Bevingat

En del av mina arbetsuppgifter är att ta emot avhandlingar från nydisputerade forskare. Ibland när jag har tid bläddrar jag även lite i dem. I vissa fall förstår man även nåt av innehållet.

I dag upptäckte jag en kul grej. Många brukar nämligen ta med ett litet citat på ett av försättsbladen; denna gång stötte jag på följande:

"I have opinions of my own, strong opinions, but I don't always agree with them."

George W. Bush

Disneydags

Dagens uppbygglighet

"Det var sanningen som Rafiq såg den och han ödslade ingen energi på att skärskåda den närmare. Hans var en hobbesiansk värld där misstro var självklar och lojaliteter sträckte sig från familj till moské till den svarta rasen – varvid begreppet lojalitet upphörde att vara relevant. Denna avsmalnande vision av blod och stam hade försett honom med ett slags klartänkthet, en metod för att kunna koncentrera uppmärksamheten. [---] Jag menade att nationalismens bejakande budskap – solidaritet och självständighet, disciplin och gemenskapsansvar – behövde vila på hat mot vita lika lite som det måste vara beroende av de vitas frikostighet."

Nä...

... nu tycker jag fanimej att ni – Emil och C – är lite gubbstruttiga! Rent av reaktionära.

Har ni någon gång överhuvudtaget använt er av Twitter, eller någon annan så kallad mikroblogg (till exempel Jaiku som jag själv använder)?

Är det verkligen så enkelt, som ett av våra kära "troll" antyder, att det bara handlar om att synas, synas och återigen synas?

Och vad menas med att "nu räcker det"? Vad är det som föregått Twitter som retar upp er så? Bloggarna månntro?

Ibland, när jag är på mitt snällaste och naivaste humör, tänker jag: Låt folk ha lite kul här i livet för faan! Låt dem synas. Moralisera inte så förbaskat.

Jamenar, alltsedan Nietzsche dödförklarade Gud har ju vår existens känts ganska tung. Himlen är tom och Godot dyker aldrig upp.

Ergo: "Det som är boskap i andra är boskap också i dig."

När man talar om...

"Troll är elaka, fula, småsinta, klåfingriga och bråkiga" som de beskrivs i "trolltyg från tomteskogen"(minns ni den?). Det är tydligen också vad alla dessa hatiska individer kallas som skriver i kommentatorsfälten på olika ställen i cyberrymden, ganska passande namn enligt undertecknad.

På tal om Twitter är jag helt på Krilles linje.
Kvitter däremot är oerhört trevligt. Jag kan rekomendera att gå ut nu och försöka lära sig olika arters läten. Det gör faktiskt en promenad betydligt angenämare.
En annan kul sak är att många fåglar går att locka under den här perioden. Själv har jag blivit hyggligt duktig på att locka på Talgoxar. Ställ dig under ett träd och vissla typ "titifu-tititfu",(är dom i en buske el dyligt genomskådas ofta bluffen), dom blir helt tokiga och kan till och med förfölja en om man lyckas bra. Skoj!

Vägra twittra våga kvittra!

Pessimism

Minns en diskussion jag hade i min ungdom. Jag hade precis börjat avverka mina första högskolepoäng och satt och diskuterade kultur och litteratur med ett par vänner. En av mina vänner konstaterade lätt raljerande att jag och vår bekant X bara uppskattade de allra tyngsta författarskapen, litteratur full av dysfunktionella familjer och destruktivt sex, hat och våld, ångest och livsleda, etcetera. Måste finkultur av nödvändighet bara kretsa kring sådant? (Minns att Norén nämndes under samtalet.) Varför inte formulera något mer uppbyggligt? Och varför alltid lyfta fram det extrema, det partikulära?

Min senaste bokbekantskap var just en sådan: en historia om en dysfunktionell familj, uppiffat med lite incest, droger och kärlekslöst sex. Förutom att boken tyvärr inte gjorde något vidare avtryck, kände jag mig plötsligt lite less. Och knappast renad.

Därför tog jag ett hastigt beslut och införskaffade Min fader hade en dröm.

Brukar också tänka på en karaktär i Roys Sånger från andra våningen som – enligt hans förtvivlade fader – förläst sig på poesi och blivit galen.

Va fan är det här med Twitter?! Vad ska det vara bra för? Ja jag vet att jag låter som en gammal gubbe men helt ärligt nu får det vara nog. (Längden på det här inlägget skulle nog för övrigt kunna fungera som ett Twittermeddelande)

101 saker

Den här lilla broschyren har jag tagit här nere i receptionen. Den innehåller all möjlig onödig och nödig information. Man kan undra hur mycket liknande material som kommer ut varje år. Här är ett axplock från de 101 saker ni inte visste om Länsstyrelsen i Stockholm.

