Uncle Mac

Ibland tycker jag det verkar som att enda sättet att inte bli med Mac är att undvika att testa den. Samma sak gäller övriga produkter i Apples sortiment med prefixet "i". Bland de som använt apples produkter en tid finns det få som inte blivit frälsta. Till och med vår luttrade "IT-kille" på jobbet, som i alla år närt en nästintill aggressiv skepticism till apple-datorer, har på senare tid fått anledning att revidera sin dogmatiska ståndpunkt. Efter att ha köpt in en iMac i "utbildningssyfte mm" har hans styvmoderliga behandling frångåtts till förmån för en dämpad entusiasm för produkterna. Börjar närma mig ett datorköp men tror nog att det blir en PC ändå. Steget till en MacBook blir så stort just för att det inte verkar finnas någon återvändo. En gång Mac - alltid Mac. Nu känner ni säkert någon som bytt tilbaka, så då föll det resonemanget. Jaja.

Här kommer ett klipp som förmodligen kommer få fler att byta från sin mobil till iPhone. De får passa sig så de inte appar ihjäl sig.

Och här är en bild på morbror "Hoa-Hoa" som hämtad direkt ur 70-talet. För övrig är d. y. av personerna på bilden klädd i samma dräkt som d. ä. använde på sin tid. En tidig second hand fyndare.

Aldrig ensam, alltid ensam

"Håkan, du var bättre förr!"

Ja, så sjunger han faktiskt själv, herr Hellström, på senaste skivan. Och efter en första genomlyssning kan jag enkelt konstatera motsatsen. Därtill att han verkar ha lyckats med konststycket att göra en fantastiskt skiva utan några självklara hitlåtar. Sånt gillar jag. Det var nog mycket därför jag missade mp3-tåget: bara en massa låtar hit, ingen helhet.

Måste annars citera Leif GW på frågan om gärningsmannens motiv. "Äh, det är sånt som överklassen får syssla med – domare, advokater och psykiater..." För övrigt hörde jag på jobbet i dag att han visst skojat till det ordentligt på Skavlan också; något om "norrmännen som nordens italienare".

Blomflugor. Det är en jäkla styggelse. Och jag erkänner: Jag har problem här hemma! Det intressant är att de verkar ta kål på sig själv i olika vattensamlingar (i toaletten och i min ekollon-odling). Det kanske var lite långsökt, men jag kom att tänka på Montesquieu och hans klimatlära. Hur geografi och klimat påverkar människans ande. Kanske står helt enkelt inte blomflugorna ut i min mörka och dystra lya. I stället dränker de sig.

För övrigt är detta (M):s nya partisekreterares favoritcitat:

"Let our children grow tall, and some taller than others if they have it in them to do so." Margaret Thatcher

Om man nu ska välja ett citat bör det väl åtminstone äga en viss poetisk klang eller slagkraftighet. Typ: Greed is good.

Bejaka

Förra inlägget var lite dävet. Rentav bittert. Det verkar onekligen som att ju bittrare man är, desto längre meningar kommer ur en.

Annars är nog mitt favoritord i svenska bejaka. Och det tänkte jag göra nu – bejaka den livskraftiga, triumfatoriska och glädjefyllda konsten. I detta exempel Bach.

Närmare bestämt hans berömda Brandenburgkonserter (sex till antalet) i en inspelning med The English Concert under Trevor Pinnock. Tidstroget, intimt, strålande ljudkvalitet och – för att låta lite pompös – med musiker i yppersta världsklass. En skiva jag haft ett par år och ständigt upptäcker på nytt.

Jag provoceras lätt av folk, till exempel när folk säger nåt i stil med "att olika inspelningar – det hör man ju inte direkt någon skillnad på." Typ: det gör detsamma, förutom för en förment kulturelit på P2.

Nåväl. Något smart svar behöver man inte dikta ihop; endast be dem lyssna på konsert nr 2 och 3 på nämnda inspelning (som lätt hittas på ett Spotify nära dig).

Dansant, svängande och smittande av glädje. Och så kul att höra hur musikerna utmanar och triggar varandra. Kollektiv individualism.

Bejaka det då, säger jag mig själv.

