fisförnämt

Såhär i slutet på Mars är man ju oerhört sugen på att den allsvenska säsongen ska dra igång(nicka igenkännande) och för att stilla sitt begär brukar man ju titta på allt som går att få fotbollsabstinensen att sjunka en smula(nicka en gång till). Men vad gör egentligen Bosse Peterson efter cirka 1:05 in i det här programmet?

http://www.svenskafans.com/fantv/player/dev_flash.asp?episode=443&cat=6

Tidsenlig betraktelse

Faan, det är tunga dagar nu. Och nätter. Sover dåligt å vaknar varje morgon typ kl. 06, outvilad och med ett tryck över bröstet. Ibland funderar jag på att det just vore lite patetiskt å bli utbränd några månader innan man ska ut i det tuffa arbetslivet. Tänk om man dog d-uppsatsdöden. Tänk er dödsrunan i DN?

Jaja, sen funtar man ju på det där med jobb och karriär, lägenhet och bostadsort, kärlek och flickvän, familj och barn, livet och döden ... och att de där jävla borgarna ska sälja ut alla hyresrätter i stan som jag tänkte bosätta mig i efter snart tio år i bostadskön.

Macho monday, Ojojoj.

Trodde att jag skulle kunna ta reda på vilket kvarter jag bodde i via bredbandet, men där gick jag bet, får väl kollationera imorgon ute vid fastighetens hörn. Crisrog bor i marmorn iallafall, det har jag noterat. Fint ska det va.

Är lite avis på fina bilder som läggs ut på bloggen, en digitalkamrat har inte lockat som mycket som just nu, men jag skulle nog inte gå runt och plåta så mycket om jag hade en. Bilderna känns så flyktiga på nåt sätt: klick, Nej, radera. Hur ska det gå med alla finfina fotoalbum?

Joggingdiskussionen har jag intresserat och med skräckblandat förtjusning tagit del av, själv kommer jag nog att ta ett par turer i veckan runt Långholmen. Har även delvis i detta ärende kontaktat jourhavande medjoggare för att höra mig för om det blir nåt springa av. Då vederbörandes mobiltelefon ej är uppkopplad på något nät för närvarande, nytt abonnemang på G, är det numera lite svårare att nå honom, vilket ärende det än månde vara. Fick tag i`n på hemfånen och enligt egen utsago har han tentamen i nationalräkenskaper på torsdag. Håhååjajaa, studenttiden, jag minns den som om det var igår... Våra tankar går ut till dig, Crisrog.

Carls skor låter som något i hästväg, vill dock helst inte tro det där med chippet. Reebok pump, upphöjt till tre. Måste ha varit en mycket duktig säljare. Jag tror Bill Gates joggar i sådana va?

Måste bara nämna gårdagen, som hade passerade som i revy om det inte hade varit för Macho monday, Viasat sport nya drive. De kör bara Macho-program hela monday kvällarna (bl.a. K1 och bullriding reds anm). Här ligger Cops i lä Emil, K1 boxarna springer inte så snabbt och undviker nog doughnuts, men jävlar vad de kan slå och sparka. Sjukt bra fighter igår, jag skojar inte, och som om matcherna i sig inte vore nog så kommenterar allas vår Paolo "Kungen av Kungsan" och "joggarn vid Zinken" Roberto matcherna på ett mycket engagerande och förtjänstfullt sätt. Få personer kan låta så upprymda som han när han säger "vilket klockren spark i huvet, han är helt slut nu!". Igår fick jag även lära mig att insidan av låren, precis ovanför knäna, är mycket känsliga. Känn efter med ett nyp själva och jämför med utsida lår. Ni kan räkna med att jag sitter som klistrad framför min flatscream på måndagar i fortsättningen. Macho Monday, here to stay.

Kvarteret öknen

Ja, som ni vet så sliter jag med min d-uppsats och tillbringar följaktligen en stor del av min tid framför datorn. Om jag sedan lyfter blicken från skärmen – samtidigt som jag kanske begrundar någon aktuell existentiell fråga eller bara spontant undrar hur i helvete jag ska få ihop 80 sidor – kan jag blicka ut över vår minst sagt olummiga innergård. Döm själva utifrån bilden till höger.

I Stockholm, i synnerhet i innerstan, är man ju ganska bortskämd med, ja, lummiga och växtrika innergårdar. Nu kanske det är lite orättvist att döma min innergård så här precis innan grönskans årstid, men tyvärr består den mest av någon slags sand och stenplattor.

Häromdagen snappade jag upp att kvarteret där vi bor heter kvarteret öknen. Ett ganska talande namn; dels beroende på frånvaron av grönska, dels med tanke på kvarterets mångkulturella sammansättning.

Vad heter era kvarter månntro? Att lägenheten i Kristineberg ligger i kvarteret Jerusalem fick jag reda på genom en artikel i DN strax innan jag flyttade därifrån.

