Praha, Salomon och Döden

December kan vara en tung och mörk tid. Annars är jag just nu nästan förbehållslöst positiv till det vita och kalla vädret. Besökte bland annat min lokala sporthandel i dag för inköp av skidutrustning.

Fick hjälp av en vänlig expedit, och samtidigt som vi talades vid fick jag syn på hans namnbricka (på blå botten): Salomon var hans namn. Mina nya pjäxor, ja också med samma namn. Är det inte märkligt? Själv blev jag konfunderad. Jobbar expediten ifråga, med detta förnamn, med vintersport som utsänd på min lokala sporthandelskedja månntro?

Om inte, en förbannat fascinerande slump, tycker jag.

Tyngre grejer: Lånade ut en bok i dag med titeln Döden och döendet. Vilken hopplös och oförsonlig titel; varken hopp eller nåd lyser igenom.

Inte heller något ljus träffade min lins i bilden ovan, förutom från den enkla men vackra klockan bredvid Karluv most, Karlsbron.

Avlyssnat

Irriterande kan det vara med kreti och pleti på samfärdsmedel med hörlurar på fullt fräs. I synnerhet om de lyssnar på dekadent rytmmusik. Men undantag står att finna.

Som häromveckan då jag råkade höra att ett kollega lyssnade på Kind of Blue. Två sekunder spröd trumpet – det enda som krävs för att känna igen jazzplattan par excellence. När jag lite småstolt påpekade det utmärkta musikvalet för min kollega blev denne lite väl imponerad. Jag försökte förklara det självklara: Ett solo med Miles kan inte förväxlas med något annat. Inte ens med trumpet. (Nä, så jag jag inte, men så skriver jag nu.)

Eller som i dag på tunnelbanan: Medelålders herre, hyfsat dyr märkesjacka, akademiker, vita iPhone-lurar. Bådar inte gott, måhända Sting! Men så hör jag, därtill på hög volym: "sjuuutton åååår". Kan inte förväxlas: Håkan som ungt popsnöre, när han tog vårt fosterland med storm. Tyvärr dröjde det ett par år innan jag själv lät mig dras med i euforin.

Omslaget

Blev nästan tårögd av ovanstående: ett paket från Åkarp. Närmare bestämt från ett antikvariat på orten.

Visserligen har jag beställt antikvarisk lektyr förr, men så vackert och omsorgsfullt inslaget som detta – aldrig! (Paketet var – förstås – därtill noga omslaget av brun papp.)

Ändå inte helt oväntat. Är det någon som i dessa tider skulle kunna ägna ett simpelt paket sådan omsorg, då borde det kunna vara en ... ja, hur tituleras dom som jobbar på antikvariat? Antikvarist?

Dyrt med cykel till Rimbo

Hittade en artikel vid fikat som nästan fick mig att sätta det gröna teet med artificiell citronsmak i vrångstrupen. Vi minns försöket med cykelhakar på vissa SL-bussar i somras, och nu har sluträkningen för detta försök kommit: 5,8 miljoner för ombyggnad och info, detta fördelat på 900 cyklar blir 6400 kr per cykeltransport!

Åtminstonde drygt en promille av dessa cyklar åkte på tok för långt och hamnade i Rimbo, men allt ordnade sig och vi hade en trevlig midsommar.

Gud, Satan, Schweiz etc.

En riktig godbit från SVT-arkivet som jag såg om i kväll (efter Jonas Thentes påminnelse i dagens morgontidning).

Detta samtal, inspelat 1985, mellan Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess, och med Dorotea Bromberg som intervjuare, är oupphörligt intressant och tankeväckande. Ibland komiskt, framför allt tack vare Burgess lynnighet och kedjerökande apparition. Singer, å sin sida, verkar vara ödmjukheten personifierad.

Ämnen som avhandlas: Gud, Satan, Schweiz etc.

De båda författarna, och samtalet i övrigt – ett fint minne från ett århundrade som flytt.

