Teppanyakihäll, mizunasallad och fiskröken

Jag tänker uppmärksamma, som så många andra har gjort, ett reportage i helgens Dn bostad. Satt själv och bläddrade igenom tidningen i lördags då jag kom över denna fascinerande artikel. Så om ni inte redan har tagit del av Vindsvåningar har blivit ett sätt leva så har ni en chans till.

Kan det bli mer skitnödigt? Nä tror inte det.

TT

Nä, det blev ingen Tranströmer i år.

Men vill ändå, apropå mitt förra inlägg, citera följande:

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom
gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

Svamp

Är glad och ödmjuk över det faktum att svampplockning nu blivit en del av mitt liv. Men samtidigt är jag fascinerad.

Dels över själva förtorkningsprocessen. (Det krävs inte mycket natur för att imponera på mig.) Att ägna tid och omsorg om något man till sist ändå bara ska äta – eller möjligtvis ge bort i julklapp. Att släppa in dessa fuktiga, jordluktande och insektsbemängda naturprodukter, och låta dem ta hela mitt köksbord i besittning i ett par dagar.

Dels över hur det finns något macho över en full korg självplockad svamp. Om jag anade det innan, har jag nu – som mycket annat – fått det bekräftat på Facebook: där frodas bildbevisen från långa och ryggböjda skogspromenader.

Nåväl. Inte är jag annorlunda, men väljer detta forum i stället. (Det blev två fulla glasburkar av min halvfulla pappkasse, en av fyra i bilden längst upp, från den stora onda hamburgerkedjan.)

Perspektiv

Det snackas mycket spårvägar i dessa dagar. Och visst, inte är det bara snack: två bloggmedlemmar avnjöt härförleden en njutbar om än hårdsitsad färd från Berwaldhallen med den så kallade NK-expressen – byggd och invigd i år.

Har inte riktigt kunde släppa Med Alice på halsen (Alice in den Städten, 1974), en film av Wim Wenders. I filmen besöker de två protagonisterna bland annat Wuppertal i västra Tyskland. I denna stad finns en slags spårtrafik, fast upp-och-ner. Schwebebahn heter den, invigd år 1900.

Och under min research i ämnet stötte jag på följande bild:

Och denna lakoniska berättelse om elefanten Tuffi (ur Wikipedia):

"Tuffi var namnet på den fyråriga elefant som 21 juli 1950 hoppade ur ett fönster på Schwebebahns första kurva och i ån Wupper. Tuffi gjorde reklam för Zirkus Franz Althoff. Tuffi klarade sig oskadd och blev 43 år gammal."

Triptyk från Nås

Äpplet faller inte långt från päronträdet. Och då kom jag osökt att tänka på idiomet skomakare bliv vi din läst.

Hursomhelst. Trevligt med de här gamla uppbyggliga väggbonaderna.


Har ni sett Bruce röka någon gång? Kan inte minnas det själv. I bilden ovan ser det ut som ha faktiskt håller en cigg. Men icke.

Hursomhelst – cool önskebild.


Fyndade lite på Erikshjälpen också, bland annat ovan skabröst omslagna bok. Innehållet håller vad framsidan möjligtvis lovar, sägs det. Har inte läst boken än, men minns en uppläsning i radions P1 av Wollter.

Dessa trenne bilder får mig att tänka på hur tacksamt människan och hennes artefakter låter sig fångas i ett fotografi. Naturen, däremot, är betydligt mer flyktig. I alla fall för mig med mina än så länge bristfälliga fotokunskaper.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp

Det är spännande att generalisera ibland, att bara kasta ut en inte alltför genomtänkt teori om sakernas tillstånd. För min egen del har sådana teorier inte helt sällan sin hemvist i något hastigt läst, som jag entusiastiskt tagit till mig och kontemplerat över, men som sedan – när jag vill meddela omvärlden min nya insikt – förenklats och tunnats ut, så bara ett skrangligt tankeskelett återstår.

Ett exempel: De flesta konstnärer, oavsett uttrycksform, skapar sina största, banbrytande och mest fullödiga alster i relativt unga. Sedan stagnerar de, blir tråkiga, upprepar.

Förutom då inom den klassiska musiken. Ta vilken kompositör som helst. Beethoven, Brahms och Bach – 9:an, Ein deutsches Requiem, Kunst der Fuge. Inte tillhör de brådmogna ungdomsverken de stora kompositörernas mästerverk.

