Apropå filmer som fördärvas av sin musik måste jag framhålla Sagan om ringen-trilogin som ett enligt mitt tycke exempel på detta. Något fel på själva musiken är det inte direkt, men däremot att det aldrig är tyst. Varenda steg, replik och scenförändring framhävs (eller, snarare, förstörs) av små stråksnuttar som ska illustrera det aktuella känslomässiga läget. Musiken är liksom beskäftig på nåt sätt, den talar hela tiden om för en vad som ska upplevas; man slipper tänka, känna och fantisera själv. Visst, man kanske hade stått ut i en och halv timme, men en trilogi på, ja, bortåt 10 timmar så ledsnar i alla fall jag rejält.

Annars kan jag inget annat än sympatisera med Emils val av Kubrick. Enastående filmer och fantastisk musik. Kom faktiskt på en rätt bra film men en cool musik: The Insider (med bl.a. Al Pacino och Russel Crowe). De använder i stora delar av filmen musik av Jan Garbarek, en mycket känd norsk jazzsaxofonist. Väldigt stämningsfullt vill jag minnas och den lyckas ge filmen ett liten extra dysterhet. Har ni sett den så borde ni minnas.

För övrigt lyssnar jag väldigt ofta på soundtracket till American Splendor. Varje gång jag sätter på den så kommer jag in i stämningen och känslan i filmen.

Till sist hoppas jag att bjuda Krille och Lunkan åter nästa gång, kanske i min lilla barre. Litervis med det där fina australienska rödtjutet vi drack. (ni andra är självklart också välkomna). Annars diggade jag Debaser medis. Fin fint!