Pessimism

Minns en diskussion jag hade i min ungdom. Jag hade precis börjat avverka mina första högskolepoäng och satt och diskuterade kultur och litteratur med ett par vänner. En av mina vänner konstaterade lätt raljerande att jag och vår bekant X bara uppskattade de allra tyngsta författarskapen, litteratur full av dysfunktionella familjer och destruktivt sex, hat och våld, ångest och livsleda, etcetera. Måste finkultur av nödvändighet bara kretsa kring sådant? (Minns att Norén nämndes under samtalet.) Varför inte formulera något mer uppbyggligt? Och varför alltid lyfta fram det extrema, det partikulära?

Min senaste bokbekantskap var just en sådan: en historia om en dysfunktionell familj, uppiffat med lite incest, droger och kärlekslöst sex. Förutom att boken tyvärr inte gjorde något vidare avtryck, kände jag mig plötsligt lite less. Och knappast renad.

Därför tog jag ett hastigt beslut och införskaffade Min fader hade en dröm.

Brukar också tänka på en karaktär i Roys Sånger från andra våningen som – enligt hans förtvivlade fader – förläst sig på poesi och blivit galen.