Za zdaróvja!

2009 - nu ateist på riktigt

Skriver ett första inlägg från Sundbybergs kommun och vill även jag tacka för ett trevligt nyårsfirande. Steken börjar ta slut nu eller?

Det mest nämnvärda som hunnit hända i år är att jag tills vidare betraktar mig som ateist. Det känns befriande. Inte varje dag man så att säga "byter livsåskådning", jag har dock inte tidigare betraktat mig som kristen men ändå. Frågan har kanske inte ägnats den uppmärksamhet den är värd.

Jag var inte svår att övertyga, har läst halva "Illusionen om Gud" (av Richard Dawkins) och det räcker. Tills vidare alltså. Carl läser också. Kommer att fördjupa mig i detta ämne men tills vidare är jag ateist. Skulle kännas dumt att vara troende tills vidare.
Med ateist menar jag följande (hämtat ur Dawkins bok):
"Jag vet inte säkert men jag anser det mycket osannolikt att gud finns, och jag baserar mitt liv på att han inte finns".

I denna bok finns många så kallade obetalbara citat och häpnadsväckande fakta för den oinvigde. Den är skamlöst underhållande och rekommenderas varmt. Dawkins betraktar biblarna med samma skepsis som en sund historiker betraktar Herman Lindkvists skrönor. Och varför ska man inte göra det?

Jag tror att gud inte finns.

Gott nytt 2009!

2009 here we go!

För min del så flöt jul och nyår förbi som det brukar göra, dvs lite för fort. Kallt och snöigt Dalarna kombinerades med ett nyårsfirande i den kungliga huvudstaden. Måste passa på att tacka alla medverkande på nyår, det var himla trevligt. Lägenheten höll för trycket denna gång och det var faktiskt inte så mycket att diska och städa (ingenting i jämförelse med ryssfesten). Nog om förra årets bravader, ett nytt år har inletts med sedvanliga löften och groende ångest. För mig inleds allt för ofta de nya åren med ångestkänslor. Det känns som att det borde vara det omvända där man har förhoppningar och ser möjligheter men så är det inte för mig.

Puh! Jaha, då var det året förstört. Nä, skämt och sido är det någon som kan försöka sia om det kommande året? Kom helst med något positivt att se fram emot annars orkar jag inte ta tag i sista terminen i plugget.


2009?

Most of the time

Det finns en hel del exempel på sådana här tårdrypande filmklipp på YouTube. En vacker låt om kärlek/vänskap/saknad etc i kombination med en låt om dito etc. Ja, ni förstår.

Filmsekvensen känner ni förstås igen, rösten likaså. Låten kommer från Bob Dylans strålande album från 1989, Oh Mercy, en skiva jag har lyssnat mycket på den senaste tiden. Låttexten är så sorglig och drabbande i sin enkelhet, som så många av Dylans texter på detta album. En tanke går också till Jim Carrey och hans lysande rolltolkning i denna film. Men när får vi se honom i ett sådant här minnesvärt drama igen? 

I brist på annat...

...vettigt att meddela bidrar jag med ytterligare ett citat (ur Peter Englunds senaste):

"Men nu är krig en gång för alla paradoxala och djupt ironiska företeelser som inte sällan förvandlar det man vill bevara, främjar det man vill förhindra, raserar det man vill skydda."

Ingen människa är en lök

"...om man skulle kalfatra [strängt och kritiskt granska] alla utan och innan, undrar jag om det blir kvar så värst många anständiga människor kvar! Jag är säker på att ingen skulle ge mer än en stekt lök för mig..."

Possibly Maybe

Julen 2008 kan man (jag) konstatera följande:

• att någon julstämning knappast erfors;
• att höjdpunkten sannolikt var annandagens femtimmarversion av Fanny och Alexander;
• att man saknar snön så förbannat i Stockholm,
• men att de som bor i Sjöstaden får skåda en vit Hammarbybacke;
• att jag kanske borde sluta projicera allt mitt missmod på julen.

Sen vette fan om jag har något ytterligare att tillägga. Möjligtvis kan man i backspegeln glädjas över en bloggrik decembermånad.

Noterat: Bruce på Debaser!

