Veckans palaver

T r e dagars arbete kvar, sedan långsemester! Ahh.

En något mer prosaisk iakttagelse.

Avläst i Röster i radio nr 20 1955 under rubriken Veckans palaver:

Radions uppgift i samhället tycks inte blott vara att upplysa och underhålla, utan också att vara strykpojke för ev. ackumulerat missnöje av något slag. Frågan är om man inte borde avleda detta missnöja genom en programpunkt kallad "De missnöjdas klubb" där missnöjda människor skulle få tala ut och befria sig från missnöjesoket. Det skulle säkert bli ett högeligen uppskattat underhållningsprogram. Ty vi är nu en gång så funtade att vi har stort nöje av andras missnöje.

Och ett antal decennium senare fick vi Ring P1 (startade år 2000). Men att det tog så lång tid? Kanske ett tecken på att vårt samhälle, till skillnad emot 50-talet, är mindre hierarkiskt och öppet för fler röster en samhället elit. Tyvärr träffar jag ganska ofta på folk (läs: medelklasstyper) som ogillar programmet. Eller det kanske är ett gott tecken.

Lilla Malmö

Ett första riktmärke som kom till användning vid flytten till Södermannagatan var Axel Landquist park, den mellan min gata och Nytorgsgatan och flankerad av Åsögatan.

Dess rätta namn var till helt nyligen för mig okänt, men vilken park det var frågan om gick kom man ganska enkelt fram till när man språkade med folk. Nu vet jag inte riktigt om ordet passar i sammanhanget, men visst är parken famös, det vill säga känd av mindre trevliga anledningar. En knarkarpark helt enkelt, full med fyllon och mindre seriösa hundägare.

Och i kväll, en helt vanlig måndag, när jag efter livsmedelsinhandling spatserade förbi min park, satt det således ett gäng unga killar och drack starköl ur burk, 3-4 mindre trevliga hundar morrade ilsket och deras respektive husse sjunger sannolikt inte i kör.

Då mindes jag min tid i Skåne och tänkte följaktligen: härmed döper jag denna park till Lilla Malmö. På nåt sätt kändes den helt plötsligt mer inbjudande och, ja, hemtrevlig.

Sjukrapport

Nu har jag varit sängliggande (eller snarare soffliggande) i två hela dagar. Redan förra onsdagen kände jag mig konstig, men under måndagen bröt det ut för fullt. Precis som ungefär en månad sedan.

Jag brukar intala mig själv och ibland även andra att jag mycket sällan är förkyld. Men nu skäms jag nästan över min ömklighet. Och att behöva vara borta från jobbet!

Sen insåg jag i måndags kväll en sak: det är nog inte så populärt att ta sig till jobbet när man känner krasslig bara för att liksom visa framfötterna. Smittorisken bör respekteras (tycker i synnerhet ens arbetskamrater).

Men, plötsligt har man en massa tid. Och samtidigt en god portion rastlöshet. Har läst mycket Charles Bukowski, sett en veritabel filmklassiker – Truffauts De 400 slagen –, lyssnat på P1 och druckit kolossala mängder vatten.

Måste tipsa om Språket i P1. I senaste programmet pratade de om läspande i radion (tydligen ett ljudteknikfenomen) och, framför allt, om svårstavade ord. På hemsidan har de lagt ut en lista med en massa knepiga exempel. Dublett eller dubblett?

Promenera

Vissa lediga dagar tror jag i min enfald att jag bara ska ligga hemma i soffan å "ta det lugnt". Nån slags återhämtning, att "unna" sig lite slapphet. Och det går åt skogen.

Jag är en oerhört rastlös själ. Är det verkligen nåt jag har lärt mig så är det hur viktigt det är att så fort som möjligt komma ut på morgonen (under veckorna gör man det förstås ganska naturligt). Nu har jag i och för sig varit lite krasslig, så fysisk aktivitet har undvikits.

Men, så fort man kommer ut å ser träd, människor, hus, himlen – ja, va faan som helst. Det spelar liksom ingen roll, så länge ögonen sysselsätts. Det är väl det det handlar om: en för ögonen fysisk nödvändighet (och en massa andra saker).

