och ett om den svenska nationalparken, kröntes dagens P1 lyssnade med en hel timme långt program om The Köln Concert.

Denna skiva har jag haft i min ägo omkring tio år. Har bitvis lyssnat på den ganska mycket. När jag hörde på alla röster om denna klassiska inspelning funderade jag på vad jag själv skulle ha att säga om denna musik.

Liksom i många andra sammanhang minns jag klart min första bekantskap med skivan – och det var med en känsla av besvikelse. Musiken överensstämde inte alls med mina förväntningar och med den inre bild jag hade av hur en solokonsert av Keith Jarrett skulle låta. (Hade nog inte hört honom överhuvudtaget innan dess.)

Det tog nog ett par år innan jag förlikade mig med The Köln Concert; och ju mer jag accepterade musiken, desto mer gripen och hänförd blev jag.

Bevingat

En del av mina arbetsuppgifter är att ta emot avhandlingar från nydisputerade forskare. Ibland när jag har tid bläddrar jag även lite i dem. I vissa fall förstår man även nåt av innehållet.

I dag upptäckte jag en kul grej. Många brukar nämligen ta med ett litet citat på ett av försättsbladen; denna gång stötte jag på följande:

"I have opinions of my own, strong opinions, but I don't always agree with them."

George W. Bush

Disneydags

Dagens uppbygglighet

"Det var sanningen som Rafiq såg den och han ödslade ingen energi på att skärskåda den närmare. Hans var en hobbesiansk värld där misstro var självklar och lojaliteter sträckte sig från familj till moské till den svarta rasen – varvid begreppet lojalitet upphörde att vara relevant. Denna avsmalnande vision av blod och stam hade försett honom med ett slags klartänkthet, en metod för att kunna koncentrera uppmärksamheten. [---] Jag menade att nationalismens bejakande budskap – solidaritet och självständighet, disciplin och gemenskapsansvar – behövde vila på hat mot vita lika lite som det måste vara beroende av de vitas frikostighet."

Nä...

... nu tycker jag fanimej att ni – Emil och C – är lite gubbstruttiga! Rent av reaktionära.

Har ni någon gång överhuvudtaget använt er av Twitter, eller någon annan så kallad mikroblogg (till exempel Jaiku som jag själv använder)?

Är det verkligen så enkelt, som ett av våra kära "troll" antyder, att det bara handlar om att synas, synas och återigen synas?

Och vad menas med att "nu räcker det"? Vad är det som föregått Twitter som retar upp er så? Bloggarna månntro?

Ibland, när jag är på mitt snällaste och naivaste humör, tänker jag: Låt folk ha lite kul här i livet för faan! Låt dem synas. Moralisera inte så förbaskat.

Jamenar, alltsedan Nietzsche dödförklarade Gud har ju vår existens känts ganska tung. Himlen är tom och Godot dyker aldrig upp.

Ergo: "Det som är boskap i andra är boskap också i dig."

När man talar om...

"Troll är elaka, fula, småsinta, klåfingriga och bråkiga" som de beskrivs i "trolltyg från tomteskogen"(minns ni den?). Det är tydligen också vad alla dessa hatiska individer kallas som skriver i kommentatorsfälten på olika ställen i cyberrymden, ganska passande namn enligt undertecknad.

På tal om Twitter är jag helt på Krilles linje.
Kvitter däremot är oerhört trevligt. Jag kan rekomendera att gå ut nu och försöka lära sig olika arters läten. Det gör faktiskt en promenad betydligt angenämare.
En annan kul sak är att många fåglar går att locka under den här perioden. Själv har jag blivit hyggligt duktig på att locka på Talgoxar. Ställ dig under ett träd och vissla typ "titifu-tititfu",(är dom i en buske el dyligt genomskådas ofta bluffen), dom blir helt tokiga och kan till och med förfölja en om man lyckas bra. Skoj!

Vägra twittra våga kvittra!

Pessimism

Minns en diskussion jag hade i min ungdom. Jag hade precis börjat avverka mina första högskolepoäng och satt och diskuterade kultur och litteratur med ett par vänner. En av mina vänner konstaterade lätt raljerande att jag och vår bekant X bara uppskattade de allra tyngsta författarskapen, litteratur full av dysfunktionella familjer och destruktivt sex, hat och våld, ångest och livsleda, etcetera. Måste finkultur av nödvändighet bara kretsa kring sådant? (Minns att Norén nämndes under samtalet.) Varför inte formulera något mer uppbyggligt? Och varför alltid lyfta fram det extrema, det partikulära?