Den ryska standarden

Ja, vad ska man egentligen säga om den ryska festen i fredags. Vodkan flödade på gott och ont. Jag tror och hoppas att de flesta hade det trevligt i alla fall. Vi har försökt sanera lägenheten men den luktar fortfarande lite sprit och det finns en hel del vinfläckar som inte går bort. Rysk standard!!!

Åh jävlar vad bakis jag var igår. Ve och fasa! Jag var ju tvungen att gå till jobbet vi halv fyra. Något som min kropp inte orkade med. Kaskadkräkningar och en snabbdusch och sen var det bara att kuta till bussen. Jag mådde så jävla dåligt när jag kom till jobbet. Satt dubbelvikt i en och en halv timma och försökte svara i telefonen. Bestämde mig för att gå och hämta vatten men istället fick jag springa på muggen och hosta ut den sista magsyran. Rysk standard!

Studenten

"Han var så utmattad efter hela detta månadslånga koncentrerade missmod och denna dystra upphetsning att han, om också bara för ett ögonblick, ville andas ut i en annan värld, vilken som helst..."

Tysk musik

Richard Wagner. Ett av mina nya "projekt". (Bob Dylan var ju ett annat.) Sitter och lyssnar i denna stund; Tristan och Isolde närmare bestämt.

Hade lite flyt och kommer över en Wagner-box helt gratis på förra jobbet. Hans viktigaste operor i nedkortade versioner. De är ju som bekant annars rätt mastondonta.

Men, själva musiken är egentligen ganska lättlyssnad måste jag säga, i alla fall om man som jag är relativt bekant och vän med den klassiska musiken. Min första tanke var faktiskt att Wagners musik påminner om filmmusik: långa, smetiga stråkpartier och suggererande stämningar snarare än .... ja, svårt och förklara. Måste förstås avlyssnas. Ah just det, musiken är förstås utomordenligt romantisk. Och tysk.

Skulle vilja komma iväg till operan å se den där förbannande ringen. Fyra delar à fyra långa kvällar.

Telefonsamtal

Det känns som att jag spenderat hela dagen i telefon. Med tjänstemän och politiker av olika slag. Exploateringskontoret, Stadsbyggnadskontoret, Trafikkontoret, Fastikhetsverket, Djurgårdsförvaltningen, Stockholms Hamn, olik nämnder och en del andra instanser. Tror jag snackat med nästan 20 pers och trots detta inte fått svar på det jag söker. I och för sig är väl det ett svar i sig.

I vanliga fall finns det ordentliga regler inom stadsplaneringen och det finns nästan alltid någon som är insatt men när det gäller innerstadskajer så verkar det vara en soppa. Ingen tycks kunna säga något övergripande utan varje meter kaj sköts olika. Puh... Jag har blivit hänvisad vidare hur många gånger som helst och till slut började det bara gå runt tillbaka till de jag redan snackat med. Snurrigt!

Geraldine

When your sparkle evades your soul
I'll be at your side to console
When your standing on the window ledge
I'll talk you back from the edge
I will turn your tide
Be your shepard and your guide
When your lost in the deep and darkest place around
May my words walk you home safe and sound

When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know thats just the Prescription talking
When your feet decide to walk you on the wayward side
Up upon the stairs and down the downward slide
I will, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I'll be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker

Till er blyga läsare

Fixat. Nu accepteras anonyma kommentarer. (Kände inte till att denna spärr var aktiverad.)

Carl!

Jag tycker att vi skall acceptera anonyma kommentarer på bloggen.

Håll till godo

De gröna linjerna är i fokus för min uppsats.

För kännedom

Kungen, Horace och jag.

Nu tänkte jag – efter två dävna och deppiga inlägg – förtälja om något positivt och upphöjt.

I går kväll var jag nämligen på konserthuset för årets Nobelkonsert. En riktigt glamorös kväll blev det: finkostymen på (som om jag hade flera...), champagne i pausen och mingel med diverse celebriteter.

Och både Horace och Kungen var där, den förstnämnda på första parkett, den sistnämnda tillsammans med bland annat Victoria. Behöver jag säga att vi var tvunga att, som seden påbjuder, ställa oss upp (ackompanjerad av fanfarer) när Carl inträdde, och sedan i paus vänta tills han lämnade lokalen innan vi vanliga dödliga kunde göra detsamma. Detta upplevdes förstås lite lustigt (i synnerhet emedan undertecknad varit passiv medlem i Republikanska föreningen), men ändå i sammanhanget ganska naturligt.