Sen brukar jag tänka på Bergmans yttrande: "Dämonerna gillar kalla fötter" (apropå sitt promenerande).

Väljer även att här publicera två bilder jag tagit under vandringar i vinter. Den ena tagen på Årstabron, den andra kan jag inte komma ihåg var jag tagit.

Blev lite glad när jag såg att ett fik i närheten har börjat med söndagsfrukost tema Godmorgon, Världen (ni vet, P1:s fina veckomagasin som sänds 9-11 på söndagsmornar). Det måste testas! Lyssna på P1 kollektivt? Hm.

Annars går det ganska bra med mitt pågående Dylan-projekt: att förstå giganten Bob Dylan. Under veckan har jag lyssnat en hel del på Blood on the tracks, en klassiker från 1975. Även Oh Mercy, en sen 80-talare, har avverkats. Båda är riktigt bra (å man slipper nästan munspelet).

Lite bilds

Här har ni lite bilders från trippen.

- Tanten som hjälpte oss att ta detta kort, från Top of the Rock, var lite för kort för att få med utsikten nedåt.



- Kul(l) med två servila kopps på Brooklyn Bridge.


- En avslappnad promenad med lite window shopping i East Village.

- Efter en lång dag i Williamsburg var det skönt med vila på n6th street, en av bargatorna. Lägg märke till Carls välfyllda plastkasse från Beacon Closet (2:a hand).


- Lite vila i Morningside Park efter promenad i Harlem, som på en del ställen kändes tryggt och på andra inte. Carl hade för dage köpt en fyradollars söndagsupplaga av NYTimes, Magnus har just ätit nachos och undertecknad koncentrerar sig på att se avslappnad ut, hm.


Jaja, vi hade det fint.

New York-hälsning (från Sverige)

Ja, många kort blev det i NY. Men, som vanligt är det svårt att samla hela truppen (om man nu inte envisas med automatutlösare).

Nåväl. Denna bild är vacker. Tack vare avstängd biltrafik (och några hjälpsamma turister) kunde detta ögonblick förevigas. Lägg märke till Mange och de gula strecken, samt de två amerikanska flaggorna. Även skraporna gör ett suggestivt intryck på grund av den för dagen molnrika himlen.

Dubbelfitta

Har det hänt att ni tänkt på hur de konstruerar de här ordsystemen som man skall kunna skriva snabbare sms. Vissa ord finns men andra har de struntat i. Man kan ju undra vilka kriterier de har eller vilket underlag som används. Har ni en sonyericsson och skriver med T9 kan ni ju prova att skriva dubbelfitta. Undra om det är ett verb eller substantiv?

Douglas Murray är Tre Kronors nya biff. Han har tydligen spelat med vår vänn Jackan i många år men nu är han NHL-proffs. Enjoy!

www.angelo-maxies.com

Till New York

Hoppas ni har det härligt där borta. Här kommer en länk till den grymma resturangen på Park Ave South at 19th Street.

Jag rekommenderar 13 oz. Grilled Filet Mignon
Ni kommer inte bli missnöjda.

En midsommardröm

Som ni säkert märkt så har min bloggarinspiration trytigt något den senaste tiden. Men nu idag fick jag beskedet som hävde min skrivkramp. Nu fick jag något att bearbeta.

För ett par av er hann jag nog berätta om att jag varit på lägenhetsvisning i Midsommarkransen. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Allt började för ett par veckor sedan då jag tog mig tid att sondera terrängen. En promenix där i den bländande vårsolen och kransen kändes bara bättre och bättre ju mer jag tänkte på det; fiskaffärn, Tellusbiografen och vinterviken, för att måla upp en triptyk av det som lockade.

Dagarna innan visningen samlade jag intryck och tankar samt funderade löst på några kriterier som måste vara uppfyllda för att det skulle kännas bra att lämna min diminutiva våning på knifsöder. Lyan måste fan ha fönster åt svandammsparken (vilket innebär e.m sol och fri parkutsikt - ingen insyn), helst ha parkettgolv och vara någorlunda bra planerad. Det senare för att det skulle kännas vettigt att flytta till något lite större (dyrare) än jag tänkt mig.

