Man måste jämföra

Ja, buntband alltså. Krilles iakttagelse är tankeväckande: varför binda ihop saxar med något som man i USA (har jag hört) använder på brottslingar?

Såg som sagt Mitt liv som hund i fredags och funderade lite över filmens bärande idé – man måste jämföra. Historien, mina vänner, är ett gott medel härtill! Ni kanske sitter och beklagar er över tisdagskvällens torftiga tv-utbud, men ta då en titt på klippet ovan ur Röster i radio. Här presenteras dagens tv-tablå för den 2:a januari 1956 (1,5 timmar testbild). Det som omger tv-tablån, bland annat "Tegnér i 'det stygga Stockholm' ", är dock ett litet smakprov på dagens digra utbud av radioprogram.

Ser för övrigt fram emot nästa biljardkväll.

Saxar

För några veckor sedan inhandlades ett par saxar till hushållet. Jag noterade att de satt ihop med en sådan där plastrem som spänns men inte går att lossa. Jag tänker mig ett scenario där en stackare flyttar hemifrån för första gången, köper ett par saxar men saknar något annat vasst i köket för att klippa upp plastremmen. Klart det går att lösa men behöver man verkligen sätta ihop dem med en sådan där plastrem. För övrigt så borde de där plastremmarna ha något namn. Någon som vet?

Till min frisör (om han kunde läsa)

Man ser sig själv i andra ... Så sant och samtidigt så smärtsamt. Det är väl därför människor gör oss så uppretade, stör oss så förbannat. I synnerhet kontakt- och platsannonser.

Men, nej tack! Jag vill inte ha en sån som jobbar med "HR och media". Och var nånstans söker alla flegmatiska mänskor kärleken? De som inte var dag bränner fett på Friskis, åker utomlands fyra gånger i kvartalet och ler så förbannat idiotiskt hela tiden.

Tänk om man var frisör: till fullo i harmoni med sin kropp (och sitt hår); outvunget konversant kring livets banaliteter; iklädd ett vitt bedagat linne, knappt skymmande den burriga bröstbehåringen (men samtidigt skön och sexig likt en antik atlet); mjuk och graciös i rörelsemönstren; samt – och framför allt – levandes i nuet.

Låter Proust slicka måndagssåren:

Visserligen måste det faktum att jag inte hade några vanor och inte några idéer gemensamma med dem försvåra bekantskapen och mina möjligheter att väcka deras sympati. Men kanske var det också tack vare dessa skiljaktigheter, tack vare medvetandet om att det i dessa flickors natur och handlingar inte ingick ett enda element som jag kunde äga vetskap om eller besitta, som min tillfredsställelse förbyttes i törst – en törst sådan den som bränner förtorkad jord – efter ett liv som min själ skulle dricka i långa drag, insupa till sista droppen, så mycket girigare som den hitills aldrig fått smaka det.

Om diplomatin

"Ja, diplomatin! Att låtsas vara okunnig om det man vet och låtsas veta det man är okunnig om – att låtsas förstå det man inte begriper och låtsas 'inte-begripa' det man förstår."

Ur "Figaros bröllop" av P.A.C. de Beaumarchais

- - -

Strax efter tre i dag kände jag mig ovanligt tillfreds med livet och existensen. Inte helt sällan erfar jag vid sådana lyckliga sinnestillstånd en lust att dela mitt inre solsken med en medmänniska; följaktligen begav jag mig till Konsum.

Flanerande saktmodigt runt i mina kvarter, tog små avvägar, slank in en snabbis på Pet Sounds (alltså skivaffären) och blickade uppåt husväggarna och mot den försonande himlen. Tyvärr fann jag ingen bekant att konversera, utan fick nöja mig med ett kort "160 kronor" från butiksbiträdet.

