Myopia

Vet inte varför, men få saker skrämmer mig mer än religiös sekterism och nyandlighet. I vilket fack scientologin hamnar är osäkert – enligt dem själva betecknas den som en teknologi. Att scientologin lockar namnkunniga skådisar och musiker etcetera är däremot säkert, och gör det hela lite mer skrämmande och rörelsen mer problematisk att förhålla sig till.

I ett färsk reportage i The New Yorker – ursäkta mitt fantasilösa urval av källor – porträtteras och intervjuas Paul Haggis, regissör och manusförfattare (Crash, Million Dollar Baby), och före detta scientolog.

Jag har knappt läst igenom halva texten, men det är onekligen fascinerande läsning. Förutom en bred genomgång av scientologins uppkomst och snabba tillväxt får man även stifta bekantskap med en äkta avfälling. Och inte vem som helst! Ja, att han är känd och framgångsrik är ju en sak, men han var en hängiven scientolog i hela 35 år och därtill högt uppe i hierarkin.

Minns en gång efter en längre krogrunda då jag landade i min soffa för lite vattenterapi. Med datorn i knäet surfade jag av någon outgrundlig anledning loss på scientologin. Det dröjde knappa 3 minuter innan jag kände en nästan konspiratorisk rädsla av att något stort och ont höll på att ta över världen, och att jag var nödtvungen till kamp och motstånd. Tänkte börja på hemmaplan och försökte bland annat googla fram lite svenska sciento-kändisar, men kunde konstatera att rörelsen inte har någon större makt över våra tankar här. Än så länge.

Ovanstående fyllesurfning är förvisso snarast ett tecken på internets stora möjligheter till förströelse, men nog hittade jag även tillbaks till ett slags patos där och då. Och kanske även till min rädsla.

Men hur kanalisera detta engagemang?

Nä, tänker nog inte gå med i Humanisterna. Lägger ribban lågt (till att börja med): ska försöka ta mig igenom resten av artikeln innan veckan blivit söndag.

Ett slags utspel

"Whenever you feel like criticizing any one", he told me, "just remember that all the people in this world haven't had the advantages that you've had."

Kom att tänka på detta, öppningsmeningen i Fitzgeralds The Great Gatsby, när jag dammsög bort det outsinliga vintergruset från hallen i dag.

Funderar en del över det, men desto mer över en annan styggelse: att ha sig själv som alltings mått. Jag möter ideligen människor som på olika sätt gör utryck för detta; ibland finner jag denna egenskap hos mig själv. Ett förhållningssätt som provocerar och oroar.

Och tidigare i veckan satt jag och grubblade över litteraturen, eller mer bestämt över hur böckerna hela tiden skall älskas och dyrkas. Det är ju så fint när litteraturkritikerna utbrister att fiktionens och berättandets värld är en så mycket mer intressant och mångbottnad tillvaro än vår egen grådaskiga verklighet.

Nej, förvisso tillhör jag kulturbärarna, men ovanstående utsaga förstår jag inte. Livet överträffar faktiskt dikten och är desto mer komplex och svårgripbar, tycker jag.

Veckans tröttsammaste är annars "fullständigt oacceptabelt". Det är det enda våra makthavare kan komma med (apropå Egypten). Man drömmer sig tillbaka till Palme och "diktaturens kreatur", på ett politiskt språk fyllt av patos och medkänsla. Och nej, det räcker inte att säga att man har medkänsla; talet ska ju ge uttryck för medkänsla! Det är måhända naivt att drömma sig tillbaks till Palme, men (som Greider skrev i DN häromdagen):

"Hoppets princip är ju ett slags naivitet

och måste alltid vara det!"

Dignity

Blev lite less ikväll när jag skulle realisera en fin bloggidé som skulle åskådliggöras med några bilder. Men, och det har jag drabbats av tidigare, så fort man klipper in några bilder strular Blogger till det på ett eller annat sätt.

Suck.

Men, fortsatte i stället med att släcka min outsinliga nyhetstörst i dessa spännande tider.