Min senaste bokbekantskap var just en sådan: en historia om en dysfunktionell familj, uppiffat med lite incest, droger och kärlekslöst sex. Förutom att boken tyvärr inte gjorde något vidare avtryck, kände jag mig plötsligt lite less. Och knappast renad.

Därför tog jag ett hastigt beslut och införskaffade Min fader hade en dröm.

Brukar också tänka på en karaktär i Roys Sånger från andra våningen som – enligt hans förtvivlade fader – förläst sig på poesi och blivit galen.

Va fan är det här med Twitter?! Vad ska det vara bra för? Ja jag vet att jag låter som en gammal gubbe men helt ärligt nu får det vara nog. (Längden på det här inlägget skulle nog för övrigt kunna fungera som ett Twittermeddelande)

101 saker

Den här lilla broschyren har jag tagit här nere i receptionen. Den innehåller all möjlig onödig och nödig information. Man kan undra hur mycket liknande material som kommer ut varje år. Här är ett axplock från de 101 saker ni inte visste om Länsstyrelsen i Stockholm.

2. Länsstyrelsen handlägger cirka 1000 ärenden varje dag.
16. Länsstyrelsen tar fram och beslutar om en långsiktig regional infrastrukturplan som omfattar investeringar på upp till 900 miljoner kr om året. Södertörnsleden är ett exempel.
22. Länsstyrelsen samarbetar med St:Petersburg, bland annat när det gäller miljöteknik och hur miljön i och runt Österjön kan förbättras.
29. Länsstyrelsen handlägger cirka 1100 kommunala detaljplaner varje år.
38. Under 2008 fördelades 13,6 miljoner kr till kulturmiljövård.
45. För att motverka försuring kalkar Länsstyrelsen sjöar.
84. Länsstyrelsen har ansvar för den regionala livsmedelstillsynen.
90. Länsstyrelsen beviljar jaktlicens. 2007/2008 fälldes 1046 älgar i länet.
95. Länsstyrelsen beviljar körkortstillstånd. Förra året togs 43 500 ansökningar emot.

Gud vilket trist inlägg det här blev, he he.

Rubiks kub

Under påskveckan har jag lyckats med att lösa detta härliga 3-dimensionella pussel. Det är klurigt men ändå enkel i sin konstruktion vilket ger den dess charm. Googlade lite och fick reda på att upphovet till kuben ligger hos den ungerske skulptören och arkitekten Ernô Rubik. Kuben har (8! · 38-1) · (12! · 212-1)/2 = 43 252 003 274 489 856 000 (drygt fyrtiotre triljoner eller fyrtiotre miljarder miljarder) olika positioner (≈4,3 · 1019), men kan trots det alltid lösas med max 23 vridningar.

Sen finns det självklart flera olika metoder för att lösa kuben och vad jag förstått är Freidrich-metoden den vanligaste och mest lämpad för "speedcubing" (det är den jag har använt mig av). Annan kuriosa är att världsrekordet för att lösa en kub ligger idag på 7.08 sekunder. Det roligaste rekordet enligt mig är ändå att någon snubbe lyckats lösa 24 kuber med ögonbindel. Dvs han fick titta på kuberna innan (max 8 min per kub) men sedan inte ta av sig ögonbindeln någon gång under utförandet. He he, vilken nörd!

Förutsägbarheten

Vi kan försöka vara spontana och gå emot strömmen men i slutändan fattar vi beslut och agerar i linje med det sociala och kulturella sammanhang vi är uppväxta och befinner oss i. Trist men sant. Du agerar helt enkelt inte spontant. Vi kan glömma det här med att försöka vara så jävla speciella. Det är ingen idé... kläder, musik, inredning, hobbys osv, allt är förutsägbart. Exempelvis tror folk att de hittar på sällsamma namn till sina barn men i själva verket följer de bara detsom förtillfället råkar vara på modet.

Glad Påsk!

Varför?

Läste en intressant krönika om kulturhjärnan i DN.
Om kulturens biologiska förutsättningar och möjligheter. För var kommer nyfikenheten ifrån, viljan att lära sig mer om allt möjligt? Varför ställer barn så många frågor? Var har de fått det ifrån; att de måste kunna en massa saker i 2-årsåldern? Jag fattar inte det. Tror jag var rätt frågvis som barn. Hm. Någon som vågar sig på en sociologisk förklaring på dessa frågor? Eller biologisk för all del, något som den ovan nämnda artikel tangerar.

