Vissa böcker kan vara oläpliga att hala fram i en del sammanhang. De som läses utanför hemmets lugna vrå löper ofta en viss risk att uppmärksammas av intresserade med- och motmänniskor; i ett och annat fall är det kanske rentav i läsarens eget intresse att så blir fallet.
Igår, lördag, satt jag på tunnelbanan på väg till Norrviken för att åka skridskor. Mitt emot mig satt en mörkhårig kvinna med en pojke i 10-års åldern. Killen spelade gameboy och dennes mamma satt djupt försjunken i en god bok. Eller var det verkligen det? Först tyckte jag mig på omslaget se Hitlers mustaschprydda (på tal om mustascher, kör på Magnus, hehe) nuna, och sedan såg jag att Adolf även stod för författandet; boken hon läste på tunnelbanan var hans stora genbrottsroman (ursäkta ordvitsen) Mein Kampf. Jaha, tänkte jag och höjde på ett ögonbryn.
Carl, jag känner mig träffad av ditt inlägg om tankstreck - vilket jag använde i mitt förra inlägg - och vill ta tillfället i akt att försvara mig här och nu, samtidigt som jag upprepar mitt felsteg. Jag vet inte vart på tangentbordet man trycker för att få det långa strecket som ska användas för tankstreck, därför körde jag en nödlösning med ett kortare. Att mitt slarv skulle undgå ditt argusöga vågade jag inte hoppas på, och jag räknar med att du kommer att beskriva det korrekta handgreppet i ditt nästkommande inlägg.
Nu är snart bara spurten kvar i vasaloppet så det ska jag se. Vi säger så.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment