"I´m not happy, but I´m not sad"

Existentiell problematik ...

Än en gång stod jag framför diskbänken. Gula handskar på. Kontemplerande över saker å ting, i synnerhet över krilles betraktelse. Funderade ihop en massa funderingar jag genast efter kökssysslorna skulle plita ner till Er, kära vänner. Men så plötsligt piper telefonen. Och eftersom jag har inväntat ett sms under veckan förstod jag direkt vem som skickat meddelandet. Det löd ordagrant:

Hej! Förlåt att ja inte hört av mig, haft fullt upp. Ledsen men ja tror inte d är en bra idé att träffas. Känns inte rätt helt enkelt. Ha d fint!

Hon väljer alltså att avsluta vår lilla gemensamma historia innan vi ens hunnit träffas (ja, förutom den långa natten i gbg). Jag vet inte vad jag ska säga, men trist känns det. Kanske inte sådär överdrivet sorgligt, utan mest ... ja, tråkigt. Ungefär som livet i allmänhet kan kännas ibland. Eller: "I´m not happy, but I´m not sad".

Ikväll ska jag drick vodka, gå på förfest och klubb. Med andra ord goda förutsättningar för att glömma, eller åtminstone förtränga, denna icke-historia. (By the way: undra om jag brutit mot nån etisk kod då jag publicerat detta sms i sin helhet?)

Descartes sa: "Jag tänker, alltså finns jag". Men i dag är det snarast "Jag konsumerar, alltså finns jag". Drömmar? Själv har jag alltid drömt en massa. Känt ett stort engagemang inför alltifrån musik till politik. Som ni vet älskar jag ju att diskutera (och att höra min egen röst, hehe). Mitt predikament har snarare varit: hur ska jag kanalisera mitt engagemang på så sätt att jag verkligen kan åstadkomma någon förändring. När jag sysslade med musik var det ju ganska självklart, då det var en så praktisk verksamhet: man spelar för folk. Men alla dessa politiska grubblerier och åsikter, alla idéer och tankar som böckerna ger upphov till etc. Vad ska jag göra med dem. För i dag är det ju mest en individualistisk syssla, något som jag gör för att "utveckla" mig själv (trots att jag hatar detta uttryck). Men också för att passa in, skaffa sig en identitet, respekt och ... ja, å till syvende och sist självrespekt. En identitet som både tillfredställer mig själv och kollektivets omgivande krav.

Men förändrar jag världen? En förmäten fråga i denna postmoderna och självcentrerade värld. En frågeställning som snarare förnippas med våra föräldrars generation. De som ville skapa ett bättre samhälle, men också samtidigt frigöra individen från det traditionella samhällets förtryckande bojor. (läs: Bob Dylan)

Dessa adjektiv skrämmer mig: desillusionerad, bitter, misantrop, apatisk, egoist, inskränkt. (Morrissey?)