Nog om detta. Höjdpunkten var trots allt musiken och i synnerhet John Eliot Gardiner (på bild ovan), en inom den klassiska musiken mycket berömd och inflytelserik dirigent. Han är kanske framför allt känd som uttolkare av barockmusik framförd på tidstrogna instrument. Själv har jag ett par lysande inspelningar av honom i min samling.

Två stycken framfördes under kvällen. Dels Dvořáks sjunde symfoni, dels mässa i c-moll (ofullbordad) av Mozart, med dubbla körer och fyra eminenta solister. Svårt att här i ord sammanfatta mina intryck av musiken, men en mycket vacker och engagerande musik var det som bjöds. Sen var det också en njutning att följa Gardiners dirigerande. Så graciöst! (Vem var egentligen kvällen kung?)

På det hela taget gjorde denna måndagskväll mig gott i sinnet; hoppas att detta inlägg gör er detsamma.

Tungt, tyngre ,tyngst

Ja, nu känns det tungt. Så fort jag får en dålig start på en dag känns det som att hela dagen är förstörd och får jag en dålig start på veckan känns det som hela vekan är förstörd. Med andra ord är jag nu under uppsatskrivandet ganska känslig för motgångar. Var laddad i måndags morse men det höll väl ungefär två timmar och sedan dess har jag inte orkat göra något åt uppsatsen.

Hej tristess

Jag vet att jag tjata om saken förut men, ja, dessa förbannade helger! Eller rättare sagt de helger som inte blir som man vill: njutbara och avkopplande, sköna och innehållsrika, fulla av livsglädje och livsbejakande verksamhet. Fredagen började visserligen (som ofta) ganska bra, var trevlig ända in på småtimmarna, men sen gick det gick det obönhörligt utför. Sen dröjer det till runt tretiden på söndagen då – efter en joggingtur – livsandarna börjar återvända. 

Problemet är alltså lördagarna. Och inte helt sällan de lördagar man beslutat sig för att endast "ta det lugnt". I klartext: alkoholfritt. Om man nu inte lever i en lycklig och dynamisk tvåsamhet har jag svårt att hitta något vettigt att sysselsätta sig med på lördagskvällen som inte inbegriper några slags rusdrycker. Har prövat att titta på videofilm. Det kan funka. Men – så förbannat tråkigt! Läsa? Ja, det är nyttigt. Men, tanken är nån annanstans.

 

Äh, vette fan. Kanske måste jag poängtera att det inte så mycket handlar om alkoholen i sig (vill förstås inte framstå som nån alkis in spe) utan om behovet av aktivitet, det sociala, skrattet, glädjen, samtalet ... (ja, allt det som saknats denna helg).

Sen påstår vissa att man måste ha tråkigt ibland.

Egentligen handlar det väl om att man så brutalt påminns om sin ensamhet på just lördagarna. De flesta andra dagarna funkar ju rätt okej och på söndagarna har även (har jag hört) folk som lever i tvåsamhet lite ångestkänningar.

Thai och hotshots

Nhu:s Thaihak granne med Friskis i Hornstull fick på fredagen ett besök av mig mfl. Bra ställe måste jag faktiskt säga. Kanske inte så konstigt att stället blev nominerat till bästa budgetrestaurang av Dn nu i år. Thaibasilika, röd chili och kokosmjölk mm. Bra skit helt enkelt.

Sedan fortsatte gänget till Embargo där även Carl slöt upp. Där inhandlades bärs och åttiotalsklassikern hotshots. Vet inte vem som kom på att beställa in dessa härliga kaffeshots men en sak som är säker att nästa gång det blir häng hemma hos mig ska jag damma av Gallianoflaskan.

Lantis, mitt andra hem

Ännu en förmiddag på chateau Lantis i Frescati. Visst låter det fint men verkligheten är ju tyvärr lite annorlunda. Skolmatsal/datasal som är förknippad med ångest. Min Uppsatsångest börjar så smått påverka mitt liv igen. Den kommer som en farsot och förstör tillvaron och lämnar varenda cell i kroppen smittad. Som tur är är detta sista stora uppsatsen jag skriver och om jag tar mig igenom detta levande väntar ett långt och lyckligt liv.

Biblitekspop låter härligt. Två bra gjerjor blir ett, mums.