Väl där, i tisdags kl 17, kliver jag in genom porten i det gula 30-talshuset, tar några raska kliv upp för de två stentrapporna, för att sedan kliva in över tröskeln till lägenheten. Med facit på hand känns det nu bittert att återge vad min till en början kritiska blick fick skåda.

En stor möblerbar hall med fiskbensparkett. Tog vänster in i ett vardagsrum med utsikt mot svandammsparken. Solen fullkomligt rann i genom det trerutiga fönstret och vällde ut över ett blankt parkettgolv innan ljuset absorberades något av en fondvägg i nästan svart i ena änden av rummet. Plats för typ soffa, fotöljer och stort matbord (6 pers). Tillbaka ut i hallen där jag åt höger tittade in på en rymlig, nyrenoverad toalett med dusch. Gråsvart klinkers på golvet och vitt på väggarna. Vidare ut i ett mycket ljust och öppet kök (trerutsfönster mot svandammsparken). Ny kyl/frys och ugn. Via köket gick jag sedan genom en öppning mot ett sovrum med plats för hur stor säng som helst. Naturligtvis badade även detta rum i solljus som sken in från svandammsparken.

Vad fan är det frågan om, tänkte jag stilla och såg mig behärskat om. Endast en av de andra jävlarna här på visningen har har längre kötid än mig, det hade jag noterat på HSBs hemsida. Utbytte någon artighetsfras med en solglasögonbeprydd donna (lghtn var som sagt mycket ljus) samtidigt som jag undrade om det möjligtvis kunde vara hennes kötid som stod emellan mig och denna dröm. Hon upprätthöll en stoisk fasad och kanske tänkte hon samma sak som jag: må den tursamme faan som är etta på denna lägenhet ha betalningsanmärkningar, en skitlön eller något annat som diskvalificerar denne från möjliga spekulanter, för den här lägenheten är det ingen vettig människa som frivilligt tackar nej till.

Trots detta började jag senare på kvällen att i tanken inreda lägenheten, funderade ut vilka prylar som borde köpas på blocket. Nån kul soffa, ett köksbord, bokhyllor, ett soffbord och annat som kunde rymmas.

Jag tackade naturligtvis ja samtidigt som jag mindes de gånger man hört: -ja, jag var nr 10 (välj valfritt nummer mellan 5-20) i kön men jag fick lägenheten ändå. Bla bla...
Aha, men jag kan numera då säga: jaha, jag var TVÅA i den JÄVLA KÖN, har köat sedan juli 1980 men det hjälpte faan inte! Tanten på HSB sa att den var EN PERSON före mig som hade TACKAT JA. Aha, tack då.

Det var för bra för att vara sant. Lite för bra. Det blev en Midsom-Mardröm.

Helvetes jävla skit.

Ps. Jag fick inte heller lägenheten vid Skanstull.

Leverans direkt!

I morse ringde hantverkarna på kl 07:25. Det var bara att gilla läget och lämna lägenheten. Kändes ok med vetskapen om att det var sista gången de skulle vara där. Jag tog en lång promenad i duggregnet runt söder och kollade in koloniträdgårdarna. De ser inte mycket ut till värden så här på vinterhalvåret. Efter nästan två timmar kände jag mig hungrig och begav mig hemåt men slank in på Vetebullen på Hornsgatan (kan tänka mig att det är där någonstans Mange bor). För 39 spänn vart det god havregrynsgröt, ägg, macka med ost och kaffe. En frukost helt i min stil och riktigt mätt vart man på köpet.