Annars funderade jag på det där med förändring, tidens gång, teknikens utveckling. Såg en tankeväckande dokumentär om våra glömda och övergivna platser runt om i landet. Om obönhörlighet, om en slags historiens godtycke. Och hur jag då efter denna exposé försökte spela en så kallad bränd skiva i min cd-spelare (ironiskt nog av vissa nostalgiska skäl), men hur jag efter en sisådär 10 minuter får ge upp. Känna mig besegrad, och tvingas resignera.

Tror faktiskt jag bloggat om cd-skivans tillkortakommanden tidigare. Kul att The Ordinary Boys ännu finns kvar.

En grusplan nära mig

Detta inlägg kommer inte att behandla Stockholmslagens framtida öden i svensk elitfotboll(som titeln onekligen för tankarna till), utan om våren!

Videung,tussilago och fågelsång får ursäkta men för mig kommer våren med en städare med upphottad golfbil.

Som den betongblomma jag är känns inte våren riktig innan gruset på asfalten vid mitt hus är bortsopad. Våren befinner sig för tillfället cirka femtio meter från min port, där asfalten är slät och fin. Vid min gata däremot ligger gruset fortfarande kvar, lika tät som på en grusplan.

Bocelli, Olivetti och lite hockey

I söndags promenerade jag förbi globenområdet för lite frisk luft och en aningens bättre kondition.

Globen är ett spännande område. Förutom att området kring denna arena är nästan upplyftande fult så bjuder den på en härlig mix av människor beroende vad det är för arrangemang på gång.
Söndagens promenad gav inga besvikelser, tvärt om!

I den ena ringhörnan befann sig ett hundratal drängfulla gnagare(AIKare Em!) som med fulla halsar och snuset rinnande mellan tänderna firade uppflyttning i Elitserien. I den andra ringhörnan befann sig Andrea Bocellis fans. Den blinde poptenoren skulle spela inför ett globen fullsatt av folk "utan riktig finkulturcred: men snubben är blind och borde sjunga bra så jag bjuder med frugan och betalar 2000spänn och låtsas ha lite koll på klassisk musik."

Denna "clash of the titans-match" var oerhört rolig att skåda och fick mig utsökt att tänka en annan mästersångare: Cassius Olivetti. Denna sångare tilltalar nog samma publik som Bocelli, tror undertecknad.

Vilken talang!

Droger

Hittade äntligen ett klockrent bloggvirke: apoteksmonopolets upphörande.

Ja, förutom köttklister måste det väl vara en av 10-talets stora nyheter hitintills.

Hajade verkligen till i dag när jag skulle till Apoteket. Och kände glädje av att ordet drog äntligen kan bli av med lite av sin negativa innebörd.

Själv har jag fortfarande inte vant mig vid alla dessa "drugs" och "drugstores" i den anglosaxiska världen – tänker bara knark.

2010 var året vi kunde besöka en hederlig droghandel igen på östra Södermalm.

Undra vad som hände 1907?

Gräddfilens år

Som ni säkert vet arbetar jag för ett företag från ett land långt ut i öst. Av ren lyckosam tur råkar Alla hjärtans dag och det kinesiska nyåret hamna ungefär samtidigt. För att fira detta fick i år samtliga anställda ett fint rött kuvert med gyllene snö och företagets ledord på. För att ytterligare visa sina medarbetare sin givmildhet innehöll kuvertet en kupong. Här bjuder företaget på den billigaste av två rätter från A la Carte menyn om man råkar befinna sig under en måndag till torsdag mellan 15-20 på ett välkänt kinesiskt alkishak vid Zinkensdamm.

Inte undra på att det måste vara Gräddfilens år.

Nästa år är det 90 år sedan ordförande Mao kickade igång KKP. Jag kan knappt bärga mig vad vårt fina företag kan bjuda upp till då.

Bildspel - Chili with med con carne

Stannade kvar i stan efter jobbet en fredag i februari. CG mötte upp. Testade lillkameran lite grann. Den är inte lite grann.







Det fanns en del ingredienser hemma hos, dock inte carne, så iväg till affären. På vägen dit syntes olika typer av skyltexemplar, en del med varningar för rasrisk. Ordet ger mig ofta associationer till kennelklubben och rasmedvetna hussar, vad risken kan bestå i fick jag minuten senare uppleva på kocksgatan, då en intet ont anande hundägare med tillhörande hund närapå strök med - hårs - av stora fallande takflak.