Läste en liten sak om massans värdighet, där författaren fint konkluderar (apropå varför inte folk trängs ihjäl under politiska massdemonstrationer):

"Maybe protesting a corrupt regime, and feeling that you are on the side of justice, supplies that feeling of dignity to the crowd, and that’s why political crowds rarely turn violent when they are unprovoked. There is little dignity in waiting for most of the night outside a Wal-Mart to get a deal on a big-screen TV."

För övrigt tycker jag att dignity är ett högst vackert ord.

Still alive

"Är han inte död?", kommenterade en kollega när jag tippade Eric Hobsbawm som nobelpriskandidat.

Nä, han lever faktiskt, fyller strax 94, och intervjuades häromsistens i The Observer.

En av mina stora läsupplevelser är faktiskt Ytterligheternas tidsålder (The Age of Extremes), som jag hade som kurslitteratur under min halvårslånga karriär som samtidshistoriker.

Lite kuriosa: På baksidan citeras Peter Englund, ur en bokanmälan i Expressen: "Tillochmed när han misslyckas är han strålande. Karln borde få Nobelpriset." Formulerat ett par år innan hans inträde i Akademien. Recensionen går att läsa på Den Ständiges hemsida.

Tidsreferens

Ibland känner man sig ändå lite bildad.

Satt och läste på om "oroligheterna" i Mellanöstern, och hajade till inför en mening i en artikel i The New Yorker: "each unhappy country is unhappy in its own way."

Och mindes den (ofta citerade) öppningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt."

Annars kom jag på en snillrik tidsreferens i går kväll, under påverkan av en vällagrad Amarone: att jag numera ska börja hänvisa bakåt i tiden med hjälp av apoteksmonopolet. Eller mer exakt dess avskaffande. Ungefär: "Inte sedan apoteksmonopolets avskaffande har jag..."

Ger ju liksom ens konstaterande en viss tyngd. Därtill känns tanken på ett monopol av detta slag plötsligt så obsolet och som något hemmahörande i en annan era, trots att det nu inte var så förbaskat längesedan jag gjorde mig bekant med kvarterets droghandel.

Ömson..., ömsom...

Vissa skribenter är enkla att älska. Gabriella Håkansson är en sådan. Hon skriver alltid sådär bra att man faktiskt funderar på hur och var man ska arkivera sin förgängliga och malliga morgontidning – bara för att få behålla denna oemotståndliga men ack så korta läsfrukt.

Ok, ämnet för artikeln kanske var alltför tacksamt: Dostojevskij. Men i alla fall.

Nu handlade det om en nyöversättning av källarhålsboken. Nu med titeln En underjordisk dagbok; min utgåva, som inte är sådär jättegammal direkt om jag minns rätt, heter Anteckningar från källarhålet.

Vet att jag nånstans hört Håkan Hellström hänvisa till denna klassiska jag-roman.

Nåväl. Ingen idé att jag försöker lägga ut texten här om Dostojevskijs storhet i allmänhet, och om boken ifråga i synnerhet.

Men jag ser verkligen emot Karamazov på Stadsteatern! Och hoppas att jag aldrig blir så förbittrad och magsur som källarmannen – "en chanserad tjänsteman".

Dagarna

Det är något sentimentalt över dagarna. Tidens kanske mest begripliga enhet, och den vi lättast kan förhålla oss till. Vad vet jag.

I morse slog det mig i alla fall att jag på senare tid, av olika anledningar, haft dessa melodier i huvudet.

Neil Young – One Of These Days

Queen – These Are The Days Of Our Lives

Van Morrison – These Are The Days

Lite nostalgi, melankoli och, förstås, sentimentalitet. För oss drömmare.

Strage!

I brist på nya anslag länkar jag till en av veckans höjdpunkter, Strages krönika i På stan. Denna vecka handlar det om något som berör många av oss 30 plusare. På stan

Se och lär!

Duvfa

En kurs för vår vän Emil kanske?

medborgarskolan