Antar att det kulturella i en något snävare mening är förbehållet homo sapiens som art. Funderar lite på varför djuren inte vidgat sina vyer och hur det gick till under förvandlingen från "människoapa" till människa. Djuren nöjer sig väl med fortplantning och jakt på mat. Behöver de kunna annat? När "insåg" vi att vi måste kunna en massa annat?

”Det viktigaste i livet är att förstå – hellre dör jag än att inte förstå”, som Ludwig Wittgenstein uttryckte det. Haha.

Till detta vill jag foga ett stycke ur biologen Richard Dawkins bok Climbing Mount improbable, som jag läser med förundran över sakernas (naturens) tillstånd:

"Desigoid objects are living bodies and their products. Designoid objects looks designed, so much that some people - probably, alas, most people - think that they are designed. These people are wrong. But they are right in their conviction that designoid objects cannot be the result of chance. Designoid objects are not accidental. They have in fact been shaped by an magnificently non-random process which creates an almost perfect illusion of design."

1. Han förklarar att själva mutationen av gener är slumpmässig, ex en bergsget får tjockare päls.
2. Om klimatet blir kallare favoriseras geten med tjockare päls, ergo den överlever. Att just denna get överlevde är ingen slump.

Det finns alltså inslag av randomness (1) och non-randomness (2).

Ps. Har tillfogat en comment till Carls postmoderna betraktelse.

Postmodern betraktelse

Fick en lite idé i går. Ett sätt att strukturera en del av verkligheten: stadstrafiken.

Ta det här med identitetspolitik. I den postmoderna världen har vi ju nämligen så många identiteter att förhålla oss till: på jobbet, på krogen, bland vänner, i sängen, i lokala schackklubben, ja, ni fattar. Sen kan ni lägga till allt det där med etnicitet, nationalitet, minoritet, majoritet, socialgrupp... Och så blir man lite däven.

Härmed lyfter jag fram tre styggelser till: fotgängaren, cyklisten och bilisten.

De trenne är liksom sten, sax och påse – okombinerbara, varandras motsatser. Men ändå oskiljaktiga – som en nödvändig del i samma spel.

Sen försökte jag dela in dem partipolitiskt, och då blev de svårare. Men jag gör ett försök.

– Fotgängaren: av hävd Socialdemokrat.

– Cyklisten: med all säkerhet Folkpartist.

– Bilisten: av nödvändighet Moderat.

Förbereder mig på jolmig polemik.

När skenet bedrar

På min praktikplats har jag en handledare som tar hand om mig och ger mig arbetsuppgifter. Han är en schysst kille i 40-45 års åldern. En helt vanlig kille helt enkelt. Här om dagen kom det dock fram att han sjunger i ett punkband. Kul tänkte jag. De var tydligen aktiva i slutet på 70-talet och har återförenats på senare dagar. Ha ha, vilken kille, tänkte jag. Oväntat men kul.

Igår var jag inne på myspace och kollade upp bandet (här). Nostalgi (även om jag knappt var född då men det luktar nostalgi på långa vägar). Sen viasar det sig att min handledare har skrivit en bok (kolla här). En kärleksförklaring till punken. Ha ha, tänkte jag igen. Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna och tänker på 70-talet.

Och priset går till...

Stoppa pressarna! Peter Englund instiftar Pol Pot-priset.

"..."

"Jag tänkte på detta när jag satt på Puben Shelbourne – att jag levde mitt liv mellan citationstecken. Jag kan kunde plocka upp mina nycklar och åka "hem" dit där jag kunde "ha sex" med min "man" precis som mängder av andra människor gjorde. Det är vad jag hade gjort i åratal."

Läser Anne Enrights Bookerpris-belönade roman Sammankomsten (The Gathering). En bok som jag misstänker att jag först kommer att riktigt uppskatta och drabbas för fullt av efter att jag lagt den från mig. Citatet ovan står att läsa på sidan 187.

Och det fick mig att tänka på en sak. Nämligen: Det där med att sätta citationstecken kring ord, både i tal och skrift, tycks mig vara en lika lockande som ofta bedräglig företeelse. Ungefär som ironi. Ett sätt att slippa konfronteras med något. Kanske verkligheten? I mångt och mycket handlar det nog om att hålla distans, men samtidigt kontroll.

Så "filosofisk" man kan bli en ljum söndagskväll.