C styrde sedan upp kryddningen, som för övrigt blev lyckad. Diskbänksrealism.








Ett par newcastle senare så hade weekend mode infunnit sig.
Mannen på bilden har ingenting placeringen av bilderna i detta inlägg att göra. Det är själva programvarans inbyggda funktioner som gör det svårt att hantera positioneringen av flera bilder med tillhörande text.

70-40

En gång var 70-40 ett svar på en fråga om hur man blandar vatten och spolarvätska. Nu är det bussarna jag kan ta från Odenplan till universitetet.

VIII

Äh, har fan inget att säga. Än.

Tur att andra har det.

Om ni inte redan märkt det så har P.E. satt igång igen: http://akademiblogg.wordpress.com/

På bilden ovan ser ni Henry VIII. Kanske återkommer till honom i framtiden.

Draken

Har tungan på draken slutat att lysa? Har för mig att den blinkade en gång i tiden. Har för mig att den blinkade då jag var där och såg Landet för längesedan 1989. Stadsrummet förändras. Vissa saker går medan andra består...

Delfinansiär!

Idag såg jag ordet delfinansiär och tänkte först på något som liknar bilden ovan. Typ en delfinskötare eller en delfinälskare. Typ en som helt enkelt kan väldigt mycket om delfiner. Knäppt!

Vill se!

Var på bio i veckan och såg den här trailern. Blev väldigt sugen att se filmen. Spike Jonze (I huvudet på John Malkovitch) står för regi.
Måste vara den bok jag läst flest gånger.

Är det nån som vet vem som gjort låten i trailern? Grymt bra den med!

Fotnot till Carmen

Vissa bloggmedlemmar har enligt egen utsago ej sett ovanstående svensktillverkade klipp. Därför lägger jag nu ut den till allmän beskådan.

Videon nämndes i samband med att undertecknad pratade vitt och brett (och halvt frälst) om denna föreläsning med professor Lessig.

Forever Young

En liten matspaning på Möllan; den där i mitten funkar nog mindre bra för mig. (Emedan bilden togs i smyg så är kvaliteten därefter.)

Så! Nu har jag författat 10-talets första inlägg här på The Ordinary Boys lilla skrivarhörna. Det känns gott. Hade så många storartade (och halvt grandiosa) idéer om denna premiärtext, men nu landade det i en jordnötsburgare.

Och lite poesi:

May your hands always be busy
May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift

May your heart always be joyful
May your song always be sung
And may your stay forever young

En text att ta till sig när man mer eller mindre har blivit trettio. (Leta med fördel upp låten på videokanalen: "Dylan The band Forever Young". Bob sjunger fint, bandet kompar som det anstår ett kompband och slutet är charmigt diffust.)

00-talet ordagrant

Eftersom jag sällan, eller aldrig, bjuder på mig själv dukar jag istället upp ett smörgåsbord av decenniets nya ord. För er att begrunda under champagnesörplandet och cigarrpuffandet.

blingbling (2004) – glittriga och pråliga smycken som skall visa att man är rik. Var det Mats Nileskär som började med blingbling i Sverige?

dogmafilm (2000) – film som spelats in med handkamera, utan rekvisita och utan. Tack för det här decenniet, Lars Von Trier!

kredd (2000) – som i "Ni ska ha asfett med kredd för er softa approach".

Lasse Berghagen-vin (2001) – (skämtsamt:) ett slätstruket vin.

lådvinsalkoholism (2003) – alkoholism som tillskrivs ökad lättillgänglighet till vin i form av lådvin.

mms (2002) – multimedia message service. Wow.

plötslig sportbarnsdöd (2005) – dödsfall bland barn vid sportutövning.

rocka fett (2000) – häftigt, bra. "Du rockade verkligen fett igår"

sars (2003) – en smittsam lunginfektion. Jag fick aldrig den. Däremot fick jag regnbågshinneinflammation flera gånger under 00-talet. Och vinterkräksjukan (2002) några gånger. Svininfluensan (2009) är jag dock vaccinerad mot.

stalker (2003) – person som besatt av någon (i synnerhet en känd person) och förföljer denne på ett maniskt sätt. Aktualiserat ord i samband med Strages utmärkta "Fans" (2005).

svemester (2009) – semester som tillbringas i Sverige (och inte utomlands). Fotnot: Carl går steget längre eftersom han hävdat att man kan "resa i sin lägenhet".

två-lax-nio (2009) – 2009.

valstuga (2002) – politiskt uttalande som sedan förnekas. Janne J. for president!

