Drömmen om berget

Helt plötsligt befann jag mig gåendes uppför en sluttning. Det var inte brant men jag gick vidare uppför och uppför utan veta varför eller var jag var någonstans. Omgivningen var något ogästvänlig och snårig. Överallt växte ett högt mörkt gräs vilket gjorde färden svårare när jag med jämna mellanrum fastnade och fick stanna till något. Gräset var mycket starkare än något annat gräs jag tidigare stött på och det var näst intill omöjligt att dra det ur marken. Och marken sedan. Den var på något mystiskt sätt mjuk och kändes levande. Jag kände mig lite febrig och det varma klimatet gjorde inte saken bättre. Det hela kändes något olustigt men samtidigt så var det något inom mig som sa att jag skulle fortsätta. Jag fick känslan att det var något i marken som kallade på mig. Jag var tvungen att fortsätta uppför.
Plötsligt befann jag mig på en ås. Uppförsbacken hade försvunnit så snabbt att jag frågade mig om den verkligen funnits. Det kändes inte så. Samtidigt så kunde jag inte vända mig om för att titta. Min blick hade fastnat över landskapet framför mig. Genom det snåriga landskapet kunde jag se att en liknande ås fanns en bit fram. Var som fanns mellan mig och den andra åsen var svårare att se men det såg ut som en slags dalgång eller grotta. Plötsligt slog det mig. Jag visste var jag var och det ogästvänliga kändes nu plötsligt varmt och välkomnande. I samma stund som jag insåg att jag var uppe på venusberget smälte vi samman till ett, jag och berget. Och vi försvann ut i rymden som inget annat hade varit självklarare än att vi två skulle bli ett.