Sledgehammer

En klassiker (apropå El Clásico)

Promenad på Konsultholmen

Kan man känna nostalgi för en livsmedelsaffär?

Ja. Mina resor dit, två stationer från Kristineberg, minns jag med glädje.

Nu ligger de även i framkant 2.0.

Det glädjer mig. Trots åtta stationer därifrån.

Parken

Ja, det var sannerligen en rolig sak det där med Thåströms nya. (Minns mitt parkinlägg Lilla Malmö.)

I Axel Landkvist park

"Vi möttes första gången här i Axel Landkvistpark..."
Thåström har släppt ny skiva, en låt heter Axel Landkvist park (vid Carls bostad reds anm.), lite suggestiv och mörk, som i verkligheten en novemberkväll. Första och sjunde låten på skivan är också bra.

Kan nog bli en uppgradering till Premium när jag har grejerna på plats i nya lägenheten. Hade datorhaveri förra helgen, allt på hårddisken är nu raderat! Löste sig till slut men i stort sett alla filer, bokmärken och inloggningsuppgifter har gått om intet. En digital katharsis som gett mig chansen att börja om på ny kula, finns en del skit som man inte behöver. Tydligen.

Go kväll.

Lägenhetsköp

Ibland drömmer jag att jag gjort något som inte går att ta tillbaka. Exempelvis att jag dödat någon. Det är ångestladdade drömmar som ofta leder till att jag vaknar kallsvettig men samtidigt glad då jag inser att det hela är en dröm. Inatt hade jag en sådan dröm. Helt plötsligt stod jag och visade en lägenhet. Jag var mäklare! Det kom den ena jobbiga spekulanten efter den andra och allt jag ville var att sjunka ner genom golvet. Jag kunde bara inte fatta att jag lagt ner tid (typ pluggat eller vad man nu gör) för att bli mäklare. Det kändes som att det inte gick att ångra och att jag förstört hela mitt liv...

Nu har vi till slut köpt en lägenhet och förhoppningsvis försvinner de symptom som följt detta bostadsletande.

The hero!

...

Memory

November är den klart sämsta månaden på året. Motivering behövs inte. Men detta sagt:

Såg en kul grej i morse på www.sr.se. Carls Bollnäskompis Ribbing var med på morgonpasset i P3. Han har tydligen ägnat det senaste året träna upp sitt minne. Vann SM om jag förstod rätt och tävlade i VM i minne nyligen. Mycket lustigt. Kunde då memorera ca 147 siffror i rad!!!

Flyttlasset går snart från en kommun till en annan, och jag känner mig redan lite pre-nostalgisk. Sundbyberg har trots allt tjänat mig väl. Finns lite av varje här men lite av varje finns också annorstädes. Ser fram emot nya val, -vanor, -resvägar, -tvättmaskiner och -löprundor. Får se om jag vågar besöka sushin på Finn malmgrens plan. Det var där jag satt och luktade exkrementer efter att ha trampat i "klaveret" innan lägenhetsvisningen. Hoppas jag inte gjorde avtryck, annat än på golvet då.

Krille: klart grabben ska springa lite! Mitt bästa råd är:
UT. SPRING. Fundera inte så mycket på det. Låt det regna, blåsa och vara lite kallt. En kvart efter man sprungit klart kan man fundera på om det är något man vill göra igen. Och det vill man.

Jag har ju försökt läsa på en del sedan löpandet tog fart för ca 3 år sedan. Baserat på mina samlade intryck så vill jag rekommendera dig att jogga 2 ggr per vecka först. Och ta det ganska lugnt. När du lyckats med det ca 3 veckor kan du då köra lite annat. Intervaller, backträning mm, kan diskuteras om det blir aktuellt. Detta för att få ner skaderisken på en rimlig nivå. Eftersom kan du öka i mängd och intensitet.

Nu ska jag se om det fins plats för min smutsiga byk i stugan.

Flott(e)

Idéer?

Är det ingen som har några idéer som kan liva upp vardagen? På Stockholms universitet är allt som vanligt, det vill säga lite trist och tråkigt.

Jag känner att jag borde löpträna. Har ni några tips?

Härliga tider!

Valfrändskap

Jag vill inte på något sätt fortsätta med att jämföra mig med författare (jmf inlägg om Lundell nedan), men en sak har jag och Stig Larsson gemensamt: We Want Miles.

Hittade ett gammalt radioinslag i Radioarkivet där Stig Larsson framhöll denna Miles Davis-platta, inspelad live 1981, som en stor favorit.

Själv lyssnade jag mycket på We Want Miles i min ungdom, under den period jazz och i synnerhet fusion stod på min spellista. Två av mina gamla fusionhjältar, Mike Stern och Marcus Miller, kompar Miles på denna skiva.

Slappbas må vara en komprometterad uttrycksform, men på We Want Miles når detta konstnärliga uttryck oanade höjder.

För övrigt är det mig veterligen första och enda gången sedan sent 1960-tal en bassist ackompanjerar den store trumpetaren med klassisk walking bass, i Gershwins My Man's Gone Now.

Nej, förresten. Jag och Stig har en till sak gemensamt: tycket för ägg och bacon.

All musik

Ens nätvanor förändras gärna över tid, liksom vårt liv i övrigt. En konstant i mitt surfande har dock alltid varit Allmusic (tidigare All Music Guide AMG), min absoluta favoritsajt – då som nu.

Då? Ja, det intressanta är att jag i minst tio år har använt detta musikaliska uppslagsverk, kanske ännu längre tillbaks. (Den lanserades 1991; enligt Wikipedia: "AMG on the Internet predates the World Wide Web...") Användningsområdet har i stort sett varit detsamma för min del: Hitta de oumbärliga skivorna bland de stora (och även lite mindre) artisterna; men genrerna har förstås varierat över tid.

Allmusic har för mig blivit en auktoritet på musikens område, något den av mig förtjänat över tid. Sällan har den gjort mig besviken; i många fall har den låtit mig upptäcka storartad musik.

Det absolut bästa med Allmusic är de otroligt välskrivna skivrecensionerna! Här vill jag framför allt framhålla den envetna skribenten Stephen Thomas Erlewine, som bidragit med tusentals recensioner av hög klass. Man behöver inte surfa runt länge för att läsa någon av hans signerade texter. En riktig stilist som – likt många av de andra skribenterna – kombinerar insiktsfull analys och stort vetande med språklig virtuositet och oklanderlig interpunktion (sånt som jag går igång på). Detta tillsammans med en objektiv ansats utan att för den skull undvika en sund portion subjektivism.

Ett tips: Ta en skiva eller artist ni älskar, sök upp den, och låt er hänföras.

Professorsinstallation

Idag ska jag och min fru fara till Uppsala för att närvara vid årets professorsinstallation. Min far har efter många år beslutat sig för att det kunde vara roligt att ha den titeln. För att läsa mer om min fars forskning kan den vetgirige klicka på länken och bläddra fram till sida 61.
Nya professorer

Professorsinstallation
Allmän information om professorsinstallationen kan man läsa här på Uppsala universitets hemsida.

Fransk nypuritanism

Denna torsdags förmiddag hämtar jag uppslag från dagens DN. Torun Börtz skriver i en kort artikel om hur cigaretter och rasism tvättas bort i dagens mediala Frankrike. Statistik visar tydligen att frassarna dricker och röker mindre. Cigg hängande i munnen är helt enkelt inte längre kutym. Enligt Böritz beror detta "nya" Frankrike på nya vanor men också strängare lagar. Denna nya våg av nypuritanism visas i en rad censureringar av diverse reklamkampanjer och affischer. Ciggen har försvunnit från äldre bilder av bland annat Chirac och Sartre. Denna censurering verkar även ha spridit sig till diskussioner om förbud av äldre rasistiska och antisemitiska texter (bla "Tintin i Kongo"). Än så länge tycker jag inte det hela låter så dumt men Björz skriver att många tycks glömma bort att det som censureras är tidsdokument. "Liksom att världen aldrig blivit mer oskuldfull och ren för att man försöker glömma bort det som varit."

Frågan om censur av rasism och antisemitism är inte helt enkelt. Problemet är nog att långt ifrån alla uppfattar äldre texter och bilder som tidsdokument. Men det här med vindrickandet och ciggen känns lite onödigt i mina ögon. För till var ska man nu drömma sig bort när man sitter på en balkong med ett glas rött i ena handen och en cigg i den andra? Paris och Montmartre låg nära till hands men det kanske är lika bra att spola kröken och fimpa...

Opera - 3 (gratis)tips

Nyligen har mitt operaintresse blommat ut och för inte så länge sedan köpte jag mina två första operaboxar, alltså inspelningar i sin helhet.

Glädjande är även att Spotify innehåller en hel del klassiska godbitar och i vissa fall eminenta inspelningar.

Så, får ni lust att bekanta er med lite opera, klicka och njut:

Ileana Cotrubas [Soprano] – Verdi: La Traviata

(Denna har jag på cd och kan inte nog rekommenderas.)

Teresa Berganza [Mezzo-Soprano] – Bizet: Carmen

(Också med Domingo.)

Thomas Schippers/Coro del Teatro dell'Opera, Roma/Mirella Freni/Nicolai Gedda/Mariella Adani/Mario Basiola II/Ferruccio Mazzoli/Mario Sereni – Puccini: La Bohème

(La Bohème såg vi i Petersburg!)

Mycket nöje!

Allt är inte guld som glimmar

Den här bilden har jag numera som skrivbordsbakrund. Den förerställer Daniel "Tjerna" Tjernström göra 2-1 mot Göteborg. Tanken med denna bakrund är givetvis att jag ska känna mig på bra humör när jag har datorn igång(vilket är ganska ofta, datorn alltså inte det bra humöret.)
Är det bara jag som älskar idrottsbilder, det händer liksom så mycket på en gång, Vad tänker målvakten? Vet backen i ögonblicket att brytningen blir för sen, och vad tänker Tjernström när han drar i väg årets första skott för sin egen del. Anders, du är experten här, är det bara pöbeln som gillar idrottsbilder?
Om ni fortfarande läser kommer jag snart med poängen med mitt inlägg. Så här är det: AIK vinner Sm-guld och snuvar hatlaget nr2 på Sm-guld på deras egen arena.Hatlag nr 1 är på väg att åka ner och hatlag nr 3 är redan nere i skiten.(Somliga menar att hatlag ett och tre egentligen är samma förening:HIFDIF)
Och plötsligt känner jag mig som Cartman i South Park när han får syn på två människor med arslen istället för ansikten. Istället för en euforisk glädje blir han helt tom. Han förklarar att han insett att han aldrig mer kommer att få uppleva en så rolig syn och därför blir deprimerad av tanken. Så är det med den här fotbollsäsongen med. Den här säsongen kommer aldrig att upprepas, därför kommer mitt supporterskap från och med nu bli en besvikelse.
Alla som påstår att detta landar under kategorin I-landsproblem kommer aldrig kunna förstå sig på fotboll.

På tal om mäklare. Vad är det med människor som litar på män i kostymer? I varje fall av lurendrejeri som uppmärksammas i media skyller offren på att de "verkade så trevliga och välskötta". Tro fan! Hade de inte verkat så hade de lagt golv eller jagat priser i Ullared vid det här laget. Så mitt råd till Krille och Emilia, hittar ni en mäklare som ser ut som Christer Pettersson, slå till!

Bronx

Ibland går jag till min bokhylla, tar ut en volym, bläddrar och minns en gammal bekantskap. Friheten av Ulf Lundell läste jag kring millennieskiftet, strax efter den kommit i pocket. Minns att jag köpte den på Pressbyrån i Bollnäs.

Att jag just bläddrade i denna bok var ingen slump. Besökte ju Toscana häromsistens och stora delar av Friheten utspelar sig just där. Jag behövde inte ögna igenom alltför många sidor innan bland annat Lucca nämndes, en vacker stad som vi besökte.

En annan iakttagelse: Min musiksmak blir alltmer lik Ulfs. I boken nämner han förstås Neil Young (inte så förvånande kanske). Men också Mahlers femma, en för mig ganska ny bekantskap.

Apropå bilden ovan (och bostadsmarknaden): Det tjatas i tid och otid i Friheten om Bronx, typ området kring Ringvägen/Hornsgatan (där han bodde tills för ett par år sedan). Även i folkmun kallat Zinkensdamm. Östra Söder tycker han mindre om:

"Bronx var inte som Skånegatan där Jaz [en brud] slagit sig ner. Det här var liksom ingenting. Runt Skånegatan var det wanna-bes en masse. I Bronx fanns ingenting sånt. Det var neutralt, om inte helt avspänt så åtminstone utan den anspänning som rådde i kvarteren där borta på Östra Söder eller snutten av Götgatsbacken..."

Två anledningar till skam

Denna vecka har jag lärt mig två saker om mig själv:

1. I mitt kvarter, på vägen till en av mina default-butiker, ligger en hästaffär. Där finns förstås ingen levande brunte, endast diverse tillbehör för den hästbitne (affären heter faktiskt just det). Jag har tittat in i skyltfönstret och... Visst innefattar ryttarmodet ganska snygga persedlar, såsom rediga skinnboots och mysvarma västar av okänt material? Jag har i alla fall tänkt denna tanke. Och sen känt skam.

2. Ja, och så en annan modepryl: Ni vet de där svarta tajta latex-eller-vad-det-nu-är-för-material-brallorna som sprider sig både inom och utom tullarna. Jag vet inte om detta tangerar gränsen för allmänt bloggovett, men de där tajtsen liksom – för att uttrycka det lite akademiskt – fascinerar mig och min irrande blick. Och sen känner jag skam.

En sak jag visste innan vecka 45 är att jag blir lite galen av att ligga hemma och inte prata med någon. Så, i dag inledde jag en konversation med min lokala videouthyrare: "Öh, ursäkta, har ni möjligtvis Taxi Driver?" Efter en stunds väntan: "Nä, den är tyvärr uthyrd. Vi har bara ett exemplar av den." Några timmar senare gick jag till min lokala musikaffär och försökte inleda ett samtal om varför mina strängar på min akustiska gitarr går sönder så ofta. Det blev att konstruktivt samtal.

Bostadsmarknaden

Jag har helt enkelt inte så mycket för bostadsmarknaden och allt som tillhör den. Det hela grundar sig nog i ett agg mot säljare i allmänhet (inte minst bilförsäljare) och i förängning en stark misstro till alla mäklare. Helst av allt skulle jag vilja slippa hela bostadsköparkarusellen. Slippa inställsamma mäklare, idiotiska spekulanter, fula lägenheter och jobbiga budgivningar. Det är en värld som jag inte vill vara en del av och förhoppningsvis slipper jag alltihopa ganska snart.

Det sägs att bostadsmäklare tjänar en del stålar. Jag är i alla fall inte ett dugg avundsjuk. Mäklare är fan det sista jobbet jag skulle kunna tänka mig. Är det ens ett riktigt jobb? Ett skojarjobb skulle jag vilja påstå.

Uffizi

Recession Time

"Jag är en sjuk människa ... Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter".

Rapport från mitt eget källarhål. Ja, det finns sådana ävenledes i SoFo.

Men, nog är det icke i levern det sitter, alltså min sjukdom. Kanske är det en vanlig förkylning; förhoppningsvis är det inte H1N1.

Måhända kan man skylla det allmänna världsläget – recession, lågkonjuktur, brist på likviditet – på att det senaste inlägget här på bloggen dateras ända tillbaks till den 24 augusti. (Även då en slags sjukrapport.)

Följaktligen föll det sig följdriktigt att nu ta upp tråden, här liggandes i min sjuksoffa. (Tackar än en gång A för att den förgyller min bostad.)

Länge har jag tänkt skriva ett inlägg om trenne identiska titlar, Closing Time, och i detta sökt finna någon högre sanning. Både Leonard Cohen och Tom Waits har (ju) skrivit låtar med denna titel. Och sen hittade jag en artikel på The Believer som heter – just det! – Closing Time och är en exposé över bilismen och då i synnerhet över bilhandlaryrket. Tyvärr orkade jag aldrig läsa artikeln. (Till yttermera visso heter författaren Rich Cohen.)

Men här får vi det slutligen bevisat: även ett inställt blogginlägg är ett inlägg.