Gott nytt år!!

Dagens skräck, eller "Har du hört den förut"?

En skräck jag har är att bli en sån där som berättar saker och ting flera gånger i tron att detta har jag minsann aldrig förtäljt förut (sånt som äldre människor brukar göra...). Antingen påminns om detta omedelbart om man omges av ärliga människor: "Det här har vi redan hört!" Eller kanske mer ofta så tänker de: "Det här har han redan berättat". Och ibland sitter man själv och funderar, under det att man exempelvis lägger fram en munter och spirituell iakttagelse: "Har jag dragit den där förut?"

Tur då med bloggen, för där föreligger ett facit – arkivet!

I dag när jag städade koncipierade jag ihop ett fylligt blogginlägg om mitt Dylan-projekt. Men, mitt minne var lyckligvis på alerten: visst har jag redan nämnt projektet här och där.

Sen apropå upprepning – 2008 års julsummering. Även i år har december varit bloggrikt. Men däremot till vår glädje vitt och härligt. Fanny och Alexander måste jag ha missat; sändes den överhuvudtaget i år?

Rapport från kvarteret

En inte helt ovanlig skylt dessa kristider, men bloggmaterial med tanke på att lokalen är granne med mig. Alltsedan jag flyttade in har det legat något slags företag där i hörnet, som inte gjort så mycket väsen av sig. Förmodligen någonting i gränslandet webb/media/reklam. Ibland blinkade det lite från någon skärm inne i lokalen, som i sin tur speglade sig i rutorna i huset mittemot, som i sin tur syndes från mitt fönster.

Nu är det alltså dags för något nytt. Tidigare har jag skojat med en bekant om att öppna en restaurang där i hörnan. Vilket läge! Eller tänk om Söders senaste hippaste bar hade tagit denna lokal i besittning.

Men, som ni ser på min grumliga bild blir det inget sådant. Inte ens ett surdegsbageri. Kanske någon konfektionsaffär av finare snitt. Måhända något med vintage. Förhoppningsvis flyttar inte den där vapenaffären från gatan i närheten hit.

Gallring

Konkreta handlingar kan vara bra sätt att avsluta en viss epok. När jag flyttade till Malmö slängde jag en massa bråte (avslut) – och så inköpte jag ett helt nytt set lakan (påbörjan).

I dag tog jag ett beslut: att stänga ner min webbmejl som jag länge haft på det stora onda datorföretaget i väst. Sedan en tid har jag även haft ett mejlkonto på det inte lika onda datorföretaget i väst, men nu fick det vara nog: två konton (plus jobbet) var mer än jag mäktade med. Plus att den där gposten är så förbannat mycket bättre än hotbrev.

Det kändes lite läskigt när jag tryckte på knappen: nu försvinner kontot för gott! Ingen (nästan, i alla fall) återvändo. Men skönt. Ett konkret avslut. Och en början på något nytt och bättre.

Arkivet då (alltså alla gamla mejl)? Ja dem har jag importerat till min nya fina mejl.

Några dar kvar på 2009: vad ska jag gallra ut ur mitt liv härnäst? Telefonboken, källarförrådet, bokhyllorna – ja, det finns att göra.

00-talets metafysik

Känner mig också nödtvungen att göra ett försök, att i dessa yttersta tider sammanfatta det 00-tal som flytt.

I stil med Hobsbawms berömda indelning av det långa 1800-talet, som inleds storslaget 1789 och avslutas 1914, så är väl den 11:e september (som Emil varit inne på) en naturlig början och Obamas tillträde som president 2009 som ett avslut (eller en ny början). Å andra sidan är ju de dystra geopolitiska konsekvenserna av 11:e september fortfarande – klimatdebatten till trots – högst närvarande i nuet.

Men nog om storpolitik. Och visst håller jag med om det där med internet (som jag numer skriver med gemen begynnelsebokstav) och en massa andra spaningar om 00-talet.

Däremot, ens personliga 00-tal har man själv att definiera:

2001 flyttade jag tillbaks till Stockholm, bodde hemma ett tag, sen i Kristineberg, Malmö och nu här.

2001 hade jag ingen aning om vad som skulle ge mig utkomst i slutet av detta decennium.