Nu ska jag inte tjata för mycket om mitt löpande, men i dag inhandlade jag ett par nya springpjucks på Löplabbet. Och, i ena dojjan finns en liten lucka där man kan stoppa i något litet chip å koppla ihop skiten med sin iPod Nano (om man nu äger en sådan). Då kan man ha koll på hur långt man springer och hur många kalorier man bränner etc. Coolt säger jag!

Till sist: i och med detta inlägg har vi överflyglat förra månadens samlade bloggande. Gott! Fast jag undrar i vilken brevlåda mange har fastnat med mustachen och om lunkans trådlösa uppkoppling inte funkar på hans magnifika och solindränkta balkong?

Fräsch?

Lustigt att Emil berörde löpningskonsten. Har nämligen under dagen förberett ett litet löprundeinlägg här på bloggen. Emils analys av polisernas slående snabbhet får en verkligen att undra. Kanske väljer de stackars brottslingarna att bli ikappsprungna snarare än ihjälskjutna?

På bilden ovan ser ni Malmös stolthet: Pildammsparken. Vacker så det förslår och hem för alla hurtiga löpare. Där springer jag ett varv eller två (plus vägen dit och hem på hård asfalt).

Andy Warhol snackade ju om att vi alla i framtiden skulle få 10 sekunders kändisskap eller nåt. Själv upplevde jag något liknande när jag i dag under löprundan sprang förbi en stor trappformation som i parken är en populär samlingspunkt för soldyrkande malmöiter; i synnerhet denna soliga söndag. Man springer förbi snabbt, lät och hurtigt och känner de fluktande blickarna. En rusig och varm känsla infinner sig. Man existerar! Ungefär som att efter ett långt och tufft lopp komma inspringande på Stockolms Stadion. I synnerhet om man ser någon söt tjej sittandes ensam där uppe. Ja, och sen efter ca 5 sekunder har man sprungit förbi denna plats; således infinner sig plötsligt vardagens realiteter och därmed en trötthet i kroppen efter kraftansträngningen under kändisskapet.

Det var minsann svårt att i text försöka förmedla denna euforiska känsla (men jag fick med således en gång, fast det är väl skillnad på dryghetsgraden beroende på om det är skrift- eller talsspråk?).

Och, konsumtionskritiken tycker jag kan få fortsätta prägla denna blogg; avslutar med ett citat ur Nina Björks lysande söndagskolumn:

"Är det något jag inte vill, denna alliansens första vår, så är det att se fräsch ut. Den aversion jag alltid har hyst mot fräscha män sprider sig. Jag vill inte ha fräscha randiga tröjor från Polarn & Pyret. Jag vill inte vara en fräsch mamma åt fräscha barn; inte en fräsch hustru åt en deodorantdoftande make. Jag vill vara trasig, svart och söndrig."

Vad ska du göra när de kommer efter dig?

Den ultimata förföljaren?

När man är ensamboende som jag blir det ofta teven som får stå för sällskapet under middagen. Eftersom jag brukar äta runt sjutiden har det under den senaste tiden ofta blivit programmet "cops" på sexan som stått för underhållningen. Det går givetvis att finna mycket att förarga sig på med detta program men samtidigt måste det medges att det(kanske oavsiktligt?) ger en mörk inblick i det amerikanska klasssamhället.

En annan sak jag inte kan sluta att förundra mig över i detta program är polisernas nästan magiska förmåga att få fast tjuvarna. Självklart fattar jag att urvalet är klippt till polisernas fördel men det verkar ändå vara något speciellt med "snutarnas" löpteknik. Varje gång en bov lägger benen på ryggen för farbror blå( läs ung svart man med gymnastikläder) hinns han ifatt efter några meters löpning, trots att dessa donutätande poliser med full utrustning till synes lufsar ifatt sitt byte. Hur har dom lärt sig denna mycket potenta löpteknik? kan det vara ifrån alla dessa amerikanska skräckfilmer där offren alltid hinns ikapp av släpande uppjästa zombies.

För övrig tror jag att jag funnit svenskans vanligaste insändarsidanord:"således". Går det att använda detta utryck utan att låta dryg?

Lönehelgsmorgon

Så var man tillbaka på jobbet igen! Första dagen jag jobbar på den nya tiden(börjar klockan 08:00). Det märktes på vägen hit att det var lönehelg. Fick kryssa genom fyra(!) separata spyor vid St:Eriksplan, dessutom hade någon fyllesvinat ner sig en halv hamburgertallrik vid nedgången till tunnelbanan, varav en tjock lukt av hamburgerdressing låg över platsen. Var inte långt ifrån en femte pizza på platsen.

Här är en länk till ett lite småmysigt spel, inte vanligt med spel med konstnärliga ambitioner. Lite smått beroendeframkallande dessutom. http://www.addictinggames.com/boomshine.html
Fick lite djupare associationer när jag spelade detta, är lite som livet i stort faktiskt. Vi gör ett avtryck i vår existens som förhoppningsvis sprider sig för att sedan dö ut. Eller så är det en allegori över fågelsjukan? Vad är eran tolkning?

"I´m not happy, but I´m not sad"

Existentiell problematik ...