Vår förgängelse är annars ett outsinligt ämne för djuplodande betraktelser. Men även tingens förgängelse får oss att fundera och förskrämmas. Jag tänker bland annat på cd-skivan. Följande rader står att läsa i en bok om klassisk musik utgiven 1992:

CD-skivornas ljudkvalitet är överlägsen LP-skivornas och kassetternas, och tack vare att det är en laserstråle som "avläser" CD-skivor blir de inte nötta eller förstörda av användning. Såvida inte din hund tuggar på dem eller du slår på dem med hammare eller lägger en smörgås på dem bör dina CD-skivor överleva dig.

Spirituellt förmulerat förvisso, men i dag klingar dessa rader en aning naivt.

Apropå naivitet hyser jag fortfarande en stark tilltro till att min kropp tillhör den lyckliga minoritet som är imun mot den nedan beskrivna vinterkräksjukan (som jag antar att Emil skildrade).

Insallah

I måndags hade jag praktik med en muslimsk man. Han använde ofta utrycket "om Gud vill", Insallah. Det är ett helt underbart utryck som får en att känna sig lugn och säker i en annars otrygg värld. Till och med för en obotlig agnostiker som jag.
Så jag bestämde mig då för att försöka följa detta trygga infall.

På tisdags morgon ville tydligen Gud att jag skulle må som Christer Petterson på torken, dvs skitdåligt. Gud ville tydligen mer med den här dagen och skickade mig på en praktikdag som slutade med att jag stod vid Västra Skogens tredje plattform och kaskadspydde. Jag skickade då hem mig själv och lyckades kräkas igenom hela dygnet i ett febrigt inferno. Jag har svårt att se Guds ironi ibland.
Men imorse gick jag fortfarande lite svag och illamående för att skriva slutskrivning för tunneltågförare. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att se morgonrodnadens skönhet stiga över råsunda i en dimma av nervositet,illamående och några timmars för lite sömn.
Men där någonstans mellan Max och Skytteholms IP hör jag Morrissey sjunga till mig i mina hörlurar:"Eighteen months hard labour seems fair enough", och jag får en insikt om hur hela den här veckan hör ihop. Jag tackar Gud,Allah och Morrissey för den fina insikten och lovar att skriva ett länge försenat blogginlägg i deras ära om jag lyckas med provet.

Vi ses snart igen, Insallah!

The Ties That Bind

Nej Emil, jag vill inte ha tillbaka min skiva (som det förvisso kunde uppfattas i inlägget nedan). I dag begav mig mig faktiskt till Nordiska kompaniet (de har en mycket fin och välsorterad avdelning för klassisk musik) för att införskaffa ett nytt exemplar av denna eminenta inspelning. Tyvärr fann jag den inte; en anställd meddelade mig att det exemplar han fått in samma morgon hade sålts. Lyckades efter stor möda hitta tingesten på cdon. Billigt, men lite tråkigt. Kände mig i eftermiddags alldeles upprymd över att, lika gamla tider i ungdomen, spatsera till affären för ett efterlängtat skivinköp.

Något helt annat. Vid sängen ligger några gulblekta kulturdelar. I bland läser jag något tänkvärt och vill hålla kvar denna insikt. Glömskan är tyvärr alltför skoningslös varför saken i stället bör förevigas på papper. I bästa fall skriver jag ner saken i en liten bok.

Men, nu ligger det som sagt ett par exemplar där som sparats av någon anledning. I DN Kultur den 31 oktober påminns jag om följande rader skrivna av Ola Larsmo:

[Oates] fångar elegant hur det man tror är den egna viljan, de egna valen, den egna lusten och den egna moralen formats av handlingar som utförts långt innan man själv var född. Hur det egna jaget kan vara spelplatsen för en äldre och större berättelse än man själv någonsin förmår urskilja.

Det är det fruktansvärda och befriande med romankonsten, att den tror sig kunna frilägga sådana dramaturgier större än livet. Den som håller sig med en världsbild där den enskilda individen skapar sig själv, losskopplad från alla band, kommer aldrig att förstå vilka trådar de sprattlar i. Om man nu inte läser romaner, till exempel av Joyce Carol Oates.

