Midnattens lopp

I går genomförde jag och Lunkan Midnattsloppet. Sammantaget blev det en minst sagt underbar upplevelse. En nästintill religiös sådan.

En viss nervositet infann sig under lördagen; och vid start var kroppen full av – som det visade sig – nyttigt adrenalin.

Som vi ganska snart insåg var den grupp vid hade anmält oss till, grupp 5 med en beräknad tid 61–70 minuter, en aningen felvald. Vi satsade på en tid under 50 (en mil var det alltså frågan om). Loppet blev följaktligen en veritabel omspringningsresa, vilket i och för sig kändes ganska bra, men som också ledde till ett konstant kryssande och slingrande för att komma fram i det bitvis trånga löpledet.

Vi lyckades även hålla ihop hela loppet och höll ett, enligt mitt tycke, mycket bra och högt tempo. Sluttiden landade på 47.11 för mig (plats 2120) och på 47.01 för Lunkan (plats 2052). En tid vi är både nöjda och lite stolta över, ehuru vi har stora förhoppningar om att kunna prestera lägre tider vid framtida lopp.

Detta kommer definitivt återupprepas.

21:36

Söndag kväll. Klassisk jazz med Frans Sjöström på P2. Hettan och fukten är påtaglig.

Fredagsskvällen var utomordentligt lyckad. Danke.

Tänkte på en rolig sak som Kafka skrev i sin dagbok: "Patriotisk statistik: Schweiz yta beräknas genom att man omvandlar berg till slättland."

Och "patriotisk statistik" fick mig att tänka på den debatt som grasserade i sällskapet kring boken Freakonomics. En bok man kanske sak sätta tänderna i. Intressant med böcker som påstår sig "öppna ögonen för folk" och att man efter att ha läst den "ser världen med nya ögon". Typ.

Om ni inte läste dagens DN debatt tycker jag ni borde göra det. Tankeväckande och rätt skarpt skriven. Kul med sådana oförskräckta samhällsanalyser.

Schema inför morgondagen

Vad sägs om att genomföra kvällsaktiviten på Lundagatan i morrn? Passar det för Krille och Emilia? Ni har väl en del spel hemma också, eller?

Kanske från 20.00. Och så kan man äta lite själv innan. Men lite sån där "taco-i-ugn" med ost å sås låter gott. Använder ni er ugn nåt? I så fall tycker jag vi fixar lite sånt.

Jag inhandlar en låda rött och fixar lite fina svarta oliver.

Vi hörs mer om de delikata detaljerna.

Ett tomtebloss

Åsa berättar om hur hon som ung börjar föra dagbok. Skrivandet blir ett sätt att försöka förstå, men tyvärr påminns hon om ordens fåfänglighet. Hon skriver: "Tomtebloss som gav sken åt vissa saker som legat i skugga men ändå brann för svagt och kort för att ge belysning åt det jag sökte."

Varje gång jag sätter mig ned för att skriva ett par rader stöter man på samma motstånd: hur skall den i huvudet så geniala idén eller tanken kläs i ord; eller kanske snarare: hur ska vi nå ut, kommunicera, detta tankegods. Och det behöver knappast vara i fråga om några djuplodande funderingar.

Ofta slutar det med ett tomtebloss. Visserligen ett ljus som ger "sken åt visssa saker", men som obönhörligt lämnar oss otillfredsställda.

Boken är för övrigt Mig äger ingen av Åsa Linderborg och kan rekommenderas.

Till sist ett underbart citat (apropå bilbingo) jag hörde på TV i kväll: "En del samlar på chips, andra spelar bingo."

Eldfängd i luren

Samhället behöver sina ventiler. Någonstans där männniskors ackumulerade aggression, desperation och depression kan få pysa lite. Emil (och Krille också förstås) utför ett för samhället mycket viktigt arbete. Och Emils strategi tycker jag verkar sund och klok. Ett stoiskt lugn är nog ända sättet.

På vår internwebb finns det en slags anslagstavla där människors kommentarer om programmen publiceras dagligen; mycket intressant och ofta ganska roligt. En slags ventil det också (om än något censurerad antar jag).

På fredag var det snack om en helkväll med spel, vin och svarta oliver. Antingen hos mig eller hos Krill/Emilia. Samtliga bloggskribenter bör närvara (herr Kull ska tydligen spela rock, tyvärr).