Än en gång stod jag framför diskbänken. Gula handskar på. Kontemplerande över saker å ting, i synnerhet över krilles betraktelse. Funderade ihop en massa funderingar jag genast efter kökssysslorna skulle plita ner till Er, kära vänner. Men så plötsligt piper telefonen. Och eftersom jag har inväntat ett sms under veckan förstod jag direkt vem som skickat meddelandet. Det löd ordagrant:

Hej! Förlåt att ja inte hört av mig, haft fullt upp. Ledsen men ja tror inte d är en bra idé att träffas. Känns inte rätt helt enkelt. Ha d fint!

Hon väljer alltså att avsluta vår lilla gemensamma historia innan vi ens hunnit träffas (ja, förutom den långa natten i gbg). Jag vet inte vad jag ska säga, men trist känns det. Kanske inte sådär överdrivet sorgligt, utan mest ... ja, tråkigt. Ungefär som livet i allmänhet kan kännas ibland. Eller: "I´m not happy, but I´m not sad".

Ikväll ska jag drick vodka, gå på förfest och klubb. Med andra ord goda förutsättningar för att glömma, eller åtminstone förtränga, denna icke-historia. (By the way: undra om jag brutit mot nån etisk kod då jag publicerat detta sms i sin helhet?)

Descartes sa: "Jag tänker, alltså finns jag". Men i dag är det snarast "Jag konsumerar, alltså finns jag". Drömmar? Själv har jag alltid drömt en massa. Känt ett stort engagemang inför alltifrån musik till politik. Som ni vet älskar jag ju att diskutera (och att höra min egen röst, hehe). Mitt predikament har snarare varit: hur ska jag kanalisera mitt engagemang på så sätt att jag verkligen kan åstadkomma någon förändring. När jag sysslade med musik var det ju ganska självklart, då det var en så praktisk verksamhet: man spelar för folk. Men alla dessa politiska grubblerier och åsikter, alla idéer och tankar som böckerna ger upphov till etc. Vad ska jag göra med dem. För i dag är det ju mest en individualistisk syssla, något som jag gör för att "utveckla" mig själv (trots att jag hatar detta uttryck). Men också för att passa in, skaffa sig en identitet, respekt och ... ja, å till syvende och sist självrespekt. En identitet som både tillfredställer mig själv och kollektivets omgivande krav.

Men förändrar jag världen? En förmäten fråga i denna postmoderna och självcentrerade värld. En frågeställning som snarare förnippas med våra föräldrars generation. De som ville skapa ett bättre samhälle, men också samtidigt frigöra individen från det traditionella samhällets förtryckande bojor. (läs: Bob Dylan)

Dessa adjektiv skrämmer mig: desillusionerad, bitter, misantrop, apatisk, egoist, inskränkt. (Morrissey?)

Otacksam!

I have a dream

Var det en gång en kämpande man som sade.

Men vad hände då med min dröm?

Var är min dröm?

Det finns ingen dröm.

Utan mening med livet brukar det kännas som ibland.

Vad är det jag kämpar för?

Inte är det världsfred och en bättre miljö i alla fall.

Är det så att jag lever bara för att konsumera och eventuellt reproducera. Fy fan va trist! Jag har alla möjligheter att göra något vettigt med livet men jag tänker bara på mig själv. Pluggar för att jag tycker det är roligt och jobbar för att ha råd och köpa onödiga prylar. Jag får älska och blir älskad, något jag är väldigt tacksam för. Men jag är samtidigt otacksam mot livet. Tänk vad folk kan åstadkomma under sin livstid. Ett livsverk brukar det väl kallas. Men nä nä här ska det inte göras något banbrytande. Jag ska har ingen dröm. Jag har inte mycket att kämpa för.

Det kanske vart lite bittert det här, men va fan.

Carl minns och begrundar

Nä, nu har väl varit lite för dött här på bloggen ett tag. Själv har jag haft lite bloggskrivkramp. Den mesta energin går till att försöka pressa fram de 80 sidor som krävs för min examen. Just nu känns det ganska tufft. Nåväl. Nånting måste väl hända i hufvudstaden som är värt att återberättas!?

Annars har det under veckan talats mycket om dokumentären Ordförande Persson. I synnerhet hans berättelse om Helmut Kohl och dennes smörätande. Lite småsjukt faktiskt.

Och så har jag börjat använda säkerhetsbälte på pendelbussarna (de som kör Malmö–Lund). Känns lite konstigt och ... ja, annorlunda. Ett litet paradigmskifte på nåt vis.

Ikväll, när jag stod och diskade, kom jag att tänka på Jenny. Hon som bodde i samma hos som Emil och som jag gifte mig med på dagis. Sen flyttade hon till Helsinborg vill jag minnas, vi var då fortfarande ganska små. Trots detta geografiska avstånd höll hon kontakten med mig under en massa år. Säkert mer än tio (så kändes det i alla fall). En massa brev och vykort blev det. Men så vitt jag minns skickade jag aldrig nåt tillbaks. Och i dag undrar man: vad blev det av henne? Då, när det begavs sig, var vi ju som äppelkaka och vaniljssås: oskiljbara. I dag känns avståndet mellan oss och barndomens tid så oändlig och oöverstiglig. Men tanken slår mig: tänk om vi träffades i dag. Eller snarare: minns hon mig över huvud taget?