Tag Tulo på utsatt tid - innan alltid

Jag åkte bil förbi S:t Eriksbron igår och tog då en titt mot Tuloskylten, vars påstådda uppmaning vållade mig viss huvudbry under Stockholmsspelet i lördags. Vi svarade att det stod: Tag alltid Tulo. Men, om jag inte missminner mig, i Stockholmsspelet var svaret: Tag Tulo i tid - vilket i och för sig varit en slogan som Cloetta använt sig av i Tuloreklam.

För övrigt har reklamskylten suttit monterad på fasaden sedan 1955. När den slocknade i början av 90-talet och Cloetta inte ville reparera den blev det ramaskri och mediadrev. Efter rykten om en annalkande godisbojkott sköt företaget till de nödvändiga medlen och skylten tändes åter till stockholmarnas och elbolagets stora glädje 1996.

Om saknad

Jag ångrar djupt en sak jag gjorde i min barndom. I dag blev jag än en gång påmind om denna fadäs.

Under en period i mitt liv var jag av någon anledning dels bergtagen av Beethovens symfonier, dels fascinerad av den store dirigenten Herbert von Karajan. Detta föranledde att jag var tvungen att samla Beethovens samtliga nio symfonier med Karajan som dirigent. Inte något annat dög för den brådmogne ynglingen.

Nåväl. Av någon anledning hade jag tidigt införskaffat en inspelningen innehållandes 5:an och 7:an; en mycket bra inspelning med Wiener filharmonikerna och släppt på det prestigefyllda skivbolaget Deutsche Grammophon. Dock förde inte Karajan dirigentpinnen, något som retade mig till den milda grad att jag vid ett tillfälle lyckades byta till mig en inspelning av Emil där Karajan dirigerade femman. Detta har jag alltsedan dess ångrat djupt.

Carlos Kleibers – alltså han som dirigerade på min förstnämnda inspelning – tolkning och inspelning var, som jag märkte ganska omgående, så mycket vackrare, entuiasmerande, känslofullare, pregnantare, ja, helt enkelt bättre. Vill nästan minnas att jag tappade lusten att lyssna på femman efter det ödesdigra bytet och att jag heller knappt vågade erkänna det fatala misstaget för mig själv (och i än mindre grad för Emil).

De säger att man lär sig av sina misstag. Av detta har jag onekligen lärt mig hur mycket inspelningen av ett klassiskt verk påverkar lyssningen och ens – för att vara lite söndagsdjup – ens känslomässiga och emotionella upplevelse. Att jag hyser denna övertygelse har jag fått utstå spott och spe; populasen vill inget annat än slänga ordet pretentiös på en.

Men i dag, apropå femmans 200-års jubileum, ägnar DN Kultur ett uppslag åt saken. I artikeln listas de 23 bästa inspelningarna. Gissa vilken som toppar listan?

Emil, jag saknar min skiva!

Hm

Spelade det mycket underhållande spelet Betapet idag (för första gången på länge). Det har blivit ett sätt att komma ner på jorden efter en hård pluggperiod. Terminen avslutades idag med opponering och ny termin och nya moment börjar först på tisdag. Skönt att lugna ner sig med lite Betapet. Till min glädje fick man lägga ordet hm, vilket jag inte tänkt på tidigare och matchen var i hamn. Ibland är det de små sakerna som förgyller vardagen. Hm.

Om att sära på orden

När jag slog på jobbdatorn häromdagen informerades jag att någon slags "inkonsekvensanalys" skulle genomföras. Vad detta i all sin mest förborgade teknikalitet kan betyda begriper jag förstås ingenting av. Därtill är jag knappast intresserad. Men, emedan datorn på många sätt kan jämföras med människans själsliv så var jag tvungen att fundera över min egen inkonsekvens. För mig har den blivit en dygd, en egenskap jag lite trotsigt beskriver mig med. En slags motståndshandling månntro. Men mot vem eller vad?

