Epitafium

I måndags förmiddag ringer telefon på jobbet: "Hallå Carl, tänkte bara berätta att Ingmar Bergman har dött. Du kan ju titta igenom lite vad det finns för grejer innan folk börjar ringa."

Efter en hektisk dag måndag på jobbet tog jag som brukligt 76:an mot Söder. När vi passerade Dramaten, där flaggorna ödesmättat hängde på halv stång, slog det mig: en betydande människa har gått ur tiden. Och en reflektion jag gjorde efter dagens minst sagt intensiva mediabevakning: vad underbart att tidningar, radio och tv plötsligt fylls av något väsentligt. För trots den högstämda panegyriken och alla de bemärkta individer som minns och sörjer, ja, trots vårt nästintill sorgliga bekräftelsebehov av all den utländska uppmärksamheten, så fanns mitt i allt detta ett slags löfte om att konst fortfarande äger en giltighet.

I måndags hann jag även med Smultronstället. Efter att ha sett den en andra gång håller jag den som en favorit. En fantastiskt fin film. Trots att jag är någorlunda bekant med Bergmans produktion – det har väl blivit runt tio filmer och en Dramaten-pjäs – så har jag paradoxalt nog ett närmre förhållande med personen Bergman. Jag har tagit del av så många intervjuer, både på radio och tv, att den talande och resonerande Bergman har blivit en så att säga fristående del, i viss mån skild från hans konstnärliga produktion. Den här veckan har jag bland annat sett om de tre dokumentärfilmer av och med Ingmar som spelades in 2004. Och jag finner dem oupphörligt fascinerande: en röst så ärlig och genomskådande, präglad av nyfikenhet och lust att ompröva, klar och lättförstådd samtidigt som de mest avgörande livsbetraktelserna avhandlas. Och en människa som är s e r i ö s, som låter varje fråga och svar få ta det anspråk de kräver.

Sen kan man ju inte låta bli att mysa över det faktum att han samtidigt hade så många och vackra kvinnor vid sin sida. Eller, som Lars von Trier sa: "Bergman ja, han har fått ligga med fler kvinnor än mig."