The Ordinary Boys

Myopia

2011-02-08T20:08:00.003+01:00

Vet inte varför, men få saker skrämmer mig mer än religiös sekterism och nyandlighet. I vilket fack scientologin hamnar är osäkert – enligt dem själva betecknas den som en teknologi. Att scientologin lockar namnkunniga skådisar och musiker etcetera är däremot säkert, och gör det hela lite mer skrämmande och rörelsen mer problematisk att förhålla sig till.

I ett färsk reportage i The New Yorker – ursäkta mitt fantasilösa urval av källor – porträtteras och intervjuas Paul Haggis, regissör och manusförfattare (Crash, Million Dollar Baby), och före detta scientolog.

Jag har knappt läst igenom halva texten, men det är onekligen fascinerande läsning. Förutom en bred genomgång av scientologins uppkomst och snabba tillväxt får man även stifta bekantskap med en äkta avfälling. Och inte vem som helst! Ja, att han är känd och framgångsrik är ju en sak, men han var en hängiven scientolog i hela 35 år och därtill högt uppe i hierarkin.

Minns en gång efter en längre krogrunda då jag landade i min soffa för lite vattenterapi. Med datorn i knäet surfade jag av någon outgrundlig anledning loss på scientologin. Det dröjde knappa 3 minuter innan jag kände en nästan konspiratorisk rädsla av att något stort och ont höll på att ta över världen, och att jag var nödtvungen till kamp och motstånd. Tänkte börja på hemmaplan och försökte bland annat googla fram lite svenska sciento-kändisar, men kunde konstatera att rörelsen inte har någon större makt över våra tankar här. Än så länge.

Ovanstående fyllesurfning är förvisso snarast ett tecken på internets stora möjligheter till förströelse, men nog hittade jag även tillbaks till ett slags patos där och då. Och kanske även till min rädsla.

Men hur kanalisera detta engagemang?

Nä, tänker nog inte gå med i Humanisterna. Lägger ribban lågt (till att börja med): ska försöka ta mig igenom resten av artikeln innan veckan blivit söndag.

Ett slags utspel

2011-02-05T13:22:00.003+01:00

"Whenever you feel like criticizing any one", he told me, "just remember that all the people in this world haven't had the advantages that you've had."

Kom att tänka på detta, öppningsmeningen i Fitzgeralds The Great Gatsby, när jag dammsög bort det outsinliga vintergruset från hallen i dag.

Funderar en del över det, men desto mer över en annan styggelse: att ha sig själv som alltings mått. Jag möter ideligen människor som på olika sätt gör utryck för detta; ibland finner jag denna egenskap hos mig själv. Ett förhållningssätt som provocerar och oroar.

Och tidigare i veckan satt jag och grubblade över litteraturen, eller mer bestämt över hur böckerna hela tiden skall älskas och dyrkas. Det är ju så fint när litteraturkritikerna utbrister att fiktionens och berättandets värld är en så mycket mer intressant och mångbottnad tillvaro än vår egen grådaskiga verklighet.

Nej, förvisso tillhör jag kulturbärarna, men ovanstående utsaga förstår jag inte. Livet överträffar faktiskt dikten och är desto mer komplex och svårgripbar, tycker jag.

Veckans tröttsammaste är annars "fullständigt oacceptabelt". Det är det enda våra makthavare kan komma med (apropå Egypten). Man drömmer sig tillbaka till Palme och "diktaturens kreatur", på ett politiskt språk fyllt av patos och medkänsla. Och nej, det räcker inte att säga att man har medkänsla; talet ska ju ge uttryck för medkänsla! Det är måhända naivt att drömma sig tillbaks till Palme, men (som Greider skrev i DN häromdagen):

"Hoppets princip är ju ett slags naivitet
och måste alltid vara det!"

Dignity

2011-02-01T21:13:00.003+01:00

Blev lite less ikväll när jag skulle realisera en fin bloggidé som skulle åskådliggöras med några bilder. Men, och det har jag drabbats av tidigare, så fort man klipper in några bilder strular Blogger till det på ett eller annat sätt.

Suck.

Men, fortsatte i stället med att släcka min outsinliga nyhetstörst i dessa spännande tider.

