Om anemisn och delfinhat

Jag har aldrig varit en religiös människa men skulle jag ägna mig åt någon sorts religion skulle den vara av en anemistisk karaktär. Varje gång jag går runt de gårdar vi spenderade vår barndom på får jag en stark doft av nostalgi. På varje gård jag går förbi har jag minnen, här har jag haft kamrater som bott och någonstans här blev jag den människa jag är idag, på gott och på ont. I helgen gick jag förbi det hus jag själv är uppväxt i för första gången sen mina föräldrar flyttat. På min gamla balkong, där jag har druckit mig full, gråtit, läst böcker och hånglat på, fanns nu endast en gigantisk stor parabolantenn. I ett fönster hängde ett par fula turkosa gardiner, de andra var stängda för insyn av bruna persienner. Vid denna syn fick jag en känsla i min kropp som jag aldrig tidigare haft. Jag skulle närmast beskriva den som... rotlöshet.
Mitt undermedvetna kopplade ihop detta med en gammal Springsteenlåt:

"My father's house shines hard and bright it stands like a beacon calling me in the night Calling and calling, so cold and alone Shining `cross this dark highway where our sins lie unatoned"

På tal om något helt annat har jag insett att hyser ett till synes patetiskt förakt mot delfiner. Det är en känsla som sakta grott fram under mina mognadsår. Det är något med delfiner som får mig att må riktigt illa. Egentligen tror jag inte detta grundar sig i ett förakt direkt kopplat till dessa leende små valar utan något i det mänskliga psyket som får oss att beundra och älska dessa varelser samtidigt som vi jagar och tillfångatar dem endast för vår egen missriktade kärlek. I våra önsketändande små hjärnor förvandlar vi dessa krigiska massvåldtäcktsvalar till en sinnebild av naturens godhet. Dessutom har jag bevis för att 90% av all dålig konst är inspirerad av delfiner.

Här är ett litet youtubeklipp som mitt machokistiska psyke letat fram. http://www.youtube.com/watch?v=JLqR_Fmee0Y&mode=related&search==