Söndagsskola

Det är väl lite si och så egentligen; som en berg och dalbana.

Metaforerna skrämmer, för oftast – hur banala de än ter sig – så lyckas de på något sätt bli de uttryck som klär ens inre i ord.

Jag minns en diskussion häromdagen, hur "de sista ljuva åren" minsann kunde få den mest distansterade kultursnobb att känna en portion vemod över livets olidliga korthet; hur en så förment banal låttext samtidigt tangerar livets och åldrandets existentiella problematik.

Förutom berg å dalbana, ta ett bevingat uttryck som gräset är grönare på andra sidan. Varför är det så svårt att känna tacksamhet, förnöjsamhet och, ja, helt enkelt våga stå still? Att utvecklas är – i alla fall enligt en författare jag läst – intimt förbundet med ångest. Han förordar ångesten, rent ut sagt utmålar den som kreativitetens moder, förutsättningen för den själutvecklande och självförverkligande individen.

Å jag tänker på lyckan. Eller snarare envar sin egen lyckas smed. Så förpliktigande, så krävande och ibland så outhärdligt.

Oavsett si och så, kan jag ändå se tillbaka på en lyckad helg. I synnerhet lördagens seglats, som var utomordentligt trevlig.

Misslyckades också med Simpsonsgubben.