Utspel

Ja, nu är våren här; kvarteret är helt plötsligt invaderat av massa sollapande småborgare. Själv höll jag på att i sann söderanda somna på en parkbänk i solskenet. Gick sen till den fina skivaffären i kvarteret och köpte lite Dylan, Young och Waits – ja, sånt lyssnar jag på nuförtiden – för att fira Ipred-lagen.

Lyssnade på Konflikt i morse. Ett högst intressant temaprogram om kapitalismen så kallade kris. Blev sorgsen när jag hörde ett reportage från den anrika utbildningsanstalten på Sveavägen.

När helgen nalkas...

Jaha det är så här alla känner efter en arbetsvecka. Härligt! Efter en vecka här på Länsstyrelsen känns det nästan som jag jobbar på riktigt. Dagarna går sin stilla gång med möten och fikaraster. Jag förstår inte hur man ska få något gjort men det är väl så det går till när man jobbar.

Jag har fått arbeta med en rapport som heter Läget i länet som Länsstyrelsen ger ut varje år. Känns som jag får ett ganska stort förtoende vilket är kul. Här kan ni kolla in förra årets rapport Lägetilänet

Återvinning

Har ni också en kasse dammiga kassettband ("...ett analogt, magnetiskt, lagringsmedium för ljud och data") liggandes i nåt skåp därhemma?

Här några fler exempel på hur de kan få liv på nytt.

Ballads

I går kväll besökte jag en så kallad tryckarklubb, inhyst på ett namnkunnigt hotell i Gamla stan. Precis som namnet antyder var det enkom frågan om att dansa tryckare. Så fick jag det i alla fall presenterat för mig.

En orgie i tårdrypande ballader. I över fyra timmar spelades alla de där låtarna vi älskar att hata, eller snarare hatar att vi älskar. Själv drabbades jag vid ett flertal tillfällen av patetiska känslotillstånd och – i enstaka fall – gåshud.

Idén om en tryckarklubb tyckte jag var lysande när jag hörde talas om den. Och så här dagen efter kan jag konstatera att konceptet funkade utmärkt. Det blev ett par fina danser (plus två mindre roliga NEJ!). Och förutom den rent fysiska närheten fick man också tillfälle att konversera med en okänd individ under en avgränsad tid (d.v.s. en låt).

Nu var det tyvärr sista gången för klubben på det ställe; förhoppningsvis återuppstår den någon annanstans. Aftonen gav mersmak.

"Hellre dö med förrättat värv, än födas som jordens främsta ädling."

Disintegration

Torsdag. Klockan är kväll. Platsen är Big Ben. Biffen är alltför genomstekt (nästa gång beställer faan jag den blodig; så outsägligt torftigt och "mellanmjölk" att alltid beställa en medium).

Och helt plötsligt på stereon: "I'm goin down". En av mina all time Bruce.

Apropå Söder (Wiehe i dagens DN):

"Jag bodde på Södermalm ett tag för ett par år sen men tyckte det var ett övre medelklass-getto med färgat tjänstefolk i källarvåningarna, där döttrarna trashade ner sig och mammorna försökte se ut som sina döttrar. Fäderna såg jag inte till."

Librarian As the Lonely Ranger

Eller: "The original question is rarely the real question".

Har man tur snappar man upp lite användbara visdomsord när man går på konferens.

Ett annat tänkvärt citat som jag fångat upp nyligen är (ungefär): "Ska vi följa kartan eller terrängen". En kollega upplyste mig om att det inom militären förekom(mer) en liknande fras.

Ibland önskar jag att vore en Oscar Wilde, som – likt Lord Henry Wotton i Dorians Grays porträtt – tryfferar sin konversation med en massa väl valda aforismer.

Alltnog.

Indignation

I kväll författade jag mitt livs första text i genren "arg lapp i tvättstugan". Och jag gömde mig inte bakom anonymiteten, utan signerade med mitt fulla namn – likt de stora författarna.

Egentligen borde jag publicera brevet här i sin helhet. För aldrig har jag skrivit en text med sådan frenesi, ilska och sarkasm, samtidigt som jag – likt de stora författarna – erfor en nästan sinnlig njutning av min dräpande formuleringskonst och stilistiska begåvning.

Sen var det förstås en utmaning att skriva med penna. Bläckpenna dessutom. Förutom att jag inte äger någon skrivare hemmavid, förmodar jag att denna genre så att säga kräver ett handskrivet brev.

Nåväl. Jag orkar inte förklara vad som orsakade denna indignation. För övrigt misstänker jag att den skyldige är fastighetsskötaren.

Likt de stora författarna.