När jag senare på dagen kom hem var hantverkarna klara och det hade kommit ett paket på posten. Ett par linser som jag beställde på nätet kl 16:30 igår. Snabbt! Jag vart lika imponerad förra veckan då Guitar Hero befann sig på Ica mindre en två dygn efter beställning. Tidigare erfarenheter har lite mindre positiva. I februari beställde jag böcker på Adlibris som jag skulle ha med till staterna. Kostade på mig 19kr extra för att vara riktigt säker på att de skulle dyka upp, även om den vanliga leveranstiden hade räckt. Men icke. Böckerna kom fram när jag satt på flyget och då var ändå leveranstiden typ 2-5 dagar eller nått liknande. Känns som de bara sitter och rullar tummarna på lagren tills den dagen kommer då de måste skickas iväg för att vara framme precis sista dagen. Inte konstigt att det blir försenat ibland.

Ångest

Jag har alltid tagit det där med uppsatsångest med en klackspark. Det är klart att det varit jobbigt ibland men det har för det mesta flutit på bra. I och för sig har jag inte skrivit någon uppsats på högre nivå men ändå. Nu börjar ångesten i alla fall komma krypande. Jag får liksom inte till något. Vet inte var jag skall börja och det känns bara jobbigt allt ihop. Nu har det gått snart två veckor och jag har inte åstadkommit mycket. Lösningen är säkert bara att ta tag i det men jag känner att jag måste komma på lite mer konkret vad uppsatsen skall fokusera på. Typ syfte och frågeställningar och så men det känns som jag har snor i hjärnan. Tankarna och idéerna fastnar liksom innan de kommer ut till något konkret. Shit-a-man

På spaning efter den hälsa som flytt ...

... jo, är en ömklig sjukling sedan ett par dar. Kände mig olustig redan i fredags, men i måndags blev det värre och hemgång efter lunch. Sedan dess har jag legat än i sängen, än i soffan. Radiolyssnande är ju typ det enda man orkar med när man är sjuk. Tänk på alla skröpliga, ensamma, gamla människor där ute med P1 som enda vän! Så brukar jag tänka i alla fall.

Annars är jag förbannat arg och bitter på detta med digital-tv. Och tyvärr är jag medveten om att dessa funderingar tar alltför stor plats i mitt liv just nu. Men som konsument känner jag mig lurad, ja, nästintill lite kränkt. Fi faan!

Är det inte lite lustigt det här med Absolut? Det såldes ju för 55 miljarder, tydligen att par miljarder men än vad Ford för ett par år sedan betalade för Volvo (!). Jämför antal anställda (typ tiotusentals på Volvo med ett par hundra på Absolut) och vilken produkt de tillverkar. Jag menar, hur svårt är det att tillverka lite sprit? Det kan ju halva svenska befolkningen, som en journalist syrligt kommenterade. Ergo: Det handlar helt enkelt om ett varumärke (förstås). Och då kan man ju tycka det är lite lustigt att ett statligt företag, med nykterister i företagsledningen, kan lyckas frambringa ett sådan otroligt framgångsrik produkt. Men, staten ska ju inte äga företag. Det är ju inte bra, aj aj.

Nu måste jag vila.

Ny upplaga

Igår gav jag och Lunk oss iväg till Solna hallen för att beskåda AIK mot Täby. Det blev en trevlig kväll med en del halvsnygga mål. Det var fullsatt vilket betyder 2200 personer eller nått sånt. Jag tänkte jag skulle sätta ord på vad det är för publik som går på innebandy men jag tror faktiskt inte den skiljer sig från publik på andra vanliga sportevenemang. Det vill säga lite småtöntig.

Just nu sitter jag och jobbar på tidningen. Det skall tydligen tryckas en ny upplaga och det jobbas febrilt för att få ihop det sista. Det är spännande när de gamla rutinerna ruckas och folk springer i korridorerna och skriker över kontorslandskapen.

För övrigt så har jag glömt att tacka för det underbara klippet med Bruce som tillägnades mig under min vistelse i USA. Det värmde, även om jag kanske inte visade det på rätt sätt. Klankade just ner på DJ:n som hade lagt upp denna härliga video. Tack och förlåt.

Helgbestyr

I helgen hände det som händer ganska många svenskar under sin livstid. IKEA... Jo, vi var där på en söndag men det har nog de flesta varit någon gång. Något som jag tror händer allt för ofta är att varan man söker är Tillfälligt slut och när man sedan frågar kommer varan åter vecka 765. Jag kanske låter lite bitter men det är inte första gången detta händer för mig och antagligen inte sista. Det jag sökte i helgen var ett paket med några kvadratmeter golv. Hade tidigare i veckan lagt golv utan för Arninge men insett ganska tidigt att golvet inte skulle räcka till och mycket riktigt saknades det ungefär en kvadratmeter. Söndagens mål vara således att köpa ett paket till. Tar då bilen till Barkarby. Varan är tillfälligt slut. Går och frågar den unga personalen och får beskedet att varan är utgående och det kommer inte in några fler paket. Tur i oturen så finns det tre paket kvar i Sverige och dessa finns i Kungens kurva. Det var alltså bara att köra söder ut. Efter alldeles för många timmar senare ligger golvet i alla fall klart. Det är härligt med helger på IKEA.

The semicolon is necessary; I have just proved it

Nä, själv har jag inte heller varit någon rutinerad bloggare under mars månad. Trevligt i alla fall med en inbjudan till Guitar Hero-häng; synd bara att undertecknad läste om saken först på söndag kväll (hade i och för sig hört vissa rykten).

Har varit lite sjuk i helgen: ömsom frossa, ömsom kraftiga svettningar; en ständig och outsläcklig törst; värk i leder och hufvud. Tillbringande typ hela lördagens ljusa timmar i min ofantliga soffa.

Jo, tisdagens dj-arbete var verkligen, vilket jag kunde konstatera dagen efter, en riktig kraftmätning. Var helt slut helt enkelt. Men, hur jobbigt kan det vara att flytta lite ljudfiler i iTunes? Krilles analys är för övrigt skrämmande adekvat. Jag tror för övrigt att de flesta dj:s har en viss tendens åt grandiositet och narcissism, typ. För hur viktig är man egentligen? I synnerhet när man bara spelar lite bakgrundsmusik.

För övrigt har jag läst lite om semikolon de senaste dagarna. Ett minst sagt problematiskt och omdiskuterat skiljetecken. Läs följande intressanta och roliga artiklar:

i The New York Times,

och The Guardian.

Avslutar med en spänstig Kurt Vonnegut:

If you really want to hurt your parents, and you don't have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you've been to college.

The DJ

Näe, jag vet inte riktigt. Hade tänkt att jobba på med uppsatsen redan från början men så blev det inte riktigt. Som tur är finns det ju några veckor kvar att rulla på. Problemet är väl att det är så lätt att skjuta upp saker och ting. För övrigt vill jag tacka vår vän Carl för ett gott jobb som dj i tisdags. Många bra låtar men kanske att jobbet steg honom över huvudet. En stoltare dj får man leta efter, he he. Dom som är sugna på Guitar Hero kan komma över på lördag.

En början på någon nytt

Jag hade planer på att ge er rapporter från min USA-resa men så blev det helt enkelt inte. Jag är ingen rutinerad bloggare och det vart inte enklare när man var på resande fot. Jag kan så här i efterhand berätta att det var en härlig resa. Eventuellt lägger jag upp en eller två bilder vid tillfälle. Hur som haver så har livet varit minst sagt kaotiskt sedan hemkomsten. På grund av fönsterrenovering har jag med familj fått flytta runt lite. Först Kista en vecka och sedan Bromma. Det verkar ta en evighet att renovera dessa fönster. Förhoppningen är väl att de är klara i början på nästa vecka men det där vet man aldrig.

I detta kaos har jag försökt komma igång med en c-uppsats i kulturgeografi. Det har inte varit lätt men det ser ut som att den kommer att behandla koloniträdgårdar och hur planeringen för dessa sköts. I morgon börjar momentet och jag tror nog att det kommer att bli tio roliga veckor. Jag kan tänka mig att det kommer att gå mellan hopp och förtvivlan under dessa veckor men hur det blir med det får vi se.

Faktoider

Gårdagskvällens lättsinniga utsvävningar gjorde ett kraftfullt avtryck på söndagsmorgonen. Lär man väl var på benen upptäcktes följande: DN låg ej på hallmattan, utan i stället en tunnare men blåare SvD, något som skett vid en gång tidigare.

Nåväl. Variation förnöjer, varmed vederbörande inte orkade med någon indignation. Och inget ont som inte har något gott med sig. Fick ta del av en intressant artikel om faktoider, eller "försanthållna osanningar". En bok i ämnet har – äntligen! – släppts. Och äntligen får jag bekräftat att det där med att man ser kinesiska muren från månen är en skröna, eller vad man nu väljer att kalla det. Som idéhistoritker (njaa ...) är det förstås också viktigt att man vädrar ut sånt som att folk på medeltiden trodde att jorden var platt. Måste nog ta å beställa den där boken bums. Ta i alla fall å läs artikel, och bli lite mer bildad (och besserwissig) på 20 minuter!

Bobby Jean

Måhända lite sentimentalt, men jag tänkte faktiskt på vår vän Krille... Han är ju borta en tid, och visst saknar vi honom.

Då tänkte jag på Bobby Jean, Springsteens fantastiska sång om vänskap, tillägnad – om jag inte minns helt fel – kompgitarristen Steve van Zandt som hoppade av innan Born in the USA-turnén. Lyssna på texten och känn hjärtat bulta. (Och kanske hör du denna låt nånstans på något internetcafé over there? Blogga då gärna lite åt oss!)

Det är inkonsekvensen som gör oss till människor

Jag har under en tid funderat på att skriva ett inlägg om följande iakttagelse: Vid 2–3 tillfällen har jag möts av meddelandet att min jobbdator, när den sätts igång på morgonen, behöver "inkonsekvenskontrolleras". Samtidigt är datorn satt i något slags dos-läge och sakta stigande procentsiffror visas på skärmen.

Tidigare har jag framhållit för vissa personer att jag med stolthet hävdar min inkonsekvens i tankeliv och leverne. Att jag gärna och ofta motsäger mina tidigare framlagda åsikter. (Varför inte göra en dygd av nödvändigheten?)

Dessa två ovanstående betraktelser har jag, i min iver att söka helhet och sammanhang i vardagen, sökt sammanfoga och så att säga föra i symbios. Har tyvärr inte lyckats än.

Men, inkonsekvensen består! I dag besökte jag nämligen bokrean – på NK och i Skrapan – trots yttryckliga utsagor om motsatsen. Kom hem med en vacker och rikligt bildförsedd foliant om Kungl. biblioteket (kostade 10 kr!) och en essä av Michel Houellebecq, H.P. Lovecraft – emot världen, emot livet.

Apropå litteratur. I går kastade jag mig hastigt över en halvläst bok av den eminente historikern E. J. Hobsbawm. Som alltid gläds och förtrollas man av hans spirituella språk, hans breda och djupa bildning, de fräna påhoppen på historiens stora män och av själva innehållet förstås: om det långa 1800-talet, från franska revolutionen till första världskriget. I ett avsnitt om nickelodernas (Amerikansk benämning på en liten, primitiv biograf som uppstod i stort antal i USA:s storstäder 1905-10. Inträdesavgiften var 5 cent.) framväxt skriver han:

Ryska baletten var direkt inriktad på en elit av rika eller välborna kultursnobbar, lika tveklöst som de amerikanska filmproducenterna siktade in sig på människans lägsta godtagbara gemensamma nämnare. [min kursiv]

Slut på daltet

I veckan har vi (som troget läser DN) kunnat bli indignerade över Maciej Zarembas artikelserie om de kränkta eleverna på Lärarhögskolan. Den bild som Zaremba målar upp, med hans sedvanligt medryckande dramaturgi och bitska språk, gör läsaren oundvikligen förfärad medan ögonen snabbt tar in den förtätade textmassan. Frågan är vad om händer efteråt.

Det är lite samma känsla som efter en timme med Janne Josefsson: syndaren/boven/bedragaren är utpekad, nu fattas det bara att sätta dit dom jävlarna (och mediekonsumenten kanske själv knyter näven och ryter till)! Förmodligen är det ganska sunt att läsa och ta in sådan journalistik med rätt kritiska glasögonen.

Trots allt är det väl så här: inget får oss att må så bra, känna oss så rättskaffens och moraliskt högstående som att få se och läsa om motsatsen – den andre. Åsa Linderborg avslutar sin polemiska artikel i dagens Aftonbladet så här:

Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Där känner jag mig onekligen träffad.

Mig äger ingen, ej ens jag själv

Det här inlägget var egentligen tänkt att bli en hyllning till Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så här strax efter att jag grinat en skvätt, men det blir det inte, det blir en kort uppmaning istället: läs. Den.


Annars går jag lite i trängtans tider, skulle behöva en semesterresa någonstans, nu när vardagens makliga lunk trots allt i alla fall får tiden att dra iväg. New York, New York känns allt för avlägset i nuläget, S:t Petersburg är nog kallt så här års men fram på vårkanten kanske, eller till sommaren? Någon?

Konsumistiska manifestet

Kvalitet eller kvantitet? En förvisso förenklad dikotomi som godtyckligt delar in vår värld, men inte desto mindre något jag och många andra funderar över.

Som med vår musikkonsumtion till exempel. I dag går man som bekant inte så ofta till affären och köper en cd. Musik fixar vi på annat vis.

Men jag och flera andra har nu uttryckt dels en saknad efter cd-skivan, dels en frustration över all den stora mängd musik som fyller våra våra hårddiskar eller i vissa fall mängden brända skivor. Alltmer kvantitet och – tyvärr – desto mindre kvalitet (och här är jag förstås medveten om att jag drar lite subjektiva och måhända känslomässiga slutledningar).

Som all nostalgi är nog även denna idealiserad och förenklad. Men jag saknar att besöka en trevlig skivaffär, unna mig en skiva eller två, att förväntansfullt åka hem och lyssna. Och konvoluten, skivan som materiellt ting, att äga och att känna. (Men de fula plastfodralen kan man knappast sakna.)

Visst är jag ett offer för vår hårt slimmade konsumism, grundstommen i den kapitalistiska ekonomin. Men, hur mycket vi än är medvetna om det bedrägliga med lyckan att konsumera, är den fortfarande en realitet. Något som faktiskt – hur mycket vi än stretar emot – glädjer oss, ett sätt att belöna oss själva.

Det kan vara så underbart att efter en lång dag på jobbet glida förbi NK:s skivavdelning och inköpa en efterlängtad inspelning av Brahms fjärde symfoni (med Carlos Kleiber förstås), eller spatsera upp götgatsbacken för att besöka Presstop och inhandla ett exemplar av The New Yorker. Den glädjer mig var dag, liggandes i sina glansiga och intellektuella prakt.

Pokulera

I brist på något substantiellt att tillföra ur min egen livföring förmedlar jag här en iakttagelse – av Proust, vem annars? – som vi nog alla kan känna igen (byt gärna ut "portvin" mot exempelvis öl eller rödtjut):

Jag hade redan druckit mycket portvin, och när jag bad om mera var det mindre med tanke på det välbehag nya glas skulle bereda mig än en följd av det som de föregående åstadkommit.

re: mustasch

Krille skriver: "Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla." Ja, förvisso ett spirituellt och tänkvärt citat, men andra delen av meningen gör väl mig lite betänksam: att bara besluta sig för att skaffa en mustasch? För många av oss, inklusive undertecknad, kan inte en läppbeklädnad så där bara odlas fram genom ett beslut, det må sen vara aldrig så välöverlagt. Vi stackare är helt enkelt begåvade med en alltför klen hårväxt i ansiktet för sådana utsvävningar. Men, vi vill ju inget annat än att få smicker för en fin mustasch. (I gamla romaner pratar man för övrigt alltid om mustascher i pluralis.)