Skräp

Stor AD-humor från Brf Ljuset. ("Det är wordart också!!!", om det är svårläst.)

Måhända lite för SoFo-subtilt för Namn & Nytt, annars funderar jag på att skicka in den.

En bild säger...

Vill tipsa om The Big Picture, nyheter i bild som publiceras av The Boston Globe. (Sänder en tanke till Erik i Japan som tipsade mig om sajten.)

Vackra, fascinerande och drabbande. Ja, och så är det verkligen frågan om stora och högupplösta bilder, därtill minimalt med text.

Datorskärmen är ju verkligen (än så länge) ett mer lämpligt verktyg för bildvisning än textläsning.

Prövning

Den här veckan har jag besökt Det Stora Möbelvaruhuset två gånger.

Två gånger! Ja, och båda gångerna åts det köttbullar à 19 kr styck. Ena gången med en starköl (den var dyrare än käket).

I den lilla kön till hemkörningsdisken (vi var väl runt 5-6 personer där) stod två män framför mig. Trodde att de kände varann först, men märkte ganska snart att de munhöggs. Tjafsade helt enkelt. Till slut, när en kassa blev ledig, nådde bråket någon slags klimax då den ena sa till den andre: "Jag vet vad du heter!".

Själv fick jag ögonkontakt med en av säljarna och vi log sådär härligt förstående till varandra. När jag kom fram till kassan sa han kort: "Dom beter sig som barn, va".

Dock ställdes min moraliska upphöjdhet snabbt på prov på bolaget någon timme senare. Stod i den berömda "gyllene" kön på systemet på Folkungagatan när en stor bastant sak glider sig fram och tar typ förstaplatsen mitt framför mig. Och ser helt oberörd ut. (Förmodligen beroende på onykterhet.)

Man blir ju provocerad, vill rätta till, säga åt, mästra. Men jag tog några djupa andetag och betraktade i stället hans ranson av tio Sofiero på halvliter. Och tänkte att, ja, roligare än så där får han nog inte det i kväll. Eller någon annan kväll heller för den delen.

Och min egen upplevda upphöjdhet, därtill mina fyra måttfulla importöl, lyckades vända kränkthet till förnöjsamhet.

En härlig, om än bedräglig, fredagskänsla.

Lament till I am lost

Ny mac, nytt inlägg.

Små citat, ofta känt stoff från världslitteraturen, i början av en roman, ställer ofta mer frågor än ger svar. Vad menas med de korta rader citatet består av? Vad har det i sin tur med bokens innehåll att göra? Varför har de inte översatt citatet från franska till svenska?

Dostojevskij brukar ju välja halvt obegripliga rader (i alla fall för en Ateist) ur bibeln.

Passusen ovan är Shakespeare, ur Jonathan Franzens omtalade bok Freedom. Vad raderna har med bokens innehåll att göra kan jag inte bedöma än, om nånsin, men... det är så vackert! (Och om jag ska erkänna slog jag upp ett par ord.)

När ska man börja orka läsa Shakespeare på originalspråk?

Optikern och slumpen

Har ett vagt minne om att jag nämnt honom förut: optikern.

Han som jag stöter på då och då. På stan, i olika stadsdelar. En gång mitt på Västerbron.

Och senast i går i kassan bredvid mig på en hamburgerrestaurang på Fridhemsplan. Han ignorerar fortfarande mig.

Men jag kommer aldrig glömma honom. Optikern på Kungsgatan som en gång expedierade mig. Och jag funderar på vilket liv han lever; om han känner förnöjsamhet och tillit; om han sover gott och tryggt.

Och var och när jag ska träffa på honom nästa gång.

Bro över bro över bro

Ibland intalar jag mig själv och min omgivning att jag har ett visst mått av kontrollbehov. Det jag framför allt vet är jag behöver få kontroll över vissa fakta och sakförhållanden här världen. Nåt i stil med det positivt klingande kunskapstörst – om än något selektivt.

Jag gillar att promenera, gärna i stadsmiljö. Ett outtalat projekt är att få full koll på våra holmar och malmar. Gatunamn, kyrkor, parket etc. Och broar!

Men det är så förbannat svårt. Jag glömmer hela tiden och rör ihop namn och platser. En av mina favoritplatser är ju Årstaviken och det tog ett förbaskat tag innan jag lyckades lära mig namnen och skilja på Skansbron, Skanstullsbron och Johanneshovsbron.

Och så hittar jag en fjärde bro (dock ej över vatten; heter det viadukt då?), längst ner på bilden ovan. Den trafikeras av Tvärbanan.

Uncle Mac

Ibland tycker jag det verkar som att enda sättet att inte bli med Mac är att undvika att testa den. Samma sak gäller övriga produkter i Apples sortiment med prefixet "i". Bland de som använt apples produkter en tid finns det få som inte blivit frälsta. Till och med vår luttrade "IT-kille" på jobbet, som i alla år närt en nästintill aggressiv skepticism till apple-datorer, har på senare tid fått anledning att revidera sin dogmatiska ståndpunkt. Efter att ha köpt in en iMac i "utbildningssyfte mm" har hans styvmoderliga behandling frångåtts till förmån för en dämpad entusiasm för produkterna. Börjar närma mig ett datorköp men tror nog att det blir en PC ändå. Steget till en MacBook blir så stort just för att det inte verkar finnas någon återvändo. En gång Mac - alltid Mac. Nu känner ni säkert någon som bytt tilbaka, så då föll det resonemanget. Jaja.

Här kommer ett klipp som förmodligen kommer få fler att byta från sin mobil till iPhone. De får passa sig så de inte appar ihjäl sig.

Och här är en bild på morbror "Hoa-Hoa" som hämtad direkt ur 70-talet. För övrig är d. y. av personerna på bilden klädd i samma dräkt som d. ä. använde på sin tid. En tidig second hand fyndare.

Aldrig ensam, alltid ensam

"Håkan, du var bättre förr!"

Ja, så sjunger han faktiskt själv, herr Hellström, på senaste skivan. Och efter en första genomlyssning kan jag enkelt konstatera motsatsen. Därtill att han verkar ha lyckats med konststycket att göra en fantastiskt skiva utan några självklara hitlåtar. Sånt gillar jag. Det var nog mycket därför jag missade mp3-tåget: bara en massa låtar hit, ingen helhet.

Måste annars citera Leif GW på frågan om gärningsmannens motiv. "Äh, det är sånt som överklassen får syssla med – domare, advokater och psykiater..." För övrigt hörde jag på jobbet i dag att han visst skojat till det ordentligt på Skavlan också; något om "norrmännen som nordens italienare".

Blomflugor. Det är en jäkla styggelse. Och jag erkänner: Jag har problem här hemma! Det intressant är att de verkar ta kål på sig själv i olika vattensamlingar (i toaletten och i min ekollon-odling). Det kanske var lite långsökt, men jag kom att tänka på Montesquieu och hans klimatlära. Hur geografi och klimat påverkar människans ande. Kanske står helt enkelt inte blomflugorna ut i min mörka och dystra lya. I stället dränker de sig.

För övrigt är detta (M):s nya partisekreterares favoritcitat:

"Let our children grow tall, and some taller than others if they have it in them to do so." Margaret Thatcher

Om man nu ska välja ett citat bör det väl åtminstone äga en viss poetisk klang eller slagkraftighet. Typ: Greed is good.

Bejaka

Förra inlägget var lite dävet. Rentav bittert. Det verkar onekligen som att ju bittrare man är, desto längre meningar kommer ur en.

Annars är nog mitt favoritord i svenska bejaka. Och det tänkte jag göra nu – bejaka den livskraftiga, triumfatoriska och glädjefyllda konsten. I detta exempel Bach.

Närmare bestämt hans berömda Brandenburgkonserter (sex till antalet) i en inspelning med The English Concert under Trevor Pinnock. Tidstroget, intimt, strålande ljudkvalitet och – för att låta lite pompös – med musiker i yppersta världsklass. En skiva jag haft ett par år och ständigt upptäcker på nytt.

Jag provoceras lätt av folk, till exempel när folk säger nåt i stil med "att olika inspelningar – det hör man ju inte direkt någon skillnad på." Typ: det gör detsamma, förutom för en förment kulturelit på P2.

Nåväl. Något smart svar behöver man inte dikta ihop; endast be dem lyssna på konsert nr 2 och 3 på nämnda inspelning (som lätt hittas på ett Spotify nära dig).

Dansant, svängande och smittande av glädje. Och så kul att höra hur musikerna utmanar och triggar varandra. Kollektiv individualism.

Bejaka det då, säger jag mig själv.

Vankelmodig

Inte nog med att jag misslyckats med att hitta nån, så att ensam kan bli tvåsam. På nätet går det inte bättre.

Tänk om jag hade bott kvar i Bollnäs och hängt på 25-kronan varje onsdag i ett par tre år, ja i dom banorna börjar jag tänka, fast på nätet. Att liksom hänga på en dejtingsajt år in och år ut är nästan desto värre. Desperation visar sitt rätta ansikte, dygnet runt, nyktert som onyktert.

Nåväl. Liksom överlevaren Imre Kertész i all fasa och misär ändå uttalade en viss fascination för SS-männen och deras organisation under förintelsen, så kan även jag imponeras av hur snillrikt dejtingsajterna är funtade – och, ja, hur hela upplägget bygger på att man till sist tvingas kasta upp sitt kreditkort. Ungefär med samma känsla som man betalar 120 spänn (exklusive garderob) strax innan stängningsdags för att just denna kväll ska det hända. Kärleken ska visa sitt rätta och förlåtande ansikte.

En grej som gjort mig mest konfunderad är fältet för "Politiska åsikter". Där har man att välja mellan:

• Ultrakonservativ
• Konservativ
• Mitt emellan
• Liberal
• Mycket liberal
• Nonkonformist
• Annan ståndpunkt

Vilken är min ståndpunkt, och vad ska den rätta ha för ståndpunkt?

Och vad betyder "Nonkonformist"? Har ni träffat nån sån?

Dom vankelmodiga, inklusive mig själv, satsar på "Annan ståndpunkt". Säkert ett av många felaktiga val.

My fathers hometown

Tänkte fortsätta på ett tema som togs upp för en tid sen, nämligen det där med förändring, tidens gång och teknikens utveckling. Finns det glömda platser här i vårat avlånga land så finns det inte konstigt nog hela städer som glömts bort i superlativens land i väster.

Själv har jag besökt denna spökstad ett antal gånger eller rättare sagt snabbt åkt förbi med låsta dörrar för att se på det utbrända hus som min far växte upp i på 40- och 50-talet. Varje gång förundras jag över hur denna stad, som en gång i tiden ansågs vara en modern mönsterstad har kunnat bli så eftersatt och nedgången.

Under min studietid nämndes Gary som ett utmärkt exempel på vilka fysiska uttryck den tidens stadsbyggnadsideal kunde ge. Gary sågs som en förebild.

Här är en kort dokumentär från BBC.
Gary, Indiana: Unbroken spirit amid the ruins of the 20th Century

Tillbakablick

Det där vindsvåningsreportaget var vedervärdigt.

Lite lustigt ändå, tänkte nämligen också hänvisa till helgens DN. Närmare bestämt en lysande essä – Därför hatar frihetens fiender liberalismen – av Ian Buruma i lördagens kulturdel.

Ska inte gå in på innehållet, men noterar hans lilla hänvisning till romarrikets fall:

"Ungefär som vid tiden för det njutningslystna romerska imperiets sista dagar kommer barbarerna att segra just för att de tror på något, till skillnad från de dekadenta romarna."

Och så mindes jag ett äldre blogginlägg: Konservativ betraktelse.

När jag nu ändå blickar tillbaka, efter nästan ett år (jmf Rapport från kvarteret) ska jag få en ny granne: Goecker. Låter utmärkt.

Teppanyakihäll, mizunasallad och fiskröken

Jag tänker uppmärksamma, som så många andra har gjort, ett reportage i helgens Dn bostad. Satt själv och bläddrade igenom tidningen i lördags då jag kom över denna fascinerande artikel. Så om ni inte redan har tagit del av Vindsvåningar har blivit ett sätt leva så har ni en chans till.

Kan det bli mer skitnödigt? Nä tror inte det.

TT

Nä, det blev ingen Tranströmer i år.

Men vill ändå, apropå mitt förra inlägg, citera följande:

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom
gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

Svamp

Är glad och ödmjuk över det faktum att svampplockning nu blivit en del av mitt liv. Men samtidigt är jag fascinerad.

Dels över själva förtorkningsprocessen. (Det krävs inte mycket natur för att imponera på mig.) Att ägna tid och omsorg om något man till sist ändå bara ska äta – eller möjligtvis ge bort i julklapp. Att släppa in dessa fuktiga, jordluktande och insektsbemängda naturprodukter, och låta dem ta hela mitt köksbord i besittning i ett par dagar.

Dels över hur det finns något macho över en full korg självplockad svamp. Om jag anade det innan, har jag nu – som mycket annat – fått det bekräftat på Facebook: där frodas bildbevisen från långa och ryggböjda skogspromenader.

Nåväl. Inte är jag annorlunda, men väljer detta forum i stället. (Det blev två fulla glasburkar av min halvfulla pappkasse, en av fyra i bilden längst upp, från den stora onda hamburgerkedjan.)

Perspektiv

Det snackas mycket spårvägar i dessa dagar. Och visst, inte är det bara snack: två bloggmedlemmar avnjöt härförleden en njutbar om än hårdsitsad färd från Berwaldhallen med den så kallade NK-expressen – byggd och invigd i år.

Har inte riktigt kunde släppa Med Alice på halsen (Alice in den Städten, 1974), en film av Wim Wenders. I filmen besöker de två protagonisterna bland annat Wuppertal i västra Tyskland. I denna stad finns en slags spårtrafik, fast upp-och-ner. Schwebebahn heter den, invigd år 1900.

Och under min research i ämnet stötte jag på följande bild:

Och denna lakoniska berättelse om elefanten Tuffi (ur Wikipedia):

"Tuffi var namnet på den fyråriga elefant som 21 juli 1950 hoppade ur ett fönster på Schwebebahns första kurva och i ån Wupper. Tuffi gjorde reklam för Zirkus Franz Althoff. Tuffi klarade sig oskadd och blev 43 år gammal."

Triptyk från Nås

Äpplet faller inte långt från päronträdet. Och då kom jag osökt att tänka på idiomet skomakare bliv vi din läst.

Hursomhelst. Trevligt med de här gamla uppbyggliga väggbonaderna.


Har ni sett Bruce röka någon gång? Kan inte minnas det själv. I bilden ovan ser det ut som ha faktiskt håller en cigg. Men icke.

Hursomhelst – cool önskebild.


Fyndade lite på Erikshjälpen också, bland annat ovan skabröst omslagna bok. Innehållet håller vad framsidan möjligtvis lovar, sägs det. Har inte läst boken än, men minns en uppläsning i radions P1 av Wollter.

Dessa trenne bilder får mig att tänka på hur tacksamt människan och hennes artefakter låter sig fångas i ett fotografi. Naturen, däremot, är betydligt mer flyktig. I alla fall för mig med mina än så länge bristfälliga fotokunskaper.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp

Det är spännande att generalisera ibland, att bara kasta ut en inte alltför genomtänkt teori om sakernas tillstånd. För min egen del har sådana teorier inte helt sällan sin hemvist i något hastigt läst, som jag entusiastiskt tagit till mig och kontemplerat över, men som sedan – när jag vill meddela omvärlden min nya insikt – förenklats och tunnats ut, så bara ett skrangligt tankeskelett återstår.

Ett exempel: De flesta konstnärer, oavsett uttrycksform, skapar sina största, banbrytande och mest fullödiga alster i relativt unga. Sedan stagnerar de, blir tråkiga, upprepar.

Förutom då inom den klassiska musiken. Ta vilken kompositör som helst. Beethoven, Brahms och Bach – 9:an, Ein deutsches Requiem, Kunst der Fuge. Inte tillhör de brådmogna ungdomsverken de stora kompositörernas mästerverk.

Annars funderade jag på det där med förändring, tidens gång, teknikens utveckling. Såg en tankeväckande dokumentär om våra glömda och övergivna platser runt om i landet. Om obönhörlighet, om en slags historiens godtycke. Och hur jag då efter denna exposé försökte spela en så kallad bränd skiva i min cd-spelare (ironiskt nog av vissa nostalgiska skäl), men hur jag efter en sisådär 10 minuter får ge upp. Känna mig besegrad, och tvingas resignera.

Tror faktiskt jag bloggat om cd-skivans tillkortakommanden tidigare. Kul att The Ordinary Boys ännu finns kvar.

En grusplan nära mig

Detta inlägg kommer inte att behandla Stockholmslagens framtida öden i svensk elitfotboll(som titeln onekligen för tankarna till), utan om våren!

Videung,tussilago och fågelsång får ursäkta men för mig kommer våren med en städare med upphottad golfbil.

Som den betongblomma jag är känns inte våren riktig innan gruset på asfalten vid mitt hus är bortsopad. Våren befinner sig för tillfället cirka femtio meter från min port, där asfalten är slät och fin. Vid min gata däremot ligger gruset fortfarande kvar, lika tät som på en grusplan.

Bocelli, Olivetti och lite hockey

I söndags promenerade jag förbi globenområdet för lite frisk luft och en aningens bättre kondition.

Globen är ett spännande område. Förutom att området kring denna arena är nästan upplyftande fult så bjuder den på en härlig mix av människor beroende vad det är för arrangemang på gång.
Söndagens promenad gav inga besvikelser, tvärt om!

I den ena ringhörnan befann sig ett hundratal drängfulla gnagare(AIKare Em!) som med fulla halsar och snuset rinnande mellan tänderna firade uppflyttning i Elitserien. I den andra ringhörnan befann sig Andrea Bocellis fans. Den blinde poptenoren skulle spela inför ett globen fullsatt av folk "utan riktig finkulturcred: men snubben är blind och borde sjunga bra så jag bjuder med frugan och betalar 2000spänn och låtsas ha lite koll på klassisk musik."

Denna "clash of the titans-match" var oerhört rolig att skåda och fick mig utsökt att tänka en annan mästersångare: Cassius Olivetti. Denna sångare tilltalar nog samma publik som Bocelli, tror undertecknad.

Vilken talang!

Droger

Hittade äntligen ett klockrent bloggvirke: apoteksmonopolets upphörande.

Ja, förutom köttklister måste det väl vara en av 10-talets stora nyheter hitintills.

Hajade verkligen till i dag när jag skulle till Apoteket. Och kände glädje av att ordet drog äntligen kan bli av med lite av sin negativa innebörd.

Själv har jag fortfarande inte vant mig vid alla dessa "drugs" och "drugstores" i den anglosaxiska världen – tänker bara knark.

2010 var året vi kunde besöka en hederlig droghandel igen på östra Södermalm.

Undra vad som hände 1907?

Gräddfilens år

Som ni säkert vet arbetar jag för ett företag från ett land långt ut i öst. Av ren lyckosam tur råkar Alla hjärtans dag och det kinesiska nyåret hamna ungefär samtidigt. För att fira detta fick i år samtliga anställda ett fint rött kuvert med gyllene snö och företagets ledord på. För att ytterligare visa sina medarbetare sin givmildhet innehöll kuvertet en kupong. Här bjuder företaget på den billigaste av två rätter från A la Carte menyn om man råkar befinna sig under en måndag till torsdag mellan 15-20 på ett välkänt kinesiskt alkishak vid Zinkensdamm.

Inte undra på att det måste vara Gräddfilens år.

Nästa år är det 90 år sedan ordförande Mao kickade igång KKP. Jag kan knappt bärga mig vad vårt fina företag kan bjuda upp till då.

Bildspel - Chili with med con carne

Stannade kvar i stan efter jobbet en fredag i februari. CG mötte upp. Testade lillkameran lite grann. Den är inte lite grann.







Det fanns en del ingredienser hemma hos, dock inte carne, så iväg till affären. På vägen dit syntes olika typer av skyltexemplar, en del med varningar för rasrisk. Ordet ger mig ofta associationer till kennelklubben och rasmedvetna hussar, vad risken kan bestå i fick jag minuten senare uppleva på kocksgatan, då en intet ont anande hundägare med tillhörande hund närapå strök med - hårs - av stora fallande takflak.






C styrde sedan upp kryddningen, som för övrigt blev lyckad. Diskbänksrealism.








Ett par newcastle senare så hade weekend mode infunnit sig.
Mannen på bilden har ingenting placeringen av bilderna i detta inlägg att göra. Det är själva programvarans inbyggda funktioner som gör det svårt att hantera positioneringen av flera bilder med tillhörande text.

70-40

En gång var 70-40 ett svar på en fråga om hur man blandar vatten och spolarvätska. Nu är det bussarna jag kan ta från Odenplan till universitetet.

VIII

Äh, har fan inget att säga. Än.

Tur att andra har det.

Om ni inte redan märkt det så har P.E. satt igång igen: http://akademiblogg.wordpress.com/

På bilden ovan ser ni Henry VIII. Kanske återkommer till honom i framtiden.

Draken

Har tungan på draken slutat att lysa? Har för mig att den blinkade en gång i tiden. Har för mig att den blinkade då jag var där och såg Landet för längesedan 1989. Stadsrummet förändras. Vissa saker går medan andra består...

Delfinansiär!

Idag såg jag ordet delfinansiär och tänkte först på något som liknar bilden ovan. Typ en delfinskötare eller en delfinälskare. Typ en som helt enkelt kan väldigt mycket om delfiner. Knäppt!

Vill se!

Var på bio i veckan och såg den här trailern. Blev väldigt sugen att se filmen. Spike Jonze (I huvudet på John Malkovitch) står för regi.
Måste vara den bok jag läst flest gånger.

Är det nån som vet vem som gjort låten i trailern? Grymt bra den med!

Fotnot till Carmen

Vissa bloggmedlemmar har enligt egen utsago ej sett ovanstående svensktillverkade klipp. Därför lägger jag nu ut den till allmän beskådan.

Videon nämndes i samband med att undertecknad pratade vitt och brett (och halvt frälst) om denna föreläsning med professor Lessig.

Forever Young

En liten matspaning på Möllan; den där i mitten funkar nog mindre bra för mig. (Emedan bilden togs i smyg så är kvaliteten därefter.)

Så! Nu har jag författat 10-talets första inlägg här på The Ordinary Boys lilla skrivarhörna. Det känns gott. Hade så många storartade (och halvt grandiosa) idéer om denna premiärtext, men nu landade det i en jordnötsburgare.

Och lite poesi:

May your hands always be busy
May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift

May your heart always be joyful
May your song always be sung
And may your stay forever young

En text att ta till sig när man mer eller mindre har blivit trettio. (Leta med fördel upp låten på videokanalen: "Dylan The band Forever Young". Bob sjunger fint, bandet kompar som det anstår ett kompband och slutet är charmigt diffust.)