Ett slags utspel

"Whenever you feel like criticizing any one", he told me, "just remember that all the people in this world haven't had the advantages that you've had."

Kom att tänka på detta, öppningsmeningen i Fitzgeralds The Great Gatsby, när jag dammsög bort det outsinliga vintergruset från hallen i dag.

Funderar en del över det, men desto mer över en annan styggelse: att ha sig själv som alltings mått. Jag möter ideligen människor som på olika sätt gör utryck för detta; ibland finner jag denna egenskap hos mig själv. Ett förhållningssätt som provocerar och oroar.

Och tidigare i veckan satt jag och grubblade över litteraturen, eller mer bestämt över hur böckerna hela tiden skall älskas och dyrkas. Det är ju så fint när litteraturkritikerna utbrister att fiktionens och berättandets värld är en så mycket mer intressant och mångbottnad tillvaro än vår egen grådaskiga verklighet.

Nej, förvisso tillhör jag kulturbärarna, men ovanstående utsaga förstår jag inte. Livet överträffar faktiskt dikten och är desto mer komplex och svårgripbar, tycker jag.

Veckans tröttsammaste är annars "fullständigt oacceptabelt". Det är det enda våra makthavare kan komma med (apropå Egypten). Man drömmer sig tillbaka till Palme och "diktaturens kreatur", på ett politiskt språk fyllt av patos och medkänsla. Och nej, det räcker inte att säga att man har medkänsla; talet ska ju ge uttryck för medkänsla! Det är måhända naivt att drömma sig tillbaks till Palme, men (som Greider skrev i DN häromdagen):

"Hoppets princip är ju ett slags naivitet

och måste alltid vara det!"