Varför?

Läste en intressant krönika om kulturhjärnan i DN.
Om kulturens biologiska förutsättningar och möjligheter. För var kommer nyfikenheten ifrån, viljan att lära sig mer om allt möjligt? Varför ställer barn så många frågor? Var har de fått det ifrån; att de måste kunna en massa saker i 2-årsåldern? Jag fattar inte det. Tror jag var rätt frågvis som barn. Hm. Någon som vågar sig på en sociologisk förklaring på dessa frågor? Eller biologisk för all del, något som den ovan nämnda artikel tangerar.

Antar att det kulturella i en något snävare mening är förbehållet homo sapiens som art. Funderar lite på varför djuren inte vidgat sina vyer och hur det gick till under förvandlingen från "människoapa" till människa. Djuren nöjer sig väl med fortplantning och jakt på mat. Behöver de kunna annat? När "insåg" vi att vi måste kunna en massa annat?

”Det viktigaste i livet är att förstå – hellre dör jag än att inte förstå”, som Ludwig Wittgenstein uttryckte det. Haha.

Till detta vill jag foga ett stycke ur biologen Richard Dawkins bok Climbing Mount improbable, som jag läser med förundran över sakernas (naturens) tillstånd:

"Desigoid objects are living bodies and their products. Designoid objects looks designed, so much that some people - probably, alas, most people - think that they are designed. These people are wrong. But they are right in their conviction that designoid objects cannot be the result of chance. Designoid objects are not accidental. They have in fact been shaped by an magnificently non-random process which creates an almost perfect illusion of design."

1. Han förklarar att själva mutationen av gener är slumpmässig, ex en bergsget får tjockare päls.
2. Om klimatet blir kallare favoriseras geten med tjockare päls, ergo den överlever. Att just denna get överlevde är ingen slump.

Det finns alltså inslag av randomness (1) och non-randomness (2).

Ps. Har tillfogat en comment till Carls postmoderna betraktelse.