Läste en liten sak om massans värdighet, där författaren fint konkluderar (apropå varför inte folk trängs ihjäl under politiska massdemonstrationer):

"Maybe protesting a corrupt regime, and feeling that you are on the side of justice, supplies that feeling of dignity to the crowd, and that’s why political crowds rarely turn violent when they are unprovoked. There is little dignity in waiting for most of the night outside a Wal-Mart to get a deal on a big-screen TV."

För övrigt tycker jag att dignity är ett högst vackert ord.

Still alive

2011-01-30T18:01:00.003+01:00

"Är han inte död?", kommenterade en kollega när jag tippade Eric Hobsbawm som nobelpriskandidat.

Nä, han lever faktiskt, fyller strax 94, och intervjuades häromsistens i The Observer.

En av mina stora läsupplevelser är faktiskt Ytterligheternas tidsålder (The Age of Extremes), som jag hade som kurslitteratur under min halvårslånga karriär som samtidshistoriker.

Lite kuriosa: På baksidan citeras Peter Englund, ur en bokanmälan i Expressen: "Tillochmed när han misslyckas är han strålande. Karln borde få Nobelpriset." Formulerat ett par år innan hans inträde i Akademien. Recensionen går att läsa på Den Ständiges hemsida.

Tidsreferens

2011-01-29T23:42:00.005+01:00

Ibland känner man sig ändå lite bildad.

Satt och läste på om "oroligheterna" i Mellanöstern, och hajade till inför en mening i en artikel i The New Yorker: "each unhappy country is unhappy in its own way."

Och mindes den (ofta citerade) öppningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt."

Annars kom jag på en snillrik tidsreferens i går kväll, under påverkan av en vällagrad Amarone: att jag numera ska börja hänvisa bakåt i tiden med hjälp av apoteksmonopolet. Eller mer exakt dess avskaffande. Ungefär: "Inte sedan apoteksmonopolets avskaffande har jag..."

Ger ju liksom ens konstaterande en viss tyngd. Därtill känns tanken på ett monopol av detta slag plötsligt så obsolet och som något hemmahörande i en annan era, trots att det nu inte var så förbaskat längesedan jag gjorde mig bekant med kvarterets droghandel.

Ömson..., ömsom...

2011-01-24T19:52:00.005+01:00

Vissa skribenter är enkla att älska. Gabriella Håkansson är en sådan. Hon skriver alltid sådär bra att man faktiskt funderar på hur och var man ska arkivera sin förgängliga och malliga morgontidning – bara för att få behålla denna oemotståndliga men ack så korta läsfrukt.

Ok, ämnet för artikeln kanske var alltför tacksamt: Dostojevskij. Men i alla fall.

Nu handlade det om en nyöversättning av källarhålsboken. Nu med titeln En underjordisk dagbok; min utgåva, som inte är sådär jättegammal direkt om jag minns rätt, heter Anteckningar från källarhålet.

Vet att jag nånstans hört Håkan Hellström hänvisa till denna klassiska jag-roman.

Nåväl. Ingen idé att jag försöker lägga ut texten här om Dostojevskijs storhet i allmänhet, och om boken ifråga i synnerhet.

Men jag ser verkligen emot Karamazov på Stadsteatern! Och hoppas att jag aldrig blir så förbittrad och magsur som källarmannen – "en chanserad tjänsteman".

Dagarna

2011-01-22T13:08:00.002+01:00

Det är något sentimentalt över dagarna. Tidens kanske mest begripliga enhet, och den vi lättast kan förhålla oss till. Vad vet jag.

I morse slog det mig i alla fall att jag på senare tid, av olika anledningar, haft dessa melodier i huvudet.

Neil Young – One Of These Days

Queen – These Are The Days Of Our Lives

Van Morrison – These Are The Days

Lite nostalgi, melankoli och, förstås, sentimentalitet. För oss drömmare.

Strage!

2011-01-21T18:47:00.002+01:00

I brist på nya anslag länkar jag till en av veckans höjdpunkter, Strages krönika i På stan. Denna vecka handlar det om något som berör många av oss 30 plusare. På stan

Se och lär!

2011-01-06T15:07:00.003+01:00

Duvfa

2011-01-04T15:59:00.004+01:00

En kurs för vår vän Emil kanske?

medborgarskolan

Praha, Salomon och Döden

2010-12-06T21:26:00.003+01:00

December kan vara en tung och mörk tid. Annars är jag just nu nästan förbehållslöst positiv till det vita och kalla vädret. Besökte bland annat min lokala sporthandel i dag för inköp av skidutrustning.

Fick hjälp av en vänlig expedit, och samtidigt som vi talades vid fick jag syn på hans namnbricka (på blå botten): Salomon var hans namn. Mina nya pjäxor, ja också med samma namn. Är det inte märkligt? Själv blev jag konfunderad. Jobbar expediten ifråga, med detta förnamn, med vintersport som utsänd på min lokala sporthandelskedja månntro?

Om inte, en förbannat fascinerande slump, tycker jag.

Tyngre grejer: Lånade ut en bok i dag med titeln Döden och döendet. Vilken hopplös och oförsonlig titel; varken hopp eller nåd lyser igenom.

Inte heller något ljus träffade min lins i bilden ovan, förutom från den enkla men vackra klockan bredvid Karluv most, Karlsbron.

Avlyssnat

2010-11-23T20:05:00.002+01:00

Irriterande kan det vara med kreti och pleti på samfärdsmedel med hörlurar på fullt fräs. I synnerhet om de lyssnar på dekadent rytmmusik. Men undantag står att finna.

Som häromveckan då jag råkade höra att ett kollega lyssnade på Kind of Blue. Två sekunder spröd trumpet – det enda som krävs för att känna igen jazzplattan par excellence. När jag lite småstolt påpekade det utmärkta musikvalet för min kollega blev denne lite väl imponerad. Jag försökte förklara det självklara: Ett solo med Miles kan inte förväxlas med något annat. Inte ens med trumpet. (Nä, så jag jag inte, men så skriver jag nu.)

Eller som i dag på tunnelbanan: Medelålders herre, hyfsat dyr märkesjacka, akademiker, vita iPhone-lurar. Bådar inte gott, måhända Sting! Men så hör jag, därtill på hög volym: "sjuuutton åååår". Kan inte förväxlas: Håkan som ungt popsnöre, när han tog vårt fosterland med storm. Tyvärr dröjde det ett par år innan jag själv lät mig dras med i euforin.

Omslaget

2010-11-23T19:37:00.006+01:00

Blev nästan tårögd av ovanstående: ett paket från Åkarp. Närmare bestämt från ett antikvariat på orten.

Visserligen har jag beställt antikvarisk lektyr förr, men så vackert och omsorgsfullt inslaget som detta – aldrig! (Paketet var – förstås – därtill noga omslaget av brun papp.)

Ändå inte helt oväntat. Är det någon som i dessa tider skulle kunna ägna ett simpelt paket sådan omsorg, då borde det kunna vara en ... ja, hur tituleras dom som jobbar på antikvariat? Antikvarist?

Dyrt med cykel till Rimbo

2010-11-23T16:05:00.002+01:00

Hittade en artikel vid fikat som nästan fick mig att sätta det gröna teet med artificiell citronsmak i vrångstrupen. Vi minns försöket med cykelhakar på vissa SL-bussar i somras, och nu har sluträkningen för detta försök kommit: 5,8 miljoner för ombyggnad och info, detta fördelat på 900 cyklar blir 6400 kr per cykeltransport!

Åtminstonde drygt en promille av dessa cyklar åkte på tok för långt och hamnade i Rimbo, men allt ordnade sig och vi hade en trevlig midsommar.

Gud, Satan, Schweiz etc.

2010-11-16T20:30:00.002+01:00

En riktig godbit från SVT-arkivet som jag såg om i kväll (efter Jonas Thentes påminnelse i dagens morgontidning).

Detta samtal, inspelat 1985, mellan Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess, och med Dorotea Bromberg som intervjuare, är oupphörligt intressant och tankeväckande. Ibland komiskt, framför allt tack vare Burgess lynnighet och kedjerökande apparition. Singer, å sin sida, verkar vara ödmjukheten personifierad.

Ämnen som avhandlas: Gud, Satan, Schweiz etc.

De båda författarna, och samtalet i övrigt – ett fint minne från ett århundrade som flytt.

Skräp

2010-11-14T16:23:00.003+01:00

Stor AD-humor från Brf Ljuset. ("Det är wordart också!!!", om det är svårläst.)

Måhända lite för SoFo-subtilt för Namn & Nytt, annars funderar jag på att skicka in den.

En bild säger...

2010-11-12T21:20:00.003+01:00

Vill tipsa om The Big Picture, nyheter i bild som publiceras av The Boston Globe. (Sänder en tanke till Erik i Japan som tipsade mig om sajten.)

Vackra, fascinerande och drabbande. Ja, och så är det verkligen frågan om stora och högupplösta bilder, därtill minimalt med text.

Datorskärmen är ju verkligen (än så länge) ett mer lämpligt verktyg för bildvisning än textläsning.

Prövning

2010-11-12T20:25:00.004+01:00

Den här veckan har jag besökt Det Stora Möbelvaruhuset två gånger.

Två gånger! Ja, och båda gångerna åts det köttbullar à 19 kr styck. Ena gången med en starköl (den var dyrare än käket).

I den lilla kön till hemkörningsdisken (vi var väl runt 5-6 personer där) stod två män framför mig. Trodde att de kände varann först, men märkte ganska snart att de munhöggs. Tjafsade helt enkelt. Till slut, när en kassa blev ledig, nådde bråket någon slags klimax då den ena sa till den andre: "Jag vet vad du heter!".

Själv fick jag ögonkontakt med en av säljarna och vi log sådär härligt förstående till varandra. När jag kom fram till kassan sa han kort: "Dom beter sig som barn, va".

Dock ställdes min moraliska upphöjdhet snabbt på prov på bolaget någon timme senare. Stod i den berömda "gyllene" kön på systemet på Folkungagatan när en stor bastant sak glider sig fram och tar typ förstaplatsen mitt framför mig. Och ser helt oberörd ut. (Förmodligen beroende på onykterhet.)

Man blir ju provocerad, vill rätta till, säga åt, mästra. Men jag tog några djupa andetag och betraktade i stället hans ranson av tio Sofiero på halvliter. Och tänkte att, ja, roligare än så där får han nog inte det i kväll. Eller någon annan kväll heller för den delen.

Och min egen upplevda upphöjdhet, därtill mina fyra måttfulla importöl, lyckades vända kränkthet till förnöjsamhet.

En härlig, om än bedräglig, fredagskänsla.

Lament till I am lost

2010-11-04T22:20:00.003+01:00

Ny mac, nytt inlägg.

Små citat, ofta känt stoff från världslitteraturen, i början av en roman, ställer ofta mer frågor än ger svar. Vad menas med de korta rader citatet består av? Vad har det i sin tur med bokens innehåll att göra? Varför har de inte översatt citatet från franska till svenska?

Dostojevskij brukar ju välja halvt obegripliga rader (i alla fall för en Ateist) ur bibeln.

Passusen ovan är Shakespeare, ur Jonathan Franzens omtalade bok Freedom. Vad raderna har med bokens innehåll att göra kan jag inte bedöma än, om nånsin, men... det är så vackert! (Och om jag ska erkänna slog jag upp ett par ord.)

När ska man börja orka läsa Shakespeare på originalspråk?

Optikern och slumpen

2010-11-03T21:13:00.002+01:00

Har ett vagt minne om att jag nämnt honom förut: optikern.

Han som jag stöter på då och då. På stan, i olika stadsdelar. En gång mitt på Västerbron.

Och senast i går i kassan bredvid mig på en hamburgerrestaurang på Fridhemsplan. Han ignorerar fortfarande mig.

Men jag kommer aldrig glömma honom. Optikern på Kungsgatan som en gång expedierade mig. Och jag funderar på vilket liv han lever; om han känner förnöjsamhet och tillit; om han sover gott och tryggt.

Och var och när jag ska träffa på honom nästa gång.

Bro över bro över bro

2010-11-03T20:55:00.003+01:00

Ibland intalar jag mig själv och min omgivning att jag har ett visst mått av kontrollbehov. Det jag framför allt vet är jag behöver få kontroll över vissa fakta och sakförhållanden här världen. Nåt i stil med det positivt klingande kunskapstörst – om än något selektivt.

Jag gillar att promenera, gärna i stadsmiljö. Ett outtalat projekt är att få full koll på våra holmar och malmar. Gatunamn, kyrkor, parket etc. Och broar!

