Myopia

Vet inte varför, men få saker skrämmer mig mer än religiös sekterism och nyandlighet. I vilket fack scientologin hamnar är osäkert – enligt dem själva betecknas den som en teknologi. Att scientologin lockar namnkunniga skådisar och musiker etcetera är däremot säkert, och gör det hela lite mer skrämmande och rörelsen mer problematisk att förhålla sig till.

I ett färsk reportage i The New Yorker – ursäkta mitt fantasilösa urval av källor – porträtteras och intervjuas Paul Haggis, regissör och manusförfattare (Crash, Million Dollar Baby), och före detta scientolog.

Jag har knappt läst igenom halva texten, men det är onekligen fascinerande läsning. Förutom en bred genomgång av scientologins uppkomst och snabba tillväxt får man även stifta bekantskap med en äkta avfälling. Och inte vem som helst! Ja, att han är känd och framgångsrik är ju en sak, men han var en hängiven scientolog i hela 35 år och därtill högt uppe i hierarkin.

Minns en gång efter en längre krogrunda då jag landade i min soffa för lite vattenterapi. Med datorn i knäet surfade jag av någon outgrundlig anledning loss på scientologin. Det dröjde knappa 3 minuter innan jag kände en nästan konspiratorisk rädsla av att något stort och ont höll på att ta över världen, och att jag var nödtvungen till kamp och motstånd. Tänkte börja på hemmaplan och försökte bland annat googla fram lite svenska sciento-kändisar, men kunde konstatera att rörelsen inte har någon större makt över våra tankar här. Än så länge.

Ovanstående fyllesurfning är förvisso snarast ett tecken på internets stora möjligheter till förströelse, men nog hittade jag även tillbaks till ett slags patos där och då. Och kanske även till min rädsla.

Men hur kanalisera detta engagemang?

Nä, tänker nog inte gå med i Humanisterna. Lägger ribban lågt (till att börja med): ska försöka ta mig igenom resten av artikeln innan veckan blivit söndag.

Ett slags utspel

"Whenever you feel like criticizing any one", he told me, "just remember that all the people in this world haven't had the advantages that you've had."

Kom att tänka på detta, öppningsmeningen i Fitzgeralds The Great Gatsby, när jag dammsög bort det outsinliga vintergruset från hallen i dag.

Funderar en del över det, men desto mer över en annan styggelse: att ha sig själv som alltings mått. Jag möter ideligen människor som på olika sätt gör utryck för detta; ibland finner jag denna egenskap hos mig själv. Ett förhållningssätt som provocerar och oroar.

Och tidigare i veckan satt jag och grubblade över litteraturen, eller mer bestämt över hur böckerna hela tiden skall älskas och dyrkas. Det är ju så fint när litteraturkritikerna utbrister att fiktionens och berättandets värld är en så mycket mer intressant och mångbottnad tillvaro än vår egen grådaskiga verklighet.

Nej, förvisso tillhör jag kulturbärarna, men ovanstående utsaga förstår jag inte. Livet överträffar faktiskt dikten och är desto mer komplex och svårgripbar, tycker jag.

Veckans tröttsammaste är annars "fullständigt oacceptabelt". Det är det enda våra makthavare kan komma med (apropå Egypten). Man drömmer sig tillbaka till Palme och "diktaturens kreatur", på ett politiskt språk fyllt av patos och medkänsla. Och nej, det räcker inte att säga att man har medkänsla; talet ska ju ge uttryck för medkänsla! Det är måhända naivt att drömma sig tillbaks till Palme, men (som Greider skrev i DN häromdagen):

"Hoppets princip är ju ett slags naivitet

och måste alltid vara det!"

Dignity

Blev lite less ikväll när jag skulle realisera en fin bloggidé som skulle åskådliggöras med några bilder. Men, och det har jag drabbats av tidigare, så fort man klipper in några bilder strular Blogger till det på ett eller annat sätt.