Annars var det fint att jämföra bilderna före och efter. Men du gjorde oss en otjänst (eller hur man nu ser det) genom att åskådliggöra denna skillnad med två helt olika slags bildkompositioner: olika kläder, glasögon på ena bilden, underifrån- respektive ovanfrånperspektiv etc.

Det där med yimby (yes in my backyard) läste jag också, och blev även jag ganska entusismerad. Tänkte nästan gå med på stört. Alltså, man kan ju bli så outsägligt trött på allt detta nej-sägande i samhället. Not in my backyard är ett alltför typiskt exempel på detta.

En epok är över

I slutet av augusti förra året kom jag på tanken att börja odla mustasch. Först var det tänkt som en kul grej men muschen kom att bli en del av mitt nya liv. Jag trivdes som fisken i vattnet. Kände mig lite lustigare, lite coolare och lite äldre. Det var en härlig tid och jag tänkte därför dela med mig av några av de erfarenheter som kommit på vägen.

Jag ser som sagt inte så gammal ut. Inte för att det tidigare har varit något större problem (jag har ju leg som påvisar motsatsen) men det har varit skönt att tex gå på systemet utan att behöva visa körkortet. Jag blev några år äldre bara på några veckor, tack vare mustaschen. Ett motiv till att börja odla kan alltså vara att förändra sin uppfattade ålder. Hur många år som läggs på beror ju säkert på från person till person men för mig har det varit många år, he he.

En annan sak som hänt under denna tid är att uttrycket snorbroms har fått en helt ny innebörd. Jag var oerhört snorig härom veckan och tvungen att snyta ut en halvliter var och varannan minut. Det är helt enkelt omöjligt att inte få en massa snor i muschen. Ganska äckligt faktiskt.

Jag har en massa fler saker att berätta om tiden med mustaschen men superbowl har precis börjat men en sista grej hinner jag med. I höstas fick jag beröm av min mormor för min fina ansiktsbehåring och samtidigt frågade hon vad min flickvän tyckte. Sedan lade hon till, ja det är ju som man brukar säga, en kyss utan mustasch är som ett ägg utan salt. Ett härligt uttryck som kan vara värt att tänka på innan man tar beslutet att börja odla.

Här är två foton. Ett före och ett efter rakning.

Samhällsplanering

Är det bara jag eller skrivs det inte mycket om samhällsplanering i tidningarna? Tycker att jag läser var och varannan dag om härliga projekt och engagerade människor. Idag stod det om www.yimby.se (yes in my backyard), vilket är en motreaktion till det klassiska begreppet nimby (not in my backyard). Kul skit. Det kan i och för sig vara så att jag lägger märke till allt som gäller samhällsplanering nuförtiden. För er som inte har katt och inte vet hur det kan vara kommer här en liten illustration. Såhär är det varje morgon (for real).

Man måste jämföra

Ja, buntband alltså. Krilles iakttagelse är tankeväckande: varför binda ihop saxar med något som man i USA (har jag hört) använder på brottslingar?

Såg som sagt Mitt liv som hund i fredags och funderade lite över filmens bärande idé – man måste jämföra. Historien, mina vänner, är ett gott medel härtill! Ni kanske sitter och beklagar er över tisdagskvällens torftiga tv-utbud, men ta då en titt på klippet ovan ur Röster i radio. Här presenteras dagens tv-tablå för den 2:a januari 1956 (1,5 timmar testbild). Det som omger tv-tablån, bland annat "Tegnér i 'det stygga Stockholm' ", är dock ett litet smakprov på dagens digra utbud av radioprogram.

Ser för övrigt fram emot nästa biljardkväll.

Saxar

För några veckor sedan inhandlades ett par saxar till hushållet. Jag noterade att de satt ihop med en sådan där plastrem som spänns men inte går att lossa. Jag tänker mig ett scenario där en stackare flyttar hemifrån för första gången, köper ett par saxar men saknar något annat vasst i köket för att klippa upp plastremmen. Klart det går att lösa men behöver man verkligen sätta ihop dem med en sådan där plastrem. För övrigt så borde de där plastremmarna ha något namn. Någon som vet?