En sak som jag annars funderat över, och fascinerats av, är svenskars lidelsefulla aversion mot sär skrivningar. Varför blir folk så upprörda, så engagerade (det finns väl till och med en grupp på Facebook) och så uppslukna av en visserligen viktig men ändock ganska trivial språkfråga?

Låt mig lansera en teori (helt i renons på empiri): Det handlar om en djupt liggande och försåtlig kamp mot nysvenskar. För är inte bara särskrivningskampen ett desperat försök för den svenska medelklassen – som anser sig vara lamslagen av den politiska korrekthetens kvävande makt och den allmänna anständigheten – att hävda sin position och makt? Och minsann visa de där barbarerna att "korv kiosk" är ju helt uppåt väggarna; att "rök fritt" minsann blir en katastrofal felsyftning.

För vilka är det som särskriver, om inte i n v a n d r a r n a? Eller rättare sagt: de som har ett annat modersmål än svenska (här generaliserar jag en aning). Nu är ju inte jag någon speciell språkmänniska, men så vitt jag vet är svenskan ganska ensam med sina fiiina ihopskrivningar. Inte sysslar man med sånt i engelskan, franskan eller – misstänker jag i alla fall – i tyskan och spanskan.

Ergo: det är väl ganska förståeligt, rent av naturligt, att folk icke särskriver! Låt dem göra det!

Däremot (i inkonsekvensens namn) älskar jag interpunktionens rationella och välordnade värld.

Äcklet

De på television sända programmen om Sartre och Beauvoir har även diskuterats i fikarummet. Blev än en gång lite besviken på att jag missade denna tema-serie. I synnerhet eftersom jag ibland vill framstå som någon slags frankofil.

Och apropå Sartre och julserien om Strindberg skrev Leif Zern på DN följande kloka rader häromdagen (angående vissa påpekanden om bristande sanningshalt i Birros och Larssons serie):

Att Peter Birro eller Per Olov Enquist leker med "sanningen" om Strindbergs eller Selma Lagerlöfs liv är väl ungefär lika upphetsande som att Mel Gibson bär skotskrutig kilt i rollen som frihetshjälten William Wallace i filmen "Braveheart", cirka 300 år innan detta mode lanserades i Högländerna.

Detta tåls att fundera över. 

Sen är det lite lustigt att herr Zern skriver "sanningen" omgivet av kaninöron. Jag brukar nämligen skämta ibland – ja, jag vet, lite väl torr akademisk humor – att det viktigaste och mest centrala jag lärt mig under 4,5 års universitetsstudier är att sätta citattecken kring ordet sanning. För någon sådan föreligger icke! Endast subjektivitet, konstruktioner, perspektiv och .... hm, förtryck.

Lite trist liksom att när man lämnar akademin för lönearbete så tappar man illa kvickt de stora tankar som man brottades med under studieåren. Det är nästan som om man redan ser lite ner på "de där struntsakerna de tutar i en". Så vill jag ju verkligen inte känna eller tycka! Man får väl hänga på nån kvällskurs i filosofi.

Såg herr finansminister Borg på K-G Bergström i kväll (och märkte att de för säsongen avlägsnat den där lite smålustiga skylten i rött som det helt sonika stod KGB. Vill minnas att SvD – vem annars? – var högst indignerad över denna ostalgiska anspelning). Läste i en kommentar någonstans att både herr Borg och vår man Reinfeldt har en viss faiblesse för uttrycket "givet att". Typ: "vi vill avskaffa skatten, givet att statsfinanserna tillåter detta". Lyssna själv och se och lär.

För övrigt såg jag om Brokeback Mountain i måndags och jag kan konstatera: samtliga låtar på det ljuvliga soundtracket förekommer i filmen, om än i olika framföranden och tydlighet. Detta förvånade mig, då jag knappast tidigare mindes speciellt mycket av musiken i filmen, förutom förstås det vackra ledmotivet.

Sist en liten reprimand: Lunkan, när du lägger ut länkar på bloggen får du också se till att de blir riktiga länkar. Vem orkar hålla på å klippa och klistra i dessa yttersta dagar?