Annars vet jag inte. Kanske är det först när man sätter sig ner och tittar på lite bilder som man inser och kan begripa den tid som gått.

Men nog hade det varit intressant om vi bloggat hela detta 00-tal! Undra vad vi hade skrivit om 2001. Bloggens arkiv går nu endast tillbaks till 2007.

Sen kan man sitta och läsa gammal e-post förstås. Det kan ge en lite inblick.

Från fruktstund till spadmord

Såg en dokumentär på Svt play som handlade om vilka attribut som skapade den människa vi är idag och varför vi inte springer omkring nakna med de andra små djuren längre.(eller så ofta iallafal) Budskapet var ungefär att trots att vi ofta tror att vi bakom vår civilisations ridå är mordiska djur, så är det tvärt om våra genetiska egenskaper att samarbeta, känna empati och förälska oss som gjort att vi är högst upp i näringskedjan.

Detta gjorde att jag osökt kom att tänka på min egen uppväxt i mellanmjölkens och fruktstundens rike. Jag skulle nog påstå att den är ganska befriad från våldsamma inslag. Minns ni att det var strängt förbjudet att exempelvis brottas i skolan? Detta trodde lärarna skulle spåra ut i värre våldsamheter. Snöbollskrig var kanske ett ännu större brott. Det sades att vi kunde få grus i ögat vid användande av dessa livsfarliga projektiler. Vi tvingades att sjunga sånger som "Barn i alla länder vill att det ska bli fred" eller "Inatt jag drömde". I dagens skola är iallafall brottning och snöbollskrig tillåtna, dagens pedagoger menar att brottning och snöbollar säkert kan utlösa konflikter men det skapar givetvis situationer där barn kan träna på att lösa dessa.
Jag har svårt att tro att framtidens vuxna kommer att vara mer våldsamma än var våran generation blev.
Det enda undantaget i min statliga uppfostran av icke våldsanvändande var givetvis min militärtjänst. Att lära sig döda med gevär och kanoner är givetvis långt ifrån fruktstunder och snöbollsförbud, men det var när jag instruerades i den för grävning helt värdelösa fältspaden som jag verkligen kände en kulturkrock från tidigare statlig uppfostran. Fältspaden SKALL slipas i kanterna för att kunna användas i närstrid. Ett hugg mot halsen var bästa sättet att döda en människa på om kulorna tröt.
Dagens ungdomar gör inte längre värnplikt, jag vet inte om vi kan känna oss säkrare i framtiden mot fältspadar. Men kanske är det så att det i våra gener finns bättre skydd mot framtida våld än det vår civilisation har skapat.
Det enda jag vet att jag fått träning av samma Stat som förbjöd mig att kasta snöbollar, att skära av kroppspulsådern med en spade.

Nära queer-upplevelse

Besökte den stora bokhandelskedjan i dag. Dag två och tack och lov sista dagen i årets – och 00-talets! – julklappshandel. Hittade en riktig fin julklapp, den alldeles färska Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien i två band. Äntligen! Deras ordlista har ofta bara gjort mig förvirrad.

Nåväl. När jag ställde mig i kassakön fick jag omedelbart ögonkontakt med en av kassörskorna: en söt tjej i en ålder av ca 33 år. Dock, hennes namnbricka fångade snabbt min blick: står det verkligen "Jocke" på denna? Ja, det gjorde det, kunde jag konstatera samtidigt som jag lämnade över mina varor för betalning.

Tankarna svävade runt i mitt huvud: Kan en kvinna heta Jocke? Är det en man? Nä, det kan absolut inte vara. Har personen ifråga bytt kön, men inte hunnit med att byta namn? Etcetera etcetera.

Det är väl det här som är queer. Eller rättade sagt det som denna teoribildning vill åskådliggöra: hur våra hjärnor förvirras så fort vår könskompass utmanas. Och att vi så nödtvunget måsta kategorisera, dela in, ha kontroll. (Apropå ordböcker.)

Jag landade dock i teorin att hon lite nonchalant lånat en namnbricka av en kollega, ehuru av fel kön. Hellre en felaktig namnbricka än ingen alls! (Se där, kanske en sträng policy på den stora bokhandelskedjan?)

00-tal = internet

För att bygga vidare på ett tema här på bloggen;
har ni sett denna politiska tunnelbanekarta?