Jenny, henne kommer jag alltid att minnas.

When the day is short – Martha Wainwright

Den är så intressant det här med identiteter och identitetsskapande. Kanske en produkt av ens långa universitetsstudier. Apropå yrkesidentitet så hade Fredrik Lindström ett resonemang i programmet Världens modernaste land att vi i dag säger att vi arbetar som journalist snarare än att vi är journalist. Kanske ett tecken just på att vi i identitetsskapandet vill distansera oss från vårt jobb. Typ. En tanke som Lunkan i sitt inlägg var inne på. Och han har ju rätt om det där att vissa yrken är mer sammanhållna och identitetsskapande, exempelvis bibliotekarie och journalist. Vissa hävdar ju också att det är det som menas med en profession, där kanske läkare, advokat och revisor är de mest tydliga exemplen; för att utöva dessa yrken krävs någon slags auktorisation eller legitimation.

I fredags hade vi två akademieledamöter på besök här i Malmö. Och jag var där (apropå identitetsskapande). Lyrikvännen hade släppefest för deras nya nummer plus att redaktionen har flyttat ner till Lund från Stockholm. De två poeterna och nyinvalda ledamöterna, Kristina Lugn och Jesper Svenbro, var där och läste dikter. Lugns poesi var som vanligt fantastisk i sin blandning av svart humor, fyndiga livsbetraktelser och okompenserad mindervärdeskomplex.

Det tar så lång tid att bygga upp tillit.
Det tar mindre än en sekund att dö.
Det är därför Folkhälsoinstitutet vill att vi ska leva i nuet.

En finlandsfärja är också en båt, men inte alltid

Grått. Regn. Fukt. Moln. Tegel.

Det är vad jag ser och upplever (kan fukt verkligen synas?) när jag sitter i min lilla skrivarlya och plitar ned några ord om veckan som gick. Utan anmärkning, känns på något sätt som en passande etikett för vecka elva, anno domini 2lax7. Om veckan är händelsefattig så finns det ju mer tid för grubblerier iallafall, och någonting ska man ju skriva om. Nedan följer detta "någonting".

På uppkommen anledning känner jag mig föranledd att tycka till om min yrkesidentitet, eller kanske avsaknad på sådan ,och en tanke som uppdagades om detta ämne i samband med ett virtuellt besök i allas vår gemensamma kunskaps- och informationskälla nationalencyklopedin.se. Ordet identitet är något av en dubbelnatur. Det kan både betyda: självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ och personers eller gruppers egen identifikation som tillhörande en bestämd kultur, etnisk grupp eller nation.

Dessa betydelser är väl motstridiga på något sätt? Uniciteten som en individ själv upplever borde på något sätt påverkas av identifikationen med i detta fallet en yrkesidentitet. Unik är man icke i en grupp av många av samma sort, eller? Det blir kanske lite mikro-makro nivå på det hele (hej Lars von Trier) då grupper också kan vara unika i ett större sammanhang. Min Gud, nu börjar det kännas som jag sitter med en inlämingsuppgit i skolan.

Det jag menar är att om man identifierar sig med en yrkesidentitet så pådyvlas en del åsikter, fördomar och ställningstaganden; en viss profession väntas stå för vissa saker. Man förväntas vara på ett visst sätt om man exempelvis är ekonom och på ett annat om man är gravskändare, och så behöver det ju inte vara, he.

Jag själv ÄR inte ekonom, jag har pluggat lite ekonomi om någon frågar. På min höjd kan jag säga att jag jobbar som ekonom. Jag vill inte stå till svars för ekonomer som yrkesgrupp, lika lite som yrkesgruppen får föra min talan. Jag kan tänka mig att Läraren, Journalisten, Bibliotekarien och kanske til och med Stadsplaneraren lite mer ÄR sina yrken. Sedan har väl detta med yrkesidentitet avdramatiserats med tiden, tänk då alla gubbar verkligen var sitt yrke: konduktör Larsson, grosshandlaren Persson och Konsuln av Alhagen. Det står ju förihelvete inknackat på gravstenar på våra kyrkogårdar. Att på min sten kunna läsa Ekonom A. Lundmark känns minst sagt som ett skämt.

Och så till sist lite om titeln på inlägget som den uppmärksamme läsaren förväntansfullt suktat efter en förklaring till. Vi hade avslutningsdagsfestochaktiviteter med Högdalen innebandy igår. Premier league-fotboll, bowling, relaxavdelning med bubbelpool och sen middag och öl på Alladin, allt i sann grabbig anda. När jag frågade Jackan om Alladin (norra bantorget), så sa han att det var som en finlandsbåt. Jag tänkte jaja, bildligt talat, med allt vad det innebär. Nej nej, det var tydligen bokstavligt talat han menade, haha. Stället var verkligen inrett som en finlandsfärja, samma trappor med mattor, ledstänger av guld och olika dansgolv i flera plan. Det var verkligen rätt lustigt, bör ses! Vi hade en trevlig kväll iallafall.