Om Stenhals syndrom,

Under veckan som gick fick jag genom ett radioprogram lära mig om Stendhals syndrom, det var tillräckligt intressant för att jag skulle vilja sprida lite kunskap om det bland er, högvälborna läsare.

Till att börja med är Stendahl (uttalas Ståndall) en pseudonym för en fransk författare som levde och skrev på 1800-talet. Man kan bland annat stöta på omnämnanden av hans verk i böcker av Paul Auster och Simone de Beauvoir.

Stendhals syndrom är uppkallat efter den psykosomatiska sjukdom som beskrivs i en av hans böcker, då han under en resa till Florens överväldigas av den den ofantligt vackra konst han står inför. Fenomenet kan yttra sig i hjärtklappning, yrsel, hallucinationer och panikångest. Syndromet fick sitt namn långt senare, år 1979, men pykiatriker har tydligen bevittnat många fall av dessa konstiga sammanbrott, som är och varit vanligast bland besökare och turister i just Florens.

Det låter ju fint på något sätt, men lite lustigt att det mest förekommer i Florens. Nåväl, om vi inte turistar där så har vi chansen att drabbas av andra andra syndrom; exempelvis Stockholmssyndromet, Jerusalemsyndromet eller Parissyndromet, men de får ni googla efter själva.

Radioprogrammet som väckte min nyfikenhet finns här:
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=1282

Ett försök till psykologi

Attans!

Så utbrast jag i eftermiddags i ett försök att för mig själv (samt visserligen också inför en arbetskamrat) uppbåda lite vardaglig ilska. Ni vet, en sådan där förtrytelse som knappast är affektiv i någon mening, snarare en slags förnuftsgrundad ilska. Ett exempel: ni kokar korv och korven spricker (sannolikt beroende på att ni, liksom folk i övrigt, inte har fattat att korv icke skall kokas utan endast tillagas i redan uppvärmt hett vatten; gärna med ett lagerblad och en buljongtärning). Ni utbrister någon valfri svordom, men genomlever inte någon slags sinnesrörelse. Ni bara hör er verbalisera er förtrytelse. (Möjligtvis erfar ni en lätt och uppgiven resignation.)

Huruvida ni förstår resonemanget vet jag inte, men "Attans" utbrast jag och orsaken var Stockholm Maraton. Det är nämligen fullbokat! Jag har ju de senaste året pratat vitt och brett om att genomföra detta lopp och så slutade det så snopet. Varför sade ingen att man måste anmäla sig i tid?

Nåväl. Trots att känner jag mig inte så upprörd; kanske snarare lite lättad. Men, ändå lite besviken. Ja, människan är en mångfacetterad tingest.

I kväll blev det fisk till middag. Något ganska unikt i mitt hem i alla fall. Fisken var rökt.

Till sist, ett fint ord:

Födgeni

fö`dgeni subst., ingen böjning, neutr.
ORDLED: föd--geni
• förmåga att klara sig i livet: ha ~
HIST.: sedan 1845

Wokas lax?

Tiden går obemärkt vidare (för att travestera krille). Eller gör den det?

Ibland inser man hur vår existens är underkastad språkets makt; hur det definierar vårt tal och våra tankar. Inte helt sällan är vår tankevärld alltför begränsad och enkelspårig för att vi ska ha förmågan att nå bortom vardagens banalitet, och med tankevärlden syftar jag just på språket.

Å andra sidan är väl inte vardagens vedermödor något att distansera sig från (märk väl vår bloggs undertitel). Vad man däremot skulle vilja sträva efter är just den där upphöjda och lite magiska känslan i vardagens grådaskande slaskighet. Och då, minsann, måste vi kämpa med och mot språket!

Här hemma är det annars bokstavligt talat ganska mörkt: a) Tre glödlampor gick i samma lampa under helgen, varmed jag drog slutsatsen att lampan är kaputt; b) Min fina golvlampa med dimmer funkar i 3 min i taget, något som gör exempelvis bokläsning en enerverande syssla; c) Min sänglampa alstrar visserligen ljus, men består endast av en naken glödlampa. Är följaktligen också i behov att bytas ut.