Inte oväntad på något sätt men lite snygg grafik i alla fall. Jag såg youtube filmen från tunnelbanehytten som Emil lagt upp, noterades att den spelats in med en Canon G10, imponerande kvalitet från en halvkompaktare för ca 5 tkr.

Försöker tänka till om 00-talets innersta väsen men det står lite still. Håller med E om att när detta försöker göras blir det med all önskvärd tydlighet klart för en hur pass stora förenklingar tidigare årtiondens sinnebilder är. Det kan dock inte uteslutas att likriktningen men kanske också dikotomin i samhället var större förut, färre valmöjligheter, färre grupperingar, färre artister etc, vilket gör att större trender för dessa årtionden (20-70talet?) lättare kan avläsas. Men kan man egentligen diskutera 00-talet största trender utan att nämna... INTERNET. Ja, det uppfanns säkert i amerikatt på 50-talet och fanns väl i nästan var mans och kvinnas hem redan -99, men det stora genomslaget var väl ändå under 00-talet. Det går naturligtvis inte ens att räkna upp en bråkdel av de bloggar, widgets, applikationer, midgets och gadtgets som finns att tillgå nu. Tror inte jag behöver driva detta argument längre, 00-talet ÄR internet.

För mig känns det som utspelades i början av detta decennium känns rätt avlägset, hösten 2000 började jag på TNT och sladdade runt i Kista arbetsområde i en svävare i skåpbilskläder, i muskelminnet finns fortfarande kopplingens sladdriga känsla och den svampiga styrningen hos den italiensktillverkade Iveco jag körde. Hur kan detta gåtfulla bilmärke finnas kvar samtidigt som SAAB läggs ned? Ur led är efterfrågan.

Tycker att det är lustigt det där med muskelminnet, någon annan som har något att berätta om sina egna muskler minne?

På spaning efter ett millennieskifte som flytt

"Brat (från engelska Brat, bortskämd skitunge) är ett engelskt lånord"


Det var inte många veckor sedan jag insåg att vi snart är på väg mot ett nytt decennium. Vi verkar ha en tendens att dela in olika tidsepoker i olika tiotal. Vi vill minnas åttiotalets yuppies, sjuttiotalets hippies, femtiotalets hemmafruvåg etc etc.
Förenklingar att dela upp och smälta ner i mer lättilgängligare form, då verkligheten och tidens gång är alltför komplex för våra små hjärnor.
Vad kommer då framtidens skol och historieböcker berätta om detta årtionde?
För det första tror jag att kalla det "00-talet" ganska snart kommer att dö ut. När vi talar om tidigare årtionden säger vi: 1890-talet,10-talet,20 talet osv. När 1900-talets "00-tal" nämns, säger vi helt enkelt "efter sekelskiftet" eller "vid sekelskiftet".
Vid detta i betänkande är vi alltså inne på millennieskiftets sista dagar.
Elfte september är givetvis en sak som borde komma upp,men jag tror att på ett mer kulturellt plan kommer människor att vilja se millenieskiftet som en stor fest. Det passar liksom bättre in på helhetsbilden. Vi firade det nya millenieskiftet,brydde oss om inget annat. Champagnekorkarna flög i luften, det var "blingbling" och "Bratsen" som var på tapeten. Typ som på det "glada 20-talet" och precis som vid detta årtionde slutade decenniet på nio: 1929 och 2009.
Jag hoppas historiekapitlen inte fortsätter med det nya "30-talet"...

Tanke om ett streck

Mycket kan sägas om Herta Müllers Hjärtdjur. En iakttagelse jag själv gjorde, och som måhända stärker bilden av mig som en obotlig petimeter, är förekomsten av ett tankstreck. Med betoning på just ett, emedan boken faktiskt endast har förlänats ett endaste tankstreck.

Känn på den här:

"Kurts spräckta tumme, Georgs brutna käkben, den smutsgråa haren, den stinkande glasburken i min vätska – de utgjorde en del av var och en. De andra visste om det."

Boken, på blott 212 sidor, har ingen kapitelindelning utan består till största delen av knappt en sida långa stycken. Citatet ovan är från ett stycke i slutet då berättaren plötsligt ändrar tilltalet en aning och låter oss komma en aning närmare.

Men som sagt: ett tankstreck. Och ett gott exempel på interpunktionens kraft.

From Your Tube, to You Tube

Denna film är skapad av en kollega på jobbet. Tycker ni den här är bra finns en film med gamla vagnar, på you-tube.

Ber om ursäkt för den smaklösa titeln.