Därav En finlandsfärja är också en båt, men inte alltid.

Dagens ord

Parkinson´s law (sv. Parkinsons lag), lagen om att varje arbetsuppgift sväller så att den fyller den tid som står till buds.

Bokhora?

Nå, hur har ni det med er yrkesidentitet (eller, den presumtiva för oss som fortfarande pluggar)?

Inom bibliotekarieskrået är identitetsfrågan ständigt uppe för diskussion och hur vi ska definiera vår profession. Vilka är vi?, vad vill vi?, vem finns vi till för?, varför finns vi?, vari består vår kompetens?, ja, allt ältas, om och om igen. Senaste debatten, på en gemensam e-postlista för nationens bibliotekarier, har handlat om tatueringar och piercing!

I senaste numret föreslår en krönikör i Biblioteksbladet att vi bör kalla oss för bokhoror. Enligt skribenten är benämningen – bokhora – både utmanande och helt rätt i tiden; och den lockar unga människor till biblioteket. För övrigt har han hämtat inspiration från den föredömliga bokbloggen Bokhora.

När jag jobbade ikväll hjälpte jag en kille som ville ha en viss bok, först per telefon, sedan öga mot öga. Han var så pratglad och förundrad över min obetingade trevlighet. Han hävdade med emfas att jag var så sympatisk och tillmötesgående; ett undantag bland alla småbuttra och otjänstvänliga bibliotekarier. Så kan det låta.

Till sist: ett litet musiktips, Arcade Fire, i dagarna aktuella med deras andra album. Själv lyssnar jag på deras eminenta debutalbum medan jag plitar ner dessa rader.

Ulv i fårakläder?

Läste följande på Kristoffer Poppius blogg:

Var precis på Ritorno med Staffan Westerberg. Jag gillar verkligen inte Ritorno; dyrt, otrevligt och äckligt kaffe. För att inte tala om den vidriga konsten på väggarna, och gästerna med författarambitioner. Det enda som är bra är de slitna skinnsofforna, de är sköna.

Nå, vad säger ni? Jag som brukar kalla Ritorno för mitt stammisfik ...

Snappade upp ordet svanesång i dagens morgontidning. Vilket vackert ord! Och vilken sorgesam betydelse: "avskedsdikt till livet el. konsten".

Till sist: njut av videoklippet nedan. Tänk, i dag är han finansminister.

Filmtips

Vem är rädd för... Elizabeth Taylor

Igår gick jag och hyrde två filmer på biblioteket: "Sunset Boulevard" och "Who is afraid of Virgina wolf". Två fantastiska mästerverk som jag varmt kan rekomendera. Har precis sett "Virginia Woolf", trodde inte att det gick att göra en så bra film på en teaterpjäs.

Sunset boulevard var riktigt stark den också, film-noir när den är som bäst och en helt övernaturligt bra Gloria Swanson i huvudrollen.

Tillbaks till Malmö. Om inte en artskillnad så dock en gradskillnad mot Stockholm. Blå himmel, skinande sol och minst sagt ljummet i luften.

Krille: på bilden ovan ser du hur en lördagskväll kan urarta när fyra killar samlas på 17 kvadrat. Notera killen i röd skjorta: en sån där som, trots fotografens noggranna instruktioner, måste göra precis tvärtom hela tiden. För övrigt är bilden tagen med självutlösare, och jag får väl tacka Mange för att han instruerade mig.

Apropå Magnus söndagsproblem, som jag till fullo delar med vederbörande, så har jag ett litet tips: skaffa en klockradio, sätt den på 08.55 varje söndag, och vakna till två timmars God morgon världen på P1. Så gör jag ofta, nästintill oavsett lördagens aktiviteter. Sen brukar man bli ganska pömsig framåt kvällen.

Det är också intressant det där med söndagsångest. Att den liksom drabbar en oavsett vad man ska syssla med på måndagen. När man t.ex. är student brukar ju inte måndagen vara speciellt jobbig. Sällan börjar man tidigt på morgonen. Men ändå: samma gamla söndagsångest.

För övrigt Krille: Henriks "skumma" (?) kompis, som jag också har lärt känna här nere i Malmö, jobbar faktiskt på Expressen nu. Jag har varnat för att du sitter i receptionen.

För övrigt kan jag tipsa om Pipilotti Rist på Magasin 3. Var där i torsdags. Mycket skön utställning, bokstavligt talat. Meditativa och suggererande videoinstallationer. Passar även utmärkt med kvinnligt sällskap (Mange?). Sätt er på 76:an å ta er till Frihamnen vettja!

Söndagssömn – eller ”Visst gör det ont när man ska knoppa”

Är det nån som har några bra tips för hur man somnar på söndagskvällarna? Jag har efter snart trettioett års försök misslyckats i stort sett varje gång (snabb överslagsräkning = cirka 1600 söndagar).

När man var liten hade man ju sovit ungefär tretton timmar mellan lördagen och söndagen på grund av att lördagsgodiset slutligen sänkte hjärnan till zombie-nivå. Och man hade ångest över måndagens kommande dagisövningar (läs modellera och flirtkulor).

I tonåren upptäckte man det motsatta könet (ett forskningsarbete som fortfarande pågår, utan att vidareutvecklats särskilt). Våndan över de taffliga helg-närmandena i kombination med plågan inför följande veckas mattelektioner, innehållandes π, dödade alla möjligheter till fridfull vila.

Nuförtiden gör sig krämporna påminda i slutet av veckan och verkar kulminera söndagskvällar. Och man har bytt ut lördagsgodiset mot alkohol, med ungefär samma effekt. De taffliga försöken kvarstår. Mötesångest istället för matteångest.

/Påsar under ögonen

Drömmen om berget

Helt plötsligt befann jag mig gåendes uppför en sluttning. Det var inte brant men jag gick vidare uppför och uppför utan veta varför eller var jag var någonstans. Omgivningen var något ogästvänlig och snårig. Överallt växte ett högt mörkt gräs vilket gjorde färden svårare när jag med jämna mellanrum fastnade och fick stanna till något. Gräset var mycket starkare än något annat gräs jag tidigare stött på och det var näst intill omöjligt att dra det ur marken. Och marken sedan. Den var på något mystiskt sätt mjuk och kändes levande. Jag kände mig lite febrig och det varma klimatet gjorde inte saken bättre. Det hela kändes något olustigt men samtidigt så var det något inom mig som sa att jag skulle fortsätta. Jag fick känslan att det var något i marken som kallade på mig. Jag var tvungen att fortsätta uppför.
Plötsligt befann jag mig på en ås. Uppförsbacken hade försvunnit så snabbt att jag frågade mig om den verkligen funnits. Det kändes inte så. Samtidigt så kunde jag inte vända mig om för att titta. Min blick hade fastnat över landskapet framför mig. Genom det snåriga landskapet kunde jag se att en liknande ås fanns en bit fram. Var som fanns mellan mig och den andra åsen var svårare att se men det såg ut som en slags dalgång eller grotta. Plötsligt slog det mig. Jag visste var jag var och det ogästvänliga kändes nu plötsligt varmt och välkomnande. I samma stund som jag insåg att jag var uppe på venusberget smälte vi samman till ett, jag och berget. Och vi försvann ut i rymden som inget annat hade varit självklarare än att vi två skulle bli ett.

http://www.blocparty.com/

http://www.myspace.com/blocparty

02.14

Jag är ganska full. Kommit hem till barnängsgatan efter att ha avnjutit en 150 g från Sibylla på Ringvägen. Hörlurna i datorn och Bloc Party på hög volym. Kvällen på Hornstull var trevlig. Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

Sista helgen

Nu sitter jag här igen och blickar ut över en nyhetsredaktion på en kvällstidning i Stockholm. Klockan är bara strax efter 11 och det är lördag, vilket gör att lugnet ligger som en slöja över kontorslandskapet. Jag ser att solen med sina strålar försöker komma in på sina ställen men stoppas av gråa persienner och vita fula gardiner. Det är bara allra längst bort, där annonsavdelningen sitter på vardagar, som solen lyckas komma in och påminna om det tillsynes varma vårvädret. Viss vemod kom precis över mig. Det är så att de lägger om rutinerna för vaktmästeriet vilket gör att jag (och Emil) inte kommer börja klockan 4 på morgonen längre. Kommer istället börja klockan 8 och då bara sitta i växeln. Känns lite tråkigt. Det var faktiskt lite mysigt att köra runt i stan på mornarna. Men samtidigt så blir man kanske inte lika trött längre. Imorgon blir den sista "tidiga" dagen och då ska jag riktigt njuta av att gå upp innan 04:00.

På tidningens framsida står det idag: KÄNDISMODELL i handklovar efter vild RÅNARJAKT. Om det är någon som bryr sig så var det Jannike Björling som var ute och röjde.

Annars så kan jag säga till dig Carl (för jag tror inte att de andra bryr sig) att Henriks kompis som var lite skum och jobbade på Aftonbladet har hasat runt i korridorerna här uppe istället.

Om anemisn och delfinhat

Jag har aldrig varit en religiös människa men skulle jag ägna mig åt någon sorts religion skulle den vara av en anemistisk karaktär. Varje gång jag går runt de gårdar vi spenderade vår barndom på får jag en stark doft av nostalgi. På varje gård jag går förbi har jag minnen, här har jag haft kamrater som bott och någonstans här blev jag den människa jag är idag, på gott och på ont. I helgen gick jag förbi det hus jag själv är uppväxt i för första gången sen mina föräldrar flyttat. På min gamla balkong, där jag har druckit mig full, gråtit, läst böcker och hånglat på, fanns nu endast en gigantisk stor parabolantenn. I ett fönster hängde ett par fula turkosa gardiner, de andra var stängda för insyn av bruna persienner. Vid denna syn fick jag en känsla i min kropp som jag aldrig tidigare haft. Jag skulle närmast beskriva den som... rotlöshet.
Mitt undermedvetna kopplade ihop detta med en gammal Springsteenlåt:

"My father's house shines hard and bright it stands like a beacon calling me in the night Calling and calling, so cold and alone Shining `cross this dark highway where our sins lie unatoned"

På tal om något helt annat har jag insett att hyser ett till synes patetiskt förakt mot delfiner. Det är en känsla som sakta grott fram under mina mognadsår. Det är något med delfiner som får mig att må riktigt illa. Egentligen tror jag inte detta grundar sig i ett förakt direkt kopplat till dessa leende små valar utan något i det mänskliga psyket som får oss att beundra och älska dessa varelser samtidigt som vi jagar och tillfångatar dem endast för vår egen missriktade kärlek. I våra önsketändande små hjärnor förvandlar vi dessa krigiska massvåldtäcktsvalar till en sinnebild av naturens godhet. Dessutom har jag bevis för att 90% av all dålig konst är inspirerad av delfiner.

Här är ett litet youtubeklipp som mitt machokistiska psyke letat fram. http://www.youtube.com/watch?v=JLqR_Fmee0Y&mode=related&search==

Snitt...typ

Detta typsnitt, verdana, ska tydligen vara modernt. Inom landstinget skall det från och med 2007 användas för allt som läggs ut på olika hemsidor och i outlook, mejlen. Funkar rätt bra tycker jag. Påstås vara lite bekvämare att läsa direkt från datorskärmar.

Annars kan jag rekommendera det som jag använde mycket under min tid som student, garamond, med 13,8 i textmarginal.

Expressen

Hej!
Här kommer en live-rapport från tidingen Expressen. Det är många som ringer och många som jobbar på nya scoop. Kanske att någon journalist just nu jobbar på något som kommer att ge stora jousnalistpriset http://storajournalistpriset.se eller liknande. He he. Oj oj nu måste jag visst sluta för att gå hem. Skönt att den här dagen på jobbet är över.

Uppsatskamp

Här hemma har det varit fullt med folk. Fotbollskväll. Valencia–Inter. Vilket storbråk i slutet!

Har haft två ganska sega dagar. Att skriva d-uppsats är inte alltid så enkelt. Det krävs en god portion disciplin och med fördel lite entusiasm. Tur att man inte skriver helt själv. Lunkan lär väl ha lite erfarenheter av detta.

Undrar förresten varför man sitter och läser Min kamp på tunnelbanan. Eller varför man läser den över huvud taget. Jag vill minnas att vår gamle religionslärare Mats Molund hade med den på någon lektion. Man var ganska fascinerad över att denna ökända bok plötsligt bara låg där framför en. Bara att läsa liksom. Och jag har ju faktiskt läst den. Eller delar av den i alla fall. På fortsättningskursen i idéhistoria läste vi den inför ett seminarium. Men, man slapp köpa själva boken, utan man fick köpa ett kopierat udrag. Hur skulle det egentligen kännas att ha den stående där hemma på bokhyllan? Vill för övrigt minnas att det för ett par år sedan var bråk om just denna bok här i Sverige. Fast det hade snarare att göra med upphovsrätten än det kontroversiella innehållet.

Emil: hur har det gått med idéhistorian förresten, och vad läser du nu? Du får väl ta hand om mina böcker ett tag till antar jag.

Tankeväckande artikel i The New York Times: Confessions of a Book Abuser

Imorrn sätter jag mig på tåget till Stockholm.

Hej hej!

Ja det var ett tag sedan jag lyckades åstadkomma något produktivt på denna blogg. En veckas svår sjukdom följdes av en vecka i svenska fjällen. Men nu är jag tillbaka tack och lov. Det är dock lite svårt att koncentrera sig på alla vardagens väsentligheter när det ser ut som en kökkenmödding här hemma. Det blir liksom aldrig klart. Oket på axlarna blir bara tyngre och tyngre. För att få en inblick i mitt virrvarr skall jag nedan beskriva en vanlig vecka som jag har att se fram emot.


Imorgon blir det tokplugg. Det skall lämnas in seminarieuppgifter i nationalekonomi. Får se om jag hinner klart, det blir stressigt. Den nya måttbeställda sängen skall komma någon gång under dagen och helst ska jag hinna med att spackla lite i hallen också. På onsdag blir det expressen mellan 8-17. På torsdag blir det universitetet mellan 9-12. Sedan bär det av till "bakom kulisserna på Historiska museet" mellan 15-18 (mitt hobbyprojekt museipedagogik). Detta följs sedan av jobb på expressen fredag till måndag. Som salt i såren skall jag lämna in en ytterligare uppgift på måndag. Får väl plugga på jobbet om jag orkar. Detta gör att jag tyvärr inte kan träffa Carl som är på celebert besök här i storstaden. Inget kul bara slit. Nu när jag har gottat mig i mitt elände vill jag till syvende och sist tacka Carl för det underbara klippet.

Min kamp på tunnelbanan

Vissa böcker kan vara oläpliga att hala fram i en del sammanhang. De som läses utanför hemmets lugna vrå löper ofta en viss risk att uppmärksammas av intresserade med- och motmänniskor; i ett och annat fall är det kanske rentav i läsarens eget intresse att så blir fallet.