Om passiv agression

Som ni redan vet så jobbar jag extra i en telefonväxel hos en av de större kvällstidningarna. Och likt flugor kring flugskit så drar sig lätt samhällets kakdeg till att ringa till just denna telefonväxel. Just igår hade jag problem med en synnerligen idiotiskt fyllo från Dalarna. Han babblade om vilken jävla skittidning jag jobbade på och tjatade allmänt rappakalja om homosexuella,blattar och kommunister. Efter några tappra försök att få ut någon information ur papegojan var jag tvungen att lägga på luren, vilket tyvärr ledde till en flera timmars lång telefonterror av den arga mannen. Efter ett antal artiga försök att få mannen att förklara sig varför han ringde och vad han ville ha ut av sina påhopp gav jag upp. Eftersom jag jobbar i ett serviceyrke kan jag inte riktigt betala tillbaka med samma medicin om man säger( vilket är anledningen till att det borde vara dödsstraff mot folk som inte kan bete sig mot servicepersonal). Mannens påhopp på tidningen började efter flera samtal gå emot mig. Han fastnade på att jag var en så kallad "homosexuell stockholmsfjolla" och var allmänt nöjd med sin påhittighet. Jag svarade, med ett tonfall som annars mest förekommer hos tröstande mammor och socialtanter, att jag tyvärr inte hade den inriktningen och skulle jag haft det så skulle jag antagligen inte varit intresserad av honom, jag gav han rådet att söka sig till platsannonser eller communityn för homosexuella och sluta antasta mig.
Mannen svarade med en mängd svordomar och yrkanden att HAN minsann inte drogs till män och för första gången var det han som lade på luren... och ringde inte mer igen.

Tystnaden

Kom plötsligt att tänka på det där med tystnaden. I så många olika skepnader är den en del av våra liv, ibland bortträngd ur vårt medvetande av vardagens larm, ibland så påtaglig och närvarande att vi kan skära den med kniv.

Tystnaden kan vara ett försåtligt och grymt vapen i vårt sociala liv. Den kan markera avstånd och distans i bland människor i vår närhet. Tystnaden är också en subtil markör som, oavsett var den har för orsak, skapar osäkerhet och samtidigt ger upphov till de frågor vi kanske helst vill slippa.

Samtidigt är den så åtråvärd. Jag minns åren i Kristineberg och den ständigt dånande vägen. Tystnaden och lugnet påminner mig ständigt i min nuvarande bostad.

Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt: tystnaden i rummet sätter inte sällan huvudets oväsen i fokus (och då menar jag inte tinnitus). Omgivningens larm kan vara betryggande.

Och så har vi Guds tystnad. Inget som direkt präglar mitt ateistiska leverne, utan snarare som en viktig del i litteratur, konst, filosofi etc.

Filmen vill jag förstås också nämna, Tystnaden från 1963. En film som bokstavligt lever upp till sin titel. Vill minnas att den endast innehåller runt 20–30 repliker.

Kanske kan lördagens och dagens inlägg bryta min längre period av tystnad här på bloggen.

Epitafium

I måndags förmiddag ringer telefon på jobbet: "Hallå Carl, tänkte bara berätta att Ingmar Bergman har dött. Du kan ju titta igenom lite vad det finns för grejer innan folk börjar ringa."

Efter en hektisk dag måndag på jobbet tog jag som brukligt 76:an mot Söder. När vi passerade Dramaten, där flaggorna ödesmättat hängde på halv stång, slog det mig: en betydande människa har gått ur tiden. Och en reflektion jag gjorde efter dagens minst sagt intensiva mediabevakning: vad underbart att tidningar, radio och tv plötsligt fylls av något väsentligt. För trots den högstämda panegyriken och alla de bemärkta individer som minns och sörjer, ja, trots vårt nästintill sorgliga bekräftelsebehov av all den utländska uppmärksamheten, så fanns mitt i allt detta ett slags löfte om att konst fortfarande äger en giltighet.

I måndags hann jag även med Smultronstället. Efter att ha sett den en andra gång håller jag den som en favorit. En fantastiskt fin film. Trots att jag är någorlunda bekant med Bergmans produktion – det har väl blivit runt tio filmer och en Dramaten-pjäs – så har jag paradoxalt nog ett närmre förhållande med personen Bergman. Jag har tagit del av så många intervjuer, både på radio och tv, att den talande och resonerande Bergman har blivit en så att säga fristående del, i viss mån skild från hans konstnärliga produktion. Den här veckan har jag bland annat sett om de tre dokumentärfilmer av och med Ingmar som spelades in 2004. Och jag finner dem oupphörligt fascinerande: en röst så ärlig och genomskådande, präglad av nyfikenhet och lust att ompröva, klar och lättförstådd samtidigt som de mest avgörande livsbetraktelserna avhandlas. Och en människa som är s e r i ö s, som låter varje fråga och svar få ta det anspråk de kräver.

Sen kan man ju inte låta bli att mysa över det faktum att han samtidigt hade så många och vackra kvinnor vid sin sida. Eller, som Lars von Trier sa: "Bergman ja, han har fått ligga med fler kvinnor än mig."

11 dagar senare!

I helgen blir det golfpremiär för min del. Ska bli kul att se hur det går. På något sätt känns det som att jag lämnat den delen av mitt liv bakom mig men samtidigt så saknar jag det ibland. En tripp med Lunkan, Jackan och Flaskan till Jönköping ska det tydligen bli.

Jag är glad för den semestervecka som jag hade för ett tag sedan. Det vart en tripp till Sundborn där det fälldes träd och slappades i hammocken. Jag behöver mer semester men det ser inte så ljust ut. Ska tydligen bli varmt nästa vecka. Skulle någon vara sugen på Debasers uteservering efter jobbet då???

Här är några bilder från Sundborn.