Men det är så förbannat svårt. Jag glömmer hela tiden och rör ihop namn och platser. En av mina favoritplatser är ju Årstaviken och det tog ett förbaskat tag innan jag lyckades lära mig namnen och skilja på Skansbron, Skanstullsbron och Johanneshovsbron.

Och så hittar jag en fjärde bro (dock ej över vatten; heter det viadukt då?), längst ner på bilden ovan. Den trafikeras av Tvärbanan.

Uncle Mac

2010-10-28T08:00:00.003+01:00

Ibland tycker jag det verkar som att enda sättet att inte bli med Mac är att undvika att testa den. Samma sak gäller övriga produkter i Apples sortiment med prefixet "i". Bland de som använt apples produkter en tid finns det få som inte blivit frälsta. Till och med vår luttrade "IT-kille" på jobbet, som i alla år närt en nästintill aggressiv skepticism till apple-datorer, har på senare tid fått anledning att revidera sin dogmatiska ståndpunkt. Efter att ha köpt in en iMac i "utbildningssyfte mm" har hans styvmoderliga behandling frångåtts till förmån för en dämpad entusiasm för produkterna. Börjar närma mig ett datorköp men tror nog att det blir en PC ändå. Steget till en MacBook blir så stort just för att det inte verkar finnas någon återvändo. En gång Mac - alltid Mac. Nu känner ni säkert någon som bytt tilbaka, så då föll det resonemanget. Jaja.

Här kommer ett klipp som förmodligen kommer få fler att byta från sin mobil till iPhone. De får passa sig så de inte appar ihjäl sig.

Och här är en bild på morbror "Hoa-Hoa" som hämtad direkt ur 70-talet. För övrig är d. y. av personerna på bilden klädd i samma dräkt som d. ä. använde på sin tid. En tidig second hand fyndare.

Aldrig ensam, alltid ensam

2010-10-27T19:11:00.002+01:00

"Håkan, du var bättre förr!"

Ja, så sjunger han faktiskt själv, herr Hellström, på senaste skivan. Och efter en första genomlyssning kan jag enkelt konstatera motsatsen. Därtill att han verkar ha lyckats med konststycket att göra en fantastiskt skiva utan några självklara hitlåtar. Sånt gillar jag. Det var nog mycket därför jag missade mp3-tåget: bara en massa låtar hit, ingen helhet.

Måste annars citera Leif GW på frågan om gärningsmannens motiv. "Äh, det är sånt som överklassen får syssla med – domare, advokater och psykiater..." För övrigt hörde jag på jobbet i dag att han visst skojat till det ordentligt på Skavlan också; något om "norrmännen som nordens italienare".

Blomflugor. Det är en jäkla styggelse. Och jag erkänner: Jag har problem här hemma! Det intressant är att de verkar ta kål på sig själv i olika vattensamlingar (i toaletten och i min ekollon-odling). Det kanske var lite långsökt, men jag kom att tänka på Montesquieu och hans klimatlära. Hur geografi och klimat påverkar människans ande. Kanske står helt enkelt inte blomflugorna ut i min mörka och dystra lya. I stället dränker de sig.

För övrigt är detta (M):s nya partisekreterares favoritcitat:

"Let our children grow tall, and some taller than others if they have it in them to do so." Margaret Thatcher

Om man nu ska välja ett citat bör det väl åtminstone äga en viss poetisk klang eller slagkraftighet. Typ: Greed is good.

Bejaka

2010-10-25T18:51:00.003+01:00

Förra inlägget var lite dävet. Rentav bittert. Det verkar onekligen som att ju bittrare man är, desto längre meningar kommer ur en.

Annars är nog mitt favoritord i svenska bejaka. Och det tänkte jag göra nu – bejaka den livskraftiga, triumfatoriska och glädjefyllda konsten. I detta exempel Bach.

Närmare bestämt hans berömda Brandenburgkonserter (sex till antalet) i en inspelning med The English Concert under Trevor Pinnock. Tidstroget, intimt, strålande ljudkvalitet och – för att låta lite pompös – med musiker i yppersta världsklass. En skiva jag haft ett par år och ständigt upptäcker på nytt.