Svanesång

Freiburg, nu vet jag med säkerhet var du ligger. Tack vare Wikipedia lärde jag mig en hel del intressant om dig. Att du omges av Scharzwald, en riktigt klassisk tysk skog. Och att man kan åka dit om man läser tyska på Uppsala universitet. Verkar vara en angenäm stadsbildning; och tröttnar man på den germanska kulturen ligger både Frankrike och Schweiz nära till hands.

Sen föll det sig så lustigt att jag i dag, efter en tids grubblerier, beslöt mig för att köpa en inspelning av Händels Messias. I den rekommenderade tolkning jag inhandlade är det faktiskt Freiburger Barockorhester som står för noterna (nja, fiolerna i alla fall).

Har funderat en del över att jag lyssnar så pass mycket på sakral musik, samtidigt som jag är en i stort sett övertygad ateist. Inte för att det skulle finnas någon motsättning mellan dessa två storheter. Tvärtom.

För övrigt besökte jag den stora skivaffären på plattan i dag. Ja, ni kanske känner till att den inom kort skall försvinna? Så, realisation på hela sortimentet och en massa folk var där och fyndade. Ett par sekunder, när jag stannade upp mitt i reahetsen, slog det mig att jag fysiskt befann mig mitt i en någon slags samhällelig omvälvning. Mest kommer jag sakna den klassiska avdelningen; rykten lät dock göra gällande att den i någon form skulle flytta till den stora boklådan på Mäster Samuelsgatan.

I Love Hjo!

Lägger upp en jävligt skön låt från "tuben".



Har för mig att vi diskuterat stadsslogans tidigare, tydligen har detta inläggs titel fått bästa pris i den kategorin.(Källa Antikrundan)

Nu drar jag till Freiburg

Klassisk YouTube

Tänkte hoppa in lite och rekomendera mina två klassiska favoriter på "tuben" just nu.

Glenn Gould, en musiker som både verkar och var galen, spelar här lite Bach innan han nynnandes går ut och kastar lite katter på fåglarna. Den hängivelse och dedikation han visar för musiken är inspirerande.

Karl Richter spelandes på orgeln är en annan favorit.Lägg märke till den lille gimpen som hjälper mästaren i bakgrunden. Orgel alltså, ett intrument för gudar!

Illustrativ statistik

Rapport från Sundborn

Efter en jävligt jobbig vecka känns det skönt att lämna huvudstaden. Här uppe omges man av ett härligt vinterlandskap. Snön hänger på träden och det är lugnt och stilla. Inget bilbrus, inga skrikande ungdommr och inget slaskväder, bara lugn. Mmm härligt!

Surfade in på Academic earth. När det lugnar ner sig i skolan ska jag nog ta itu med 35 föreläsningar i Physics I. Föreläsaren verkar vara trevlig och mina kunskaper på området är något bristfälliga.

Bildning

Läst nåt kul?

Nä, inte orkat med så mycket boklig bildning på sistone.

Däremot ett annat tips: streamade föreläsningar på nätet! Inget direkt nytt kanske, men värt att kolla in. Kvaliteten har blivit allt bättre och allt fler erbjuder gratis föreläsningar, till exempel många lärosäten. 

När jag låg i Lund brukade jag kolla in Filosoficirkeln. Tyvärr gick jag aldrig dit, men har kollat in ganska många av deras videoinspelade föreläsningar.

Annars har precis upptäckt Academic Earth. Har bara hunnit kolla igenom en föreläsning (om Freud) men sajten ger ett vederhäftigt intryck; skickliga föreläsare från ledande amerikanska universitet i alla möjliga ämnesområden. Själv tänker jag börja med att köra igenom introduktionsserien till psykologi à 20 föreläsningar.

Ett par veckor ur en tsars liv

"This is a hooligan movement, young peope run & shout that there is no bread, simply to create excitement, along with the workers that prevent other to work. If the weather were very cold they would probably stay at home. But all this will pass if only the Duma would behave itself."

Detta rapporerade Tsaritsan Alexandra till sin make Nikolaj II som avrest till fronten någon dag tidigare där han var upptagen med första världskriget. Ungefär två veckor senare återvände tsaren till Petrograd som den enskilde medborgaren Nikolaj Romanov. Veckan därpå arresterades han.

Intressat läsning, det mesta utspelade allas vår St Petersburg, som snabbt döptes om till Petrograd i inledningen av första världskriget då det förra namnet klingade för tyskt (!).

Om ändå vädret hade varit svinkallt, då hade ju alla stannat hemma. Hm. Förtvivlans logik.