Bejaka

Förra inlägget var lite dävet. Rentav bittert. Det verkar onekligen som att ju bittrare man är, desto längre meningar kommer ur en.

Annars är nog mitt favoritord i svenska bejaka. Och det tänkte jag göra nu – bejaka den livskraftiga, triumfatoriska och glädjefyllda konsten. I detta exempel Bach.

Närmare bestämt hans berömda Brandenburgkonserter (sex till antalet) i en inspelning med The English Concert under Trevor Pinnock. Tidstroget, intimt, strålande ljudkvalitet och – för att låta lite pompös – med musiker i yppersta världsklass. En skiva jag haft ett par år och ständigt upptäcker på nytt.

Jag provoceras lätt av folk, till exempel när folk säger nåt i stil med "att olika inspelningar – det hör man ju inte direkt någon skillnad på." Typ: det gör detsamma, förutom för en förment kulturelit på P2.

Nåväl. Något smart svar behöver man inte dikta ihop; endast be dem lyssna på konsert nr 2 och 3 på nämnda inspelning (som lätt hittas på ett Spotify nära dig).

Dansant, svängande och smittande av glädje. Och så kul att höra hur musikerna utmanar och triggar varandra. Kollektiv individualism.

Bejaka det då, säger jag mig själv.