Suck.

Men, fortsatte i stället med att släcka min outsinliga nyhetstörst i dessa spännande tider.

Läste en liten sak om massans värdighet, där författaren fint konkluderar (apropå varför inte folk trängs ihjäl under politiska massdemonstrationer):

"Maybe protesting a corrupt regime, and feeling that you are on the side of justice, supplies that feeling of dignity to the crowd, and that’s why political crowds rarely turn violent when they are unprovoked. There is little dignity in waiting for most of the night outside a Wal-Mart to get a deal on a big-screen TV."

För övrigt tycker jag att dignity är ett högst vackert ord.

Still alive

"Är han inte död?", kommenterade en kollega när jag tippade Eric Hobsbawm som nobelpriskandidat.

Nä, han lever faktiskt, fyller strax 94, och intervjuades häromsistens i The Observer.

En av mina stora läsupplevelser är faktiskt Ytterligheternas tidsålder (The Age of Extremes), som jag hade som kurslitteratur under min halvårslånga karriär som samtidshistoriker.

Lite kuriosa: På baksidan citeras Peter Englund, ur en bokanmälan i Expressen: "Tillochmed när han misslyckas är han strålande. Karln borde få Nobelpriset." Formulerat ett par år innan hans inträde i Akademien. Recensionen går att läsa på Den Ständiges hemsida.

Tidsreferens

Ibland känner man sig ändå lite bildad.

Satt och läste på om "oroligheterna" i Mellanöstern, och hajade till inför en mening i en artikel i The New Yorker: "each unhappy country is unhappy in its own way."

Och mindes den (ofta citerade) öppningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt."

Annars kom jag på en snillrik tidsreferens i går kväll, under påverkan av en vällagrad Amarone: att jag numera ska börja hänvisa bakåt i tiden med hjälp av apoteksmonopolet. Eller mer exakt dess avskaffande. Ungefär: "Inte sedan apoteksmonopolets avskaffande har jag..."

Ger ju liksom ens konstaterande en viss tyngd. Därtill känns tanken på ett monopol av detta slag plötsligt så obsolet och som något hemmahörande i en annan era, trots att det nu inte var så förbaskat längesedan jag gjorde mig bekant med kvarterets droghandel.

Ömson..., ömsom...

Vissa skribenter är enkla att älska. Gabriella Håkansson är en sådan. Hon skriver alltid sådär bra att man faktiskt funderar på hur och var man ska arkivera sin förgängliga och malliga morgontidning – bara för att få behålla denna oemotståndliga men ack så korta läsfrukt.

Ok, ämnet för artikeln kanske var alltför tacksamt: Dostojevskij. Men i alla fall.

Nu handlade det om en nyöversättning av källarhålsboken. Nu med titeln En underjordisk dagbok; min utgåva, som inte är sådär jättegammal direkt om jag minns rätt, heter Anteckningar från källarhålet.

Vet att jag nånstans hört Håkan Hellström hänvisa till denna klassiska jag-roman.

Nåväl. Ingen idé att jag försöker lägga ut texten här om Dostojevskijs storhet i allmänhet, och om boken ifråga i synnerhet.

Men jag ser verkligen emot Karamazov på Stadsteatern! Och hoppas att jag aldrig blir så förbittrad och magsur som källarmannen – "en chanserad tjänsteman".

Dagarna

Det är något sentimentalt över dagarna. Tidens kanske mest begripliga enhet, och den vi lättast kan förhålla oss till. Vad vet jag.

I morse slog det mig i alla fall att jag på senare tid, av olika anledningar, haft dessa melodier i huvudet.

Neil Young – One Of These Days

Queen – These Are The Days Of Our Lives

Van Morrison – These Are The Days

Lite nostalgi, melankoli och, förstås, sentimentalitet. För oss drömmare.

Strage!

I brist på nya anslag länkar jag till en av veckans höjdpunkter, Strages krönika i På stan. Denna vecka handlar det om något som berör många av oss 30 plusare. På stan

Se och lär!

Duvfa

En kurs för vår vän Emil kanske?

medborgarskolan

Praha, Salomon och Döden

December kan vara en tung och mörk tid. Annars är jag just nu nästan förbehållslöst positiv till det vita och kalla vädret. Besökte bland annat min lokala sporthandel i dag för inköp av skidutrustning.

Fick hjälp av en vänlig expedit, och samtidigt som vi talades vid fick jag syn på hans namnbricka (på blå botten): Salomon var hans namn. Mina nya pjäxor, ja också med samma namn. Är det inte märkligt? Själv blev jag konfunderad. Jobbar expediten ifråga, med detta förnamn, med vintersport som utsänd på min lokala sporthandelskedja månntro?

Om inte, en förbannat fascinerande slump, tycker jag.

Tyngre grejer: Lånade ut en bok i dag med titeln Döden och döendet. Vilken hopplös och oförsonlig titel; varken hopp eller nåd lyser igenom.

Inte heller något ljus träffade min lins i bilden ovan, förutom från den enkla men vackra klockan bredvid Karluv most, Karlsbron.

Avlyssnat

Irriterande kan det vara med kreti och pleti på samfärdsmedel med hörlurar på fullt fräs. I synnerhet om de lyssnar på dekadent rytmmusik. Men undantag står att finna.

Som häromveckan då jag råkade höra att ett kollega lyssnade på Kind of Blue. Två sekunder spröd trumpet – det enda som krävs för att känna igen jazzplattan par excellence. När jag lite småstolt påpekade det utmärkta musikvalet för min kollega blev denne lite väl imponerad. Jag försökte förklara det självklara: Ett solo med Miles kan inte förväxlas med något annat. Inte ens med trumpet. (Nä, så jag jag inte, men så skriver jag nu.)

Eller som i dag på tunnelbanan: Medelålders herre, hyfsat dyr märkesjacka, akademiker, vita iPhone-lurar. Bådar inte gott, måhända Sting! Men så hör jag, därtill på hög volym: "sjuuutton åååår". Kan inte förväxlas: Håkan som ungt popsnöre, när han tog vårt fosterland med storm. Tyvärr dröjde det ett par år innan jag själv lät mig dras med i euforin.

Omslaget

Blev nästan tårögd av ovanstående: ett paket från Åkarp. Närmare bestämt från ett antikvariat på orten.

Visserligen har jag beställt antikvarisk lektyr förr, men så vackert och omsorgsfullt inslaget som detta – aldrig! (Paketet var – förstås – därtill noga omslaget av brun papp.)

Ändå inte helt oväntat. Är det någon som i dessa tider skulle kunna ägna ett simpelt paket sådan omsorg, då borde det kunna vara en ... ja, hur tituleras dom som jobbar på antikvariat? Antikvarist?

Dyrt med cykel till Rimbo

Hittade en artikel vid fikat som nästan fick mig att sätta det gröna teet med artificiell citronsmak i vrångstrupen. Vi minns försöket med cykelhakar på vissa SL-bussar i somras, och nu har sluträkningen för detta försök kommit: 5,8 miljoner för ombyggnad och info, detta fördelat på 900 cyklar blir 6400 kr per cykeltransport!

Åtminstonde drygt en promille av dessa cyklar åkte på tok för långt och hamnade i Rimbo, men allt ordnade sig och vi hade en trevlig midsommar.

Gud, Satan, Schweiz etc.

En riktig godbit från SVT-arkivet som jag såg om i kväll (efter Jonas Thentes påminnelse i dagens morgontidning).

Detta samtal, inspelat 1985, mellan Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess, och med Dorotea Bromberg som intervjuare, är oupphörligt intressant och tankeväckande. Ibland komiskt, framför allt tack vare Burgess lynnighet och kedjerökande apparition. Singer, å sin sida, verkar vara ödmjukheten personifierad.

