Uppvaknandet är ett fallskärmshopp

Det är spännande att generalisera ibland, att bara kasta ut en inte alltför genomtänkt teori om sakernas tillstånd. För min egen del har sådana teorier inte helt sällan sin hemvist i något hastigt läst, som jag entusiastiskt tagit till mig och kontemplerat över, men som sedan – när jag vill meddela omvärlden min nya insikt – förenklats och tunnats ut, så bara ett skrangligt tankeskelett återstår.

Ett exempel: De flesta konstnärer, oavsett uttrycksform, skapar sina största, banbrytande och mest fullödiga alster i relativt unga. Sedan stagnerar de, blir tråkiga, upprepar.

Förutom då inom den klassiska musiken. Ta vilken kompositör som helst. Beethoven, Brahms och Bach – 9:an, Ein deutsches Requiem, Kunst der Fuge. Inte tillhör de brådmogna ungdomsverken de stora kompositörernas mästerverk.

Annars funderade jag på det där med förändring, tidens gång, teknikens utveckling. Såg en tankeväckande dokumentär om våra glömda och övergivna platser runt om i landet. Om obönhörlighet, om en slags historiens godtycke. Och hur jag då efter denna exposé försökte spela en så kallad bränd skiva i min cd-spelare (ironiskt nog av vissa nostalgiska skäl), men hur jag efter en sisådär 10 minuter får ge upp. Känna mig besegrad, och tvingas resignera.

Tror faktiskt jag bloggat om cd-skivans tillkortakommanden tidigare. Kul att The Ordinary Boys ännu finns kvar.