Som häromveckan då jag råkade höra att ett kollega lyssnade på Kind of Blue. Två sekunder spröd trumpet – det enda som krävs för att känna igen jazzplattan par excellence. När jag lite småstolt påpekade det utmärkta musikvalet för min kollega blev denne lite väl imponerad. Jag försökte förklara det självklara: Ett solo med Miles kan inte förväxlas med något annat. Inte ens med trumpet. (Nä, så jag jag inte, men så skriver jag nu.)
Eller som i dag på tunnelbanan: Medelålders herre, hyfsat dyr märkesjacka, akademiker, vita iPhone-lurar. Bådar inte gott, måhända Sting! Men så hör jag, därtill på hög volym: "sjuuutton åååår". Kan inte förväxlas: Håkan som ungt popsnöre, när han tog vårt fosterland med storm. Tyvärr dröjde det ett par år innan jag själv lät mig dras med i euforin.
No comments:
Post a Comment