Kom plötsligt att tänka på det där med tystnaden. I så många olika skepnader är den en del av våra liv, ibland bortträngd ur vårt medvetande av vardagens larm, ibland så påtaglig och närvarande att vi kan skära den med kniv.
Tystnaden kan vara ett försåtligt och grymt vapen i vårt sociala liv. Den kan markera avstånd och distans i bland människor i vår närhet. Tystnaden är också en subtil markör som, oavsett var den har för orsak, skapar osäkerhet och samtidigt ger upphov till de frågor vi kanske helst vill slippa.
Samtidigt är den så åtråvärd. Jag minns åren i Kristineberg och den ständigt dånande vägen. Tystnaden och lugnet påminner mig ständigt i min nuvarande bostad.
Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt: tystnaden i rummet sätter inte sällan huvudets oväsen i fokus (och då menar jag inte tinnitus). Omgivningens larm kan vara betryggande.
Och så har vi Guds tystnad. Inget som direkt präglar mitt ateistiska leverne, utan snarare som en viktig del i litteratur, konst, filosofi etc.
Filmen vill jag förstås också nämna, Tystnaden från 1963. En film som bokstavligt lever upp till sin titel. Vill minnas att den endast innehåller runt 20–30 repliker.
Kanske kan lördagens och dagens inlägg bryta min längre period av tystnad här på bloggen.
No comments:
Post a Comment