Brädspelskväll låter som en idé! Vederbörande får gärna komma med förslag om tidpunkt.

Kalla det en bragd

Sitter på min kammare och inväntar finalloppet i tour de ski - det blir nog en rafflande avslutning - och det känns som att bragdvarning bör utfärdas nu när Kalla ska spurta ikapp 39 sekunder uppför slalombacken. Fälls det någon tår månntro?

Angående året 2008 får jag nog instämma med föregånde skribent, att den första januari inleddes med en praktsmälla som vibrerade mellan tinningarna. När den väl avklingat känns det nu som vanligt; lite dragigt i lägenheten, ägg och kesomackor till frukost, 2 kaffe om dagen och oftast pasta med olika (mindre) variationer till middag. Om inte annat kommer vi minnas detta som året då vi fyllde 28, och som Jackan, nu tjugoåtta år, sade: ja, man är ju inte direkt i tjugoårsåldern längre.

Pusseldrömmar!

Det känns som om man famlar i internetmörkret. Bloggen har glömts borts som en liten lapp i ett dammigt hörn bakom en soffa där ingen tittat på mycket länge. Ibland blir man glad när bortglömda saker hittas men ibland glöms de bort lika fort. Hur det blir här får vi väl se under 2008.

Det nya året har för min del börjat som många andra år gjort de senaste åren. En rejäl bakfylla på nyårsdagen följt av några mer eller mindre meningslösa dagar. Livet går obemärkt vidare. Idag fredag har varit en riktig hemmakväll framför tv:n. Programmen har varit i följande ordning Postkodsmiljonären, På spåret, Sportens årskrönika, Pusseldrömmar (med Carl-Einar Häckner) och UFC-fighting. Lite sådär så att man önskat att man gjort något mer vettigt men den här gången var det ganska skönt ändå. Att glo på tv alltså. Jag är nämligen svag för sportkrönikor. De ända tillfällen jag egentligen fäller tårar nu för tiden är när jag ser på sport. Lite sorglit att säga men jag känner verkligen med hur vissa tränar och kämpar för allt vad de förmår och sedan hur lyckliga de blir när de vinner. Årets tår la jag när de visade Kallurs fjärdeplats i VM. Hon var så när men ändå ingen medalj. Jag vart lite tårögd redan första gången jag såg intervjuen med henne efter loppet men det kom faktist en tår till ikväll. Annars skulle jag vilja slå ett slag för Carl-Einars show. Varmt och roligt. Snacka om kontrast när jag sedan zappade över till UFC-fighting. Det har dock varit en känslosam och angenäm kväll framför tv:n.

Jag utlyser en brädspelskväll för alla som känner sig sugna. En riktig en. Inte en sådan där när man lägger av när man tröttnat och börjar pilla med annat. Har man börjat måste man fan avsluta, annars är det ingen idè att börja över huvudtaget. Hoppas ingen känner sig avskräckt. Jag kan locka med att jag fick några roliga, snabba och enkla spel i julas.

Dag ett

År 2008 är här! Nya friska förhoppningar, möjligtvis ett par hurtiga löften och sannolikt lite huvudvärk. Och eftersom saken har diskuterats ska vi nu försöka blåsa lite liv i vår gemensamma men tyvärr avsomnade blogg.

Det roligaste som hände i går var nog nästan taxiresan hem, trots en i övrigt trevlig afton. Hade en ymnig konversation med en jovialisk chaufför från Dubrovnik. Vi lyckades avhandla en hel del under den som ni förstås relativt korta sträcka mellan fest och hem. Bland annat började jag orera om hur berest jag var på balkanhalvön. Dock, alltför onykter som jag var blandade jag friskt ihop länder, städer och andra geografiska platser. Sen sade han åt mig att skaffa mig en fru; jag sa icke emot.