<...>

Jag testade liksom C att hälsa på en ytligt bekant i går, i stället för att "som svensken" rikta bort blicken och låtsas som inget. Ett kort men trevligt samtal blev resultatet. Detta måste jag testa fler gånger vid liknande situationer.

Annars trött efter 3 dagar på nya jobbet. Kvällarna denna vecka har följaktligen varit synnerligen händelselösa.

Och på lördag är det bibliotekspop. Kanske tar man sig dit.

Godnatt.

Att göra som svensken

För några månader sedan fick jag för första gången höra uttrycket "att göra som svensken" . Översättningen kanske inte är helt korrekt men det har något med att man gör som svensken eller gör på det svenska sättet. Tydligen ett ganska vanligt utryck i Spanien. Det är möjligt att uttrycket gör sig hemma i andra länder också men det kan jag inte bekräfta. Hur som haver så går det ut på att ignorera någon eller att låta bli att hälsa. Känner mig ganska träffad faktiskt. Måste erkänna att jag hellre stirrar ned i marken och låssas som ingenting. Detta gäller i synnerhet bekantas bekanta eller andra avlägsna vänner. Ska man hälsa eller inte? Lika bra att låssas som att man inte har sett personen, tycker jag.

Men så bröt jag mönstret idag. I lunchresturangen Lantis råkade jag möta en person jag kände igen med blicken och sa: Tja, du gick i Thorildsplan va? För er som gick på ett litet musikgymnasium kanske inte detta betyder så mycket men Thorildsplan är en stor skola. Dessutom vet jag inte vad killen heter och knappt om jag snackat med honom tidigare. Dessutom är han ett år äldre och gick inte ens med samma årskull som mig. Han skulle i alla fall bli psykolog... hepp

Bänkad

Ja, själv satt jag bänkad framför På spåret i fredags och programmet levererade en härlig mix av lätt underhållning, myspysig humor och geografiska kunskaper. Lärde mig en hel del om Nya Zeeland (och om dess huvudstad, Wellington, som jag knappt kände till).

Tänkte faktiskt inte på att T&T försvunnit, men kan inget annat än att så här i efterhand hålla med C: Vilket lyft för programmet! (Men vem faan är Emerick?)

Jag mår också illa i dag. Hårt festande på båt i går med 1 600 pers. Men faan va dyr ölen är på finlandsbåten!

Krill: Skyll inte viruset på ryssen, kanske är det snarare polacken (alltså undertecknad) som smittat ner dig.

En ljusglimt i en annars grå vecka

Som sagt en tung jävla vecka men så plötsligt händer det. Jag såg precis reprisen av ett av mina favoritprogram På spåret. Hade säsongspremiär nu i fredags och den goda pensionärsstämningen över programmet verkar vara intakt. Med andra ord programmet håller än och det har till och med förbättrats. Till min stora glädje har Triple and Touch grabbarna fått kicken. De har allt för länge besudlat ett annars sevärt program. Hurra! Hurra!

The Ordinary Boys in St:Petersburg

Fett med fett!

Det här har vartit en tung vecka. Känns som jag fått nått virus från ryssen. Ve och fasa, Gustav Vasa.

Vad har du gjort?

Utmärkt (apropå Krilles initiativ).

Läste en artikel om etikettregler för bloggare, och en viktig grundsats löd: Ursäkta dig aldrig för uteblivet bloggande! Så, nu börjas det. På ny kula, men på välbekant plattform. Mot framtiden, men med vårt fina bloggarkiv i minnet. Utan dåligt samvete.

I brist på egna upplevelser att för dagen förmedla citerar jag i stället ett stycke ur Peter Englunds senaste (som i sin tur hämtat följande sentens från en soldats dagbok):

Det är välbekant att den rädsla som tanken på en fara framkallar är mer nervpåfrestande än mötet med faran själv, på samma sätt som begäret är mer berusande än tillfredsställelsen av detsamma.

Pånyttfödelse

Det var någon som tyckte att bloggen skulle få nytt liv. Ett stycke samtidshistoria som helt enkelt borde få leva vidare. Varför inte starta denna nya tid denna novemberdag då årets första snö faller i Stockholm.

Större delen av bloggarna kommer i och för sig att befinna sig i St:Perersburg den kommande veckan men det kanske genererar lite nya intryck att skriva om.

Spung

Nostalgi