Igår, lördag, satt jag på tunnelbanan på väg till Norrviken för att åka skridskor. Mitt emot mig satt en mörkhårig kvinna med en pojke i 10-års åldern. Killen spelade gameboy och dennes mamma satt djupt försjunken i en god bok. Eller var det verkligen det? Först tyckte jag mig på omslaget se Hitlers mustaschprydda (på tal om mustascher, kör på Magnus, hehe) nuna, och sedan såg jag att Adolf även stod för författandet; boken hon läste på tunnelbanan var hans stora genbrottsroman (ursäkta ordvitsen) Mein Kampf. Jaha, tänkte jag och höjde på ett ögonbryn.

Carl, jag känner mig träffad av ditt inlägg om tankstreck - vilket jag använde i mitt förra inlägg - och vill ta tillfället i akt att försvara mig här och nu, samtidigt som jag upprepar mitt felsteg. Jag vet inte vart på tangentbordet man trycker för att få det långa strecket som ska användas för tankstreck, därför körde jag en nödlösning med ett kortare. Att mitt slarv skulle undgå ditt argusöga vågade jag inte hoppas på, och jag räknar med att du kommer att beskriva det korrekta handgreppet i ditt nästkommande inlägg.

Nu är snart bara spurten kvar i vasaloppet så det ska jag se. Vi säger så.

Lördagspredikan

För en tid sedan gjorde jag något som jag i dag, med perspektivets rena blick, betraktar med en viss stolthet.

Jag är en nitisk användare av Nationalencyklopedins nätupplaga, och under en av mina otaliga besök där fann jag ett språkfel i en text. Det var i artikeln som förklarar uppslagsordet psykiatri. Utan att i detalj gå in på språkfelets natur, kan jag endast konstatera att min indignation över denna brist fick mig att omedelbart skicka en e-post till NE:s redaktion för att påpeka felet. Efter ungefär två dagar fick jag svar och språkfelet var korrigerat.

I dag hände det igen. I en artikel använder man helt felaktigt ett bindestreck (-) istället för ett tankstreck (–). Ett fel som för övrigt kan skönjas överallt i vårt textsamhälle. Enkelt uttryck: bindestreck skall aldrig användas som skiljetecken mellan olika satser i en mening. I sådana fall ska man använda det längre tankstrecket.

Är det då möjligt när man läser ovanstående att dra någon slutsats över undertecknads karaktär och sinnestillstånd? Kanske skriven av en person med ett osunt kontrollbehov och en begynnande rättshaverism; av en pedantisk natur och en självgod besserwisser; en synnerligen uttråkad och rastlös person som skulle bli en god byråkrat.

Förvisso. Men kanske hellre av någon som med glädje funnit ett botemedel mot sin eviga fiende: bitterheten. Enda sättet att sluta klaga och därmed försöka hindra sin bitterhet är att klaga på ett konstruktivt sätt (se ovan). Med andra ord: skriv! Var och hur man plitar ner sina klagande ord spelar mindre roll, bara de med hjälp av handens rörelser frigör utrymme i vårt fullproppade bröst.

I dag upplevde jag årets första vårkänsla. En ensamsjungande fågel, mild luft från fönstret och bollsparkande barn på innergården.

Gubben kliver på

By popular demand entrar jag nu bloggvärlden. Intressant läsning, speciellt den fantastiska nyheten att herr Bas kommer till storstan. Föreslår en rödvinskväll. Eller två. Kanske man får tillfälle att se vad Rogers hittat på i lyan i samma veva.

Lunkan, kan du inte kolla om Christian städar undan torktumlarluddet efter sig?

Jag tänkte starta en omröstning angående min mustasch. Ska den låtas få utrymme igen eller är det bra som det är. Kanske kan börja här?

Checka ett av mina favoritband, Modernettes, om ni har tid också. Kanadicker, som fått oförskämt lite uppmärksamhet.

Thats all for now, folks. Kom ihåg att tjejer är som solglasögon.

Pillervarning

Ni som känner mig vet att jag är en lidelsefull försvarare av förnuft, vetenskap och, ja, upplysningsarvet i allmänhet. Ofta är de tillfällen då jag med raljant och docerande ton häcklat fenomen som nyandlighet och New-Age, all slags kroppslig läkekonst som icke bedrivs vid våra medicinska institutioner och piller som ej har sin härkomst från apoteket.

Nu har jag tagit del av en intressant artikel i DN med följande mening i ingressen:

"Vitaminpiller är inte bara verkningslösa, de kan till och med hota hälsan visar en ny stor dansk studie. Dödligheten är högre bland dem som tar kosttillskott i form av vitamin E, A eller betakaroten än bland dem som låter bli."

Som en gefundenes Fressen för min ståndpunkt i ämnet!

Det var förresten under NoN i dagens DN som jag uppmärksammades på denna artikel. I en intressant insändarnotis undrar skribenten, helt förståeligt, hur dödligheten kan vara högre än 100 procent. Något att fundera över en sen och fuktig marskväll.