"..."

"Jag tänkte på detta när jag satt på Puben Shelbourne – att jag levde mitt liv mellan citationstecken. Jag kan kunde plocka upp mina nycklar och åka "hem" dit där jag kunde "ha sex" med min "man" precis som mängder av andra människor gjorde. Det är vad jag hade gjort i åratal."

Läser Anne Enrights Bookerpris-belönade roman Sammankomsten (The Gathering). En bok som jag misstänker att jag först kommer att riktigt uppskatta och drabbas för fullt av efter att jag lagt den från mig. Citatet ovan står att läsa på sidan 187.

Och det fick mig att tänka på en sak. Nämligen: Det där med att sätta citationstecken kring ord, både i tal och skrift, tycks mig vara en lika lockande som ofta bedräglig företeelse. Ungefär som ironi. Ett sätt att slippa konfronteras med något. Kanske verkligheten? I mångt och mycket handlar det nog om att hålla distans, men samtidigt kontroll.

Så "filosofisk" man kan bli en ljum söndagskväll.