Myopia

Vet inte varför, men få saker skrämmer mig mer än religiös sekterism och nyandlighet. I vilket fack scientologin hamnar är osäkert – enligt dem själva betecknas den som en teknologi. Att scientologin lockar namnkunniga skådisar och musiker etcetera är däremot säkert, och gör det hela lite mer skrämmande och rörelsen mer problematisk att förhålla sig till.

I ett färsk reportage i The New Yorker – ursäkta mitt fantasilösa urval av källor – porträtteras och intervjuas Paul Haggis, regissör och manusförfattare (Crash, Million Dollar Baby), och före detta scientolog.

Jag har knappt läst igenom halva texten, men det är onekligen fascinerande läsning. Förutom en bred genomgång av scientologins uppkomst och snabba tillväxt får man även stifta bekantskap med en äkta avfälling. Och inte vem som helst! Ja, att han är känd och framgångsrik är ju en sak, men han var en hängiven scientolog i hela 35 år och därtill högt uppe i hierarkin.

Minns en gång efter en längre krogrunda då jag landade i min soffa för lite vattenterapi. Med datorn i knäet surfade jag av någon outgrundlig anledning loss på scientologin. Det dröjde knappa 3 minuter innan jag kände en nästan konspiratorisk rädsla av att något stort och ont höll på att ta över världen, och att jag var nödtvungen till kamp och motstånd. Tänkte börja på hemmaplan och försökte bland annat googla fram lite svenska sciento-kändisar, men kunde konstatera att rörelsen inte har någon större makt över våra tankar här. Än så länge.

Ovanstående fyllesurfning är förvisso snarast ett tecken på internets stora möjligheter till förströelse, men nog hittade jag även tillbaks till ett slags patos där och då. Och kanske även till min rädsla.

Men hur kanalisera detta engagemang?

Nä, tänker nog inte gå med i Humanisterna. Lägger ribban lågt (till att börja med): ska försöka ta mig igenom resten av artikeln innan veckan blivit söndag.