Ämnen som avhandlas: Gud, Satan, Schweiz etc.

De båda författarna, och samtalet i övrigt – ett fint minne från ett århundrade som flytt.

Skräp

Stor AD-humor från Brf Ljuset. ("Det är wordart också!!!", om det är svårläst.)

Måhända lite för SoFo-subtilt för Namn & Nytt, annars funderar jag på att skicka in den.

En bild säger...

Vill tipsa om The Big Picture, nyheter i bild som publiceras av The Boston Globe. (Sänder en tanke till Erik i Japan som tipsade mig om sajten.)

Vackra, fascinerande och drabbande. Ja, och så är det verkligen frågan om stora och högupplösta bilder, därtill minimalt med text.

Datorskärmen är ju verkligen (än så länge) ett mer lämpligt verktyg för bildvisning än textläsning.

Prövning

Den här veckan har jag besökt Det Stora Möbelvaruhuset två gånger.

Två gånger! Ja, och båda gångerna åts det köttbullar à 19 kr styck. Ena gången med en starköl (den var dyrare än käket).

I den lilla kön till hemkörningsdisken (vi var väl runt 5-6 personer där) stod två män framför mig. Trodde att de kände varann först, men märkte ganska snart att de munhöggs. Tjafsade helt enkelt. Till slut, när en kassa blev ledig, nådde bråket någon slags klimax då den ena sa till den andre: "Jag vet vad du heter!".

Själv fick jag ögonkontakt med en av säljarna och vi log sådär härligt förstående till varandra. När jag kom fram till kassan sa han kort: "Dom beter sig som barn, va".

Dock ställdes min moraliska upphöjdhet snabbt på prov på bolaget någon timme senare. Stod i den berömda "gyllene" kön på systemet på Folkungagatan när en stor bastant sak glider sig fram och tar typ förstaplatsen mitt framför mig. Och ser helt oberörd ut. (Förmodligen beroende på onykterhet.)

Man blir ju provocerad, vill rätta till, säga åt, mästra. Men jag tog några djupa andetag och betraktade i stället hans ranson av tio Sofiero på halvliter. Och tänkte att, ja, roligare än så där får han nog inte det i kväll. Eller någon annan kväll heller för den delen.

Och min egen upplevda upphöjdhet, därtill mina fyra måttfulla importöl, lyckades vända kränkthet till förnöjsamhet.

En härlig, om än bedräglig, fredagskänsla.

Lament till I am lost

Ny mac, nytt inlägg.

Små citat, ofta känt stoff från världslitteraturen, i början av en roman, ställer ofta mer frågor än ger svar. Vad menas med de korta rader citatet består av? Vad har det i sin tur med bokens innehåll att göra? Varför har de inte översatt citatet från franska till svenska?

Dostojevskij brukar ju välja halvt obegripliga rader (i alla fall för en Ateist) ur bibeln.

Passusen ovan är Shakespeare, ur Jonathan Franzens omtalade bok Freedom. Vad raderna har med bokens innehåll att göra kan jag inte bedöma än, om nånsin, men... det är så vackert! (Och om jag ska erkänna slog jag upp ett par ord.)

När ska man börja orka läsa Shakespeare på originalspråk?

Optikern och slumpen

Har ett vagt minne om att jag nämnt honom förut: optikern.

Han som jag stöter på då och då. På stan, i olika stadsdelar. En gång mitt på Västerbron.

Och senast i går i kassan bredvid mig på en hamburgerrestaurang på Fridhemsplan. Han ignorerar fortfarande mig.

Men jag kommer aldrig glömma honom. Optikern på Kungsgatan som en gång expedierade mig. Och jag funderar på vilket liv han lever; om han känner förnöjsamhet och tillit; om han sover gott och tryggt.

Och var och när jag ska träffa på honom nästa gång.