2. Länsstyrelsen handlägger cirka 1000 ärenden varje dag.
16. Länsstyrelsen tar fram och beslutar om en långsiktig regional infrastrukturplan som omfattar investeringar på upp till 900 miljoner kr om året. Södertörnsleden är ett exempel.
22. Länsstyrelsen samarbetar med St:Petersburg, bland annat när det gäller miljöteknik och hur miljön i och runt Österjön kan förbättras.
29. Länsstyrelsen handlägger cirka 1100 kommunala detaljplaner varje år.
38. Under 2008 fördelades 13,6 miljoner kr till kulturmiljövård.
45. För att motverka försuring kalkar Länsstyrelsen sjöar.
84. Länsstyrelsen har ansvar för den regionala livsmedelstillsynen.
90. Länsstyrelsen beviljar jaktlicens. 2007/2008 fälldes 1046 älgar i länet.
95. Länsstyrelsen beviljar körkortstillstånd. Förra året togs 43 500 ansökningar emot.

Gud vilket trist inlägg det här blev, he he.

Rubiks kub

Under påskveckan har jag lyckats med att lösa detta härliga 3-dimensionella pussel. Det är klurigt men ändå enkel i sin konstruktion vilket ger den dess charm. Googlade lite och fick reda på att upphovet till kuben ligger hos den ungerske skulptören och arkitekten Ernô Rubik. Kuben har (8! · 38-1) · (12! · 212-1)/2 = 43 252 003 274 489 856 000 (drygt fyrtiotre triljoner eller fyrtiotre miljarder miljarder) olika positioner (≈4,3 · 1019), men kan trots det alltid lösas med max 23 vridningar.

Sen finns det självklart flera olika metoder för att lösa kuben och vad jag förstått är Freidrich-metoden den vanligaste och mest lämpad för "speedcubing" (det är den jag har använt mig av). Annan kuriosa är att världsrekordet för att lösa en kub ligger idag på 7.08 sekunder. Det roligaste rekordet enligt mig är ändå att någon snubbe lyckats lösa 24 kuber med ögonbindel. Dvs han fick titta på kuberna innan (max 8 min per kub) men sedan inte ta av sig ögonbindeln någon gång under utförandet. He he, vilken nörd!

Förutsägbarheten

Vi kan försöka vara spontana och gå emot strömmen men i slutändan fattar vi beslut och agerar i linje med det sociala och kulturella sammanhang vi är uppväxta och befinner oss i. Trist men sant. Du agerar helt enkelt inte spontant. Vi kan glömma det här med att försöka vara så jävla speciella. Det är ingen idé... kläder, musik, inredning, hobbys osv, allt är förutsägbart. Exempelvis tror folk att de hittar på sällsamma namn till sina barn men i själva verket följer de bara detsom förtillfället råkar vara på modet.

Glad Påsk!

Varför?

Läste en intressant krönika om kulturhjärnan i DN.
Om kulturens biologiska förutsättningar och möjligheter. För var kommer nyfikenheten ifrån, viljan att lära sig mer om allt möjligt? Varför ställer barn så många frågor? Var har de fått det ifrån; att de måste kunna en massa saker i 2-årsåldern? Jag fattar inte det. Tror jag var rätt frågvis som barn. Hm. Någon som vågar sig på en sociologisk förklaring på dessa frågor? Eller biologisk för all del, något som den ovan nämnda artikel tangerar.

Antar att det kulturella i en något snävare mening är förbehållet homo sapiens som art. Funderar lite på varför djuren inte vidgat sina vyer och hur det gick till under förvandlingen från "människoapa" till människa. Djuren nöjer sig väl med fortplantning och jakt på mat. Behöver de kunna annat? När "insåg" vi att vi måste kunna en massa annat?

”Det viktigaste i livet är att förstå – hellre dör jag än att inte förstå”, som Ludwig Wittgenstein uttryckte det. Haha.

Till detta vill jag foga ett stycke ur biologen Richard Dawkins bok Climbing Mount improbable, som jag läser med förundran över sakernas (naturens) tillstånd:

"Desigoid objects are living bodies and their products. Designoid objects looks designed, so much that some people - probably, alas, most people - think that they are designed. These people are wrong. But they are right in their conviction that designoid objects cannot be the result of chance. Designoid objects are not accidental. They have in fact been shaped by an magnificently non-random process which creates an almost perfect illusion of design."

1. Han förklarar att själva mutationen av gener är slumpmässig, ex en bergsget får tjockare päls.
2. Om klimatet blir kallare favoriseras geten med tjockare päls, ergo den överlever. Att just denna get överlevde är ingen slump.

Det finns alltså inslag av randomness (1) och non-randomness (2).

Ps. Har tillfogat en comment till Carls postmoderna betraktelse.

Postmodern betraktelse

Fick en lite idé i går. Ett sätt att strukturera en del av verkligheten: stadstrafiken.

Ta det här med identitetspolitik. I den postmoderna världen har vi ju nämligen så många identiteter att förhålla oss till: på jobbet, på krogen, bland vänner, i sängen, i lokala schackklubben, ja, ni fattar. Sen kan ni lägga till allt det där med etnicitet, nationalitet, minoritet, majoritet, socialgrupp... Och så blir man lite däven.

Härmed lyfter jag fram tre styggelser till: fotgängaren, cyklisten och bilisten.

De trenne är liksom sten, sax och påse – okombinerbara, varandras motsatser. Men ändå oskiljaktiga – som en nödvändig del i samma spel.

Sen försökte jag dela in dem partipolitiskt, och då blev de svårare. Men jag gör ett försök.

– Fotgängaren: av hävd Socialdemokrat.

– Cyklisten: med all säkerhet Folkpartist.

– Bilisten: av nödvändighet Moderat.

Förbereder mig på jolmig polemik.

När skenet bedrar

På min praktikplats har jag en handledare som tar hand om mig och ger mig arbetsuppgifter. Han är en schysst kille i 40-45 års åldern. En helt vanlig kille helt enkelt. Här om dagen kom det dock fram att han sjunger i ett punkband. Kul tänkte jag. De var tydligen aktiva i slutet på 70-talet och har återförenats på senare dagar. Ha ha, vilken kille, tänkte jag. Oväntat men kul.

Igår var jag inne på myspace och kollade upp bandet (här). Nostalgi (även om jag knappt var född då men det luktar nostalgi på långa vägar). Sen viasar det sig att min handledare har skrivit en bok (kolla här). En kärleksförklaring till punken. Ha ha, tänkte jag igen. Så nu sitter jag här med ett leende på läpparna och tänker på 70-talet.

Och priset går till...

Stoppa pressarna! Peter Englund instiftar Pol Pot-priset.

"..."

"Jag tänkte på detta när jag satt på Puben Shelbourne – att jag levde mitt liv mellan citationstecken. Jag kan kunde plocka upp mina nycklar och åka "hem" dit där jag kunde "ha sex" med min "man" precis som mängder av andra människor gjorde. Det är vad jag hade gjort i åratal."

Läser Anne Enrights Bookerpris-belönade roman Sammankomsten (The Gathering). En bok som jag misstänker att jag först kommer att riktigt uppskatta och drabbas för fullt av efter att jag lagt den från mig. Citatet ovan står att läsa på sidan 187.

Och det fick mig att tänka på en sak. Nämligen: Det där med att sätta citationstecken kring ord, både i tal och skrift, tycks mig vara en lika lockande som ofta bedräglig företeelse. Ungefär som ironi. Ett sätt att slippa konfronteras med något. Kanske verkligheten? I mångt och mycket handlar det nog om att hålla distans, men samtidigt kontroll.

Så "filosofisk" man kan bli en ljum söndagskväll.

Utspel

Ja, nu är våren här; kvarteret är helt plötsligt invaderat av massa sollapande småborgare. Själv höll jag på att i sann söderanda somna på en parkbänk i solskenet. Gick sen till den fina skivaffären i kvarteret och köpte lite Dylan, Young och Waits – ja, sånt lyssnar jag på nuförtiden – för att fira Ipred-lagen.

Lyssnade på Konflikt i morse. Ett högst intressant temaprogram om kapitalismen så kallade kris. Blev sorgsen när jag hörde ett reportage från den anrika utbildningsanstalten på Sveavägen.

När helgen nalkas...

Jaha det är så här alla känner efter en arbetsvecka. Härligt! Efter en vecka här på Länsstyrelsen känns det nästan som jag jobbar på riktigt. Dagarna går sin stilla gång med möten och fikaraster. Jag förstår inte hur man ska få något gjort men det är väl så det går till när man jobbar.

Jag har fått arbeta med en rapport som heter Läget i länet som Länsstyrelsen ger ut varje år. Känns som jag får ett ganska stort förtoende vilket är kul. Här kan ni kolla in förra årets rapport Lägetilänet