Jag provoceras lätt av folk, till exempel när folk säger nåt i stil med "att olika inspelningar – det hör man ju inte direkt någon skillnad på." Typ: det gör detsamma, förutom för en förment kulturelit på P2.

Nåväl. Något smart svar behöver man inte dikta ihop; endast be dem lyssna på konsert nr 2 och 3 på nämnda inspelning (som lätt hittas på ett Spotify nära dig).

Dansant, svängande och smittande av glädje. Och så kul att höra hur musikerna utmanar och triggar varandra. Kollektiv individualism.

Bejaka det då, säger jag mig själv.

Vankelmodig

2010-10-21T21:18:00.003+01:00

Inte nog med att jag misslyckats med att hitta nån, så att ensam kan bli tvåsam. På nätet går det inte bättre.

Tänk om jag hade bott kvar i Bollnäs och hängt på 25-kronan varje onsdag i ett par tre år, ja i dom banorna börjar jag tänka, fast på nätet. Att liksom hänga på en dejtingsajt år in och år ut är nästan desto värre. Desperation visar sitt rätta ansikte, dygnet runt, nyktert som onyktert.

Nåväl. Liksom överlevaren Imre Kertész i all fasa och misär ändå uttalade en viss fascination för SS-männen och deras organisation under förintelsen, så kan även jag imponeras av hur snillrikt dejtingsajterna är funtade – och, ja, hur hela upplägget bygger på att man till sist tvingas kasta upp sitt kreditkort. Ungefär med samma känsla som man betalar 120 spänn (exklusive garderob) strax innan stängningsdags för att just denna kväll ska det hända. Kärleken ska visa sitt rätta och förlåtande ansikte.

En grej som gjort mig mest konfunderad är fältet för "Politiska åsikter". Där har man att välja mellan:

Ultrakonservativ
Konservativ
Mitt emellan
Liberal
Mycket liberal
Nonkonformist
Annan ståndpunkt

Vilken är min ståndpunkt, och vad ska den rätta ha för ståndpunkt?

Och vad betyder "Nonkonformist"? Har ni träffat nån sån?

Dom vankelmodiga, inklusive mig själv, satsar på "Annan ståndpunkt". Säkert ett av många felaktiga val.

My fathers hometown

2010-10-16T15:20:00.007+01:00

Tänkte fortsätta på ett tema som togs upp för en tid sen, nämligen det där med förändring, tidens gång och teknikens utveckling. Finns det glömda platser här i vårat avlånga land så finns det inte konstigt nog hela städer som glömts bort i superlativens land i väster.

Själv har jag besökt denna spökstad ett antal gånger eller rättare sagt snabbt åkt förbi med låsta dörrar för att se på det utbrända hus som min far växte upp i på 40- och 50-talet. Varje gång förundras jag över hur denna stad, som en gång i tiden ansågs vara en modern mönsterstad har kunnat bli så eftersatt och nedgången.

Under min studietid nämndes Gary som ett utmärkt exempel på vilka fysiska uttryck den tidens stadsbyggnadsideal kunde ge. Gary sågs som en förebild.

Här är en kort dokumentär från BBC.
Gary, Indiana: Unbroken spirit amid the ruins of the 20th Century

Tillbakablick

2010-10-12T18:51:00.004+01:00

Det där vindsvåningsreportaget var vedervärdigt.

Lite lustigt ändå, tänkte nämligen också hänvisa till helgens DN. Närmare bestämt en lysande essä – Därför hatar frihetens fiender liberalismen – av Ian Buruma i lördagens kulturdel.

Ska inte gå in på innehållet, men noterar hans lilla hänvisning till romarrikets fall:

"Ungefär som vid tiden för det njutningslystna romerska imperiets sista dagar kommer barbarerna att segra just för att de tror på något, till skillnad från de dekadenta romarna."

Och så mindes jag ett äldre blogginlägg: Konservativ betraktelse.

När jag nu ändå blickar tillbaka, efter nästan ett år (jmf Rapport från kvarteret) ska jag få en ny granne: Goecker. Låter utmärkt.

Teppanyakihäll, mizunasallad och fiskröken

2010-10-11T20:47:00.004+01:00

Jag tänker uppmärksamma, som så många andra har gjort, ett reportage i helgens Dn bostad. Satt själv