Vankelmodig

Inte nog med att jag misslyckats med att hitta nån, så att ensam kan bli tvåsam. På nätet går det inte bättre.

Tänk om jag hade bott kvar i Bollnäs och hängt på 25-kronan varje onsdag i ett par tre år, ja i dom banorna börjar jag tänka, fast på nätet. Att liksom hänga på en dejtingsajt år in och år ut är nästan desto värre. Desperation visar sitt rätta ansikte, dygnet runt, nyktert som onyktert.

Nåväl. Liksom överlevaren Imre Kertész i all fasa och misär ändå uttalade en viss fascination för SS-männen och deras organisation under förintelsen, så kan även jag imponeras av hur snillrikt dejtingsajterna är funtade – och, ja, hur hela upplägget bygger på att man till sist tvingas kasta upp sitt kreditkort. Ungefär med samma känsla som man betalar 120 spänn (exklusive garderob) strax innan stängningsdags för att just denna kväll ska det hända. Kärleken ska visa sitt rätta och förlåtande ansikte.

En grej som gjort mig mest konfunderad är fältet för "Politiska åsikter". Där har man att välja mellan:

• Ultrakonservativ
• Konservativ
• Mitt emellan
• Liberal
• Mycket liberal
• Nonkonformist
• Annan ståndpunkt

Vilken är min ståndpunkt, och vad ska den rätta ha för ståndpunkt?

Och vad betyder "Nonkonformist"? Har ni träffat nån sån?

Dom vankelmodiga, inklusive mig själv, satsar på "Annan ståndpunkt". Säkert ett av många felaktiga val.

My fathers hometown

Tänkte fortsätta på ett tema som togs upp för en tid sen, nämligen det där med förändring, tidens gång och teknikens utveckling. Finns det glömda platser här i vårat avlånga land så finns det inte konstigt nog hela städer som glömts bort i superlativens land i väster.

Själv har jag besökt denna spökstad ett antal gånger eller rättare sagt snabbt åkt förbi med låsta dörrar för att se på det utbrända hus som min far växte upp i på 40- och 50-talet. Varje gång förundras jag över hur denna stad, som en gång i tiden ansågs vara en modern mönsterstad har kunnat bli så eftersatt och nedgången.

Under min studietid nämndes Gary som ett utmärkt exempel på vilka fysiska uttryck den tidens stadsbyggnadsideal kunde ge. Gary sågs som en förebild.

Här är en kort dokumentär från BBC.
Gary, Indiana: Unbroken spirit amid the ruins of the 20th Century

Tillbakablick

Det där vindsvåningsreportaget var vedervärdigt.

Lite lustigt ändå, tänkte nämligen också hänvisa till helgens DN. Närmare bestämt en lysande essä – Därför hatar frihetens fiender liberalismen – av Ian Buruma i lördagens kulturdel.

Ska inte gå in på innehållet, men noterar hans lilla hänvisning till romarrikets fall:

"Ungefär som vid tiden för det njutningslystna romerska imperiets sista dagar kommer barbarerna att segra just för att de tror på något, till skillnad från de dekadenta romarna."

Och så mindes jag ett äldre blogginlägg: Konservativ betraktelse.

När jag nu ändå blickar tillbaka, efter nästan ett år (jmf Rapport från kvarteret) ska jag få en ny granne: Goecker. Låter utmärkt.

Teppanyakihäll, mizunasallad och fiskröken

Jag tänker uppmärksamma, som så många andra har gjort, ett reportage i helgens Dn bostad. Satt själv och bläddrade igenom tidningen i lördags då jag kom över denna fascinerande artikel. Så om ni inte redan har tagit del av Vindsvåningar har blivit ett sätt leva så har ni en chans till.

Kan det bli mer skitnödigt? Nä tror inte det.

TT

Nä, det blev ingen Tranströmer i år.

Men vill ändå, apropå mitt förra inlägg, citera följande:

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom
gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

Svamp

Är glad och ödmjuk över det faktum att svampplockning nu blivit en del av mitt liv. Men samtidigt är jag fascinerad.

Dels över själva förtorkningsprocessen. (Det krävs inte mycket natur för att imponera på mig.) Att ägna tid och omsorg om något man till sist ändå bara ska äta – eller möjligtvis ge bort i julklapp. Att släppa in dessa fuktiga, jordluktande och insektsbemängda naturprodukter, och låta dem ta hela mitt köksbord i besittning i ett par dagar.

Dels över hur det finns något macho över en full korg självplockad svamp. Om jag anade det innan, har jag nu – som mycket annat – fått det bekräftat på Facebook: där frodas bildbevisen från långa och ryggböjda skogspromenader.

Nåväl. Inte är jag annorlunda, men väljer detta forum i stället. (Det blev två fulla glasburkar av min halvfulla pappkasse, en av fyra i bilden längst upp, från den stora onda hamburgerkedjan.)

Perspektiv

Det snackas mycket spårvägar i dessa dagar. Och visst, inte är det bara snack: två bloggmedlemmar avnjöt härförleden en njutbar om än hårdsitsad färd från Berwaldhallen med den så kallade NK-expressen – byggd och invigd i år.

Har inte riktigt kunde släppa Med Alice på halsen (Alice in den Städten, 1974), en film av Wim Wenders. I filmen besöker de två protagonisterna bland annat Wuppertal i västra Tyskland. I denna stad finns en slags spårtrafik, fast upp-och-ner. Schwebebahn heter den, invigd år 1900.

Och under min research i ämnet stötte jag på följande bild:

Och denna lakoniska berättelse om elefanten Tuffi (ur Wikipedia):

"Tuffi var namnet på den fyråriga elefant som 21 juli 1950 hoppade ur ett fönster på Schwebebahns första kurva och i ån Wupper. Tuffi gjorde reklam för Zirkus Franz Althoff. Tuffi klarade sig oskadd och blev 43 år gammal."

Triptyk från Nås

Äpplet faller inte långt från päronträdet. Och då kom jag osökt att tänka på idiomet skomakare bliv vi din läst.

Hursomhelst. Trevligt med de här gamla uppbyggliga väggbonaderna.


Har ni sett Bruce röka någon gång? Kan inte minnas det själv. I bilden ovan ser det ut som ha faktiskt håller en cigg. Men icke.

Hursomhelst – cool önskebild.


Fyndade lite på Erikshjälpen också, bland annat ovan skabröst omslagna bok. Innehållet håller vad framsidan möjligtvis lovar, sägs det. Har inte läst boken än, men minns en uppläsning i radions P1 av Wollter.

Dessa trenne bilder får mig att tänka på hur tacksamt människan och hennes artefakter låter sig fångas i ett fotografi. Naturen, däremot, är betydligt mer flyktig. I alla fall för mig med mina än så länge bristfälliga fotokunskaper.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp

Det är spännande att generalisera ibland, att bara kasta ut en inte alltför genomtänkt teori om sakernas tillstånd. För min egen del har sådana teorier inte helt sällan sin hemvist i något hastigt läst, som jag entusiastiskt tagit till mig och kontemplerat över, men som sedan – när jag vill meddela omvärlden min nya insikt – förenklats och tunnats ut, så bara ett skrangligt tankeskelett återstår.

Ett exempel: De flesta konstnärer, oavsett uttrycksform, skapar sina största, banbrytande och mest fullödiga alster i relativt unga. Sedan stagnerar de, blir tråkiga, upprepar.

Förutom då inom den klassiska musiken. Ta vilken kompositör som helst. Beethoven, Brahms och Bach – 9:an, Ein deutsches Requiem, Kunst der Fuge. Inte tillhör de brådmogna ungdomsverken de stora kompositörernas mästerverk.

Annars funderade jag på det där med förändring, tidens gång, teknikens utveckling. Såg en tankeväckande dokumentär om våra glömda och övergivna platser runt om i landet. Om obönhörlighet, om en slags historiens godtycke. Och hur jag då efter denna exposé försökte spela en så kallad bränd skiva i min cd-spelare (ironiskt nog av vissa nostalgiska skäl), men hur jag efter en sisådär 10 minuter får ge upp. Känna mig besegrad, och tvingas resignera.

Tror faktiskt jag bloggat om cd-skivans tillkortakommanden tidigare. Kul att The Ordinary Boys ännu finns kvar.