Nä, nu har väl varit lite för dött här på bloggen ett tag. Själv har jag haft lite bloggskrivkramp. Den mesta energin går till att försöka pressa fram de 80 sidor som krävs för min examen. Just nu känns det ganska tufft. Nåväl. Nånting måste väl hända i hufvudstaden som är värt att återberättas!?
Annars har det under veckan talats mycket om dokumentären Ordförande Persson. I synnerhet hans berättelse om Helmut Kohl och dennes smörätande. Lite småsjukt faktiskt.
Och så har jag börjat använda säkerhetsbälte på pendelbussarna (de som kör Malmö–Lund). Känns lite konstigt och ... ja, annorlunda. Ett litet paradigmskifte på nåt vis.
Ikväll, när jag stod och diskade, kom jag att tänka på Jenny. Hon som bodde i samma hos som Emil och som jag gifte mig med på dagis. Sen flyttade hon till Helsinborg vill jag minnas, vi var då fortfarande ganska små. Trots detta geografiska avstånd höll hon kontakten med mig under en massa år. Säkert mer än tio (så kändes det i alla fall). En massa brev och vykort blev det. Men så vitt jag minns skickade jag aldrig nåt tillbaks. Och i dag undrar man: vad blev det av henne? Då, när det begavs sig, var vi ju som äppelkaka och vaniljssås: oskiljbara. I dag känns avståndet mellan oss och barndomens tid så oändlig och oöverstiglig. Men tanken slår mig: tänk om vi träffades i dag. Eller snarare: minns hon mig över huvud taget?
Jenny, henne kommer jag alltid att minnas.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment