Bobby Jean

Måhända lite sentimentalt, men jag tänkte faktiskt på vår vän Krille... Han är ju borta en tid, och visst saknar vi honom.

Då tänkte jag på Bobby Jean, Springsteens fantastiska sång om vänskap, tillägnad – om jag inte minns helt fel – kompgitarristen Steve van Zandt som hoppade av innan Born in the USA-turnén. Lyssna på texten och känn hjärtat bulta. (Och kanske hör du denna låt nånstans på något internetcafé over there? Blogga då gärna lite åt oss!)

Det är inkonsekvensen som gör oss till människor

Jag har under en tid funderat på att skriva ett inlägg om följande iakttagelse: Vid 2–3 tillfällen har jag möts av meddelandet att min jobbdator, när den sätts igång på morgonen, behöver "inkonsekvenskontrolleras". Samtidigt är datorn satt i något slags dos-läge och sakta stigande procentsiffror visas på skärmen.

Tidigare har jag framhållit för vissa personer att jag med stolthet hävdar min inkonsekvens i tankeliv och leverne. Att jag gärna och ofta motsäger mina tidigare framlagda åsikter. (Varför inte göra en dygd av nödvändigheten?)

Dessa två ovanstående betraktelser har jag, i min iver att söka helhet och sammanhang i vardagen, sökt sammanfoga och så att säga föra i symbios. Har tyvärr inte lyckats än.

Men, inkonsekvensen består! I dag besökte jag nämligen bokrean – på NK och i Skrapan – trots yttryckliga utsagor om motsatsen. Kom hem med en vacker och rikligt bildförsedd foliant om Kungl. biblioteket (kostade 10 kr!) och en essä av Michel Houellebecq, H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet.

Apropå litteratur. I går kastade jag mig hastigt över en halvläst bok av den eminente historikern E. J. Hobsbawm. Som alltid gläds och förtrollas man av hans spirituella språk, hans breda och djupa bildning, de fräna påhoppen på historiens stora män och av själva innehållet förstås: om det långa 1800-talet, från franska revolutionen till första världskriget. I ett avsnitt om nickelodernas (Amerikansk benämning på en liten, primitiv biograf som uppstod i stort antal i USA:s storstäder 1905-10. Inträdesavgiften var 5 cent.) framväxt skriver han:

Ryska baletten var direkt inriktad på en elit av rika eller välborna kultursnobbar, lika tveklöst som de amerikanska filmproducenterna siktade in sig på människans lägsta godtagbara gemensamma nämnare. [min kursiv]

Slut på daltet

I veckan har vi (som troget läser DN) kunnat bli indignerade över Maciej Zarembas artikelserie om de kränkta eleverna på Lärarhögskolan. Den bild som Zaremba målar upp, med hans sedvanligt medryckande dramaturgi och bitska språk, gör läsaren oundvikligen förfärad medan ögonen snabbt tar in den förtätade textmassan. Frågan är vad om händer efteråt.

Det är lite samma känsla som efter en timme med Janne Josefsson: syndaren/boven/bedragaren är utpekad, nu fattas det bara att sätta dit dom jävlarna (och mediekonsumenten kanske själv knyter näven och ryter till)! Förmodligen är det ganska sunt att läsa och ta in sådan journalistik med rätt kritiska glasögonen.

Trots allt är det väl så här: inget får oss att må så bra, känna oss så rättskaffens och moraliskt högstående som att få se och läsa om motsatsen – den andre. Åsa Linderborg avslutar sin polemiska artikel i dagens Aftonbladet så här:

Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Där känner jag mig onekligen träffad.

Mig äger ingen, ej ens jag själv

Det här inlägget var egentligen tänkt att bli en hyllning till Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så här strax efter att jag grinat en skvätt, men det blir det inte, det blir en kort uppmaning istället: läs. Den.


Annars går jag lite i trängtans tider, skulle behöva en semesterresa någonstans, nu när vardagens makliga lunk trots allt i alla fall får tiden att dra iväg. New York, New York känns allt för avlägset i nuläget, S:t Petersburg är nog kallt så här års men fram på vårkanten kanske, eller till sommaren? Någon?

Konsumistiska manifestet

Kvalitet eller kvantitet? En förvisso förenklad dikotomi som godtyckligt delar in vår värld, men inte desto mindre något jag och många andra funderar över.

Som med vår musikkonsumtion till exempel. I dag går man som bekant inte så ofta till affären och köper en cd. Musik fixar vi på annat vis.

Men jag och flera andra har nu uttryckt dels en saknad efter cd-skivan, dels en frustration över all den stora mängd musik som fyller våra våra hårddiskar eller i vissa fall mängden brända skivor. Alltmer kvantitet och – tyvärr – desto mindre kvalitet (och här är jag förstås medveten om att jag drar lite subjektiva och måhända känslomässiga slutledningar).

Som all nostalgi är nog även denna idealiserad och förenklad. Men jag saknar att besöka en trevlig skivaffär, unna mig en skiva eller två, att förväntansfullt åka hem och lyssna. Och konvoluten, skivan som materiellt ting, att äga och att känna. (Men de fula plastfodralen kan man knappast sakna.)

Visst är jag ett offer för vår hårt slimmade konsumism, grundstommen i den kapitalistiska ekonomin. Men, hur mycket vi än är medvetna om det bedrägliga med lyckan att konsumera, är den fortfarande en realitet. Något som faktiskt – hur mycket vi än stretar emot – glädjer oss, ett sätt att belöna oss själva.

Det kan vara så underbart att efter en lång dag på jobbet glida förbi NK:s skivavdelning och inköpa en efterlängtad inspelning av Brahms fjärde symfoni (med Carlos Kleiber förstås), eller spatsera upp götgatsbacken för att besöka Presstop och inhandla ett exemplar av The New Yorker. Den glädjer mig var dag, liggandes i sina glansiga och intellektuella prakt.

Pokulera

I brist på något substantiellt att tillföra ur min egen livföring förmedlar jag här en iakttagelse – av Proust, vem annars? – som vi nog alla kan känna igen (byt gärna ut "portvin" mot exempelvis öl eller rödtjut):

Jag hade redan druckit mycket portvin, och när jag bad om mera var det mindre med tanke på det välbehag nya glas skulle bereda mig än en följd av det som de föregående åstadkommit.

re: mustasch

Krille skriver: "Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla." Ja, förvisso ett spirituellt och tänkvärt citat, men andra delen av meningen gör väl mig lite betänksam: att bara besluta sig för att skaffa en mustasch? För många av oss, inklusive undertecknad, kan inte en läppbeklädnad så där bara odlas fram genom ett beslut, det må sen vara aldrig så välöverlagt. Vi stackare är helt enkelt begåvade med en alltför klen hårväxt i ansiktet för sådana utsvävningar. Men, vi vill ju inget annat än att få smicker för en fin mustasch. (I gamla romaner pratar man för övrigt alltid om mustascher i pluralis.)

Annars var det fint att jämföra bilderna före och efter. Men du gjorde oss en otjänst (eller hur man nu ser det) genom att åskådliggöra denna skillnad med två helt olika slags bildkompositioner: olika kläder, glasögon på ena bilden, underifrån- respektive ovanfrånperspektiv etc.

Det där med yimby (yes in my backyard) läste jag också, och blev även jag ganska entusismerad. Tänkte nästan gå med på stört. Alltså, man kan ju bli så outsägligt trött på allt detta nej-sägande i samhället. Not in my backyard är ett alltför typiskt exempel på detta.

En epok är över

I slutet av augusti förra året kom jag på tanken att börja odla mustasch. Först var det tänkt som en kul grej men muschen kom att bli en del av mitt nya liv. Jag trivdes som fisken i vattnet. Kände mig lite lustigare, lite coolare och lite äldre. Det var en härlig tid och jag tänkte därför dela med mig av några av de erfarenheter som kommit på vägen.

Jag ser som sagt inte så gammal ut. Inte för att det tidigare har varit något större problem (jag har ju leg som påvisar motsatsen) men det har varit skönt att tex gå på systemet utan att behöva visa körkortet. Jag blev några år äldre bara på några veckor, tack vare mustaschen. Ett motiv till att börja odla kan alltså vara att förändra sin uppfattade ålder. Hur många år som läggs på beror ju säkert på från person till person men för mig har det varit många år, he he.

En annan sak som hänt under denna tid är att uttrycket snorbroms har fått en helt ny innebörd. Jag var oerhört snorig härom veckan och tvungen att snyta ut en halvliter var och varannan minut. Det är helt enkelt omöjligt att inte få en massa snor i muschen. Ganska äckligt faktiskt.

Jag har en massa fler saker att berätta om tiden med mustaschen men superbowl har precis börjat men en sista grej hinner jag med. I höstas fick jag beröm av min mormor för min fina ansiktsbehåring och samtidigt frågade hon vad min flickvän tyckte. Sedan lade hon till, ja det är ju som man brukar säga, en kyss utan mustasch är som ett ägg utan salt. Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla.

Här är två foton. Ett före och ett efter rakning.

Samhällsplanering

Är det bara jag eller skrivs det inte mycket om samhällsplanering i tidningarna? Tycker att jag läser var och varannan dag om härliga projekt och engagerade människor. Idag stod det om www.yimby.se (yes in my backyard), vilket är en motreaktion till det klassiska begreppet nimby (not in my backyard). Kul skit. Det kan i och för sig vara så att jag lägger märke till allt som gäller samhällsplanering nuförtiden. För er som inte har katt och inte vet hur det kan vara kommer här en liten illustration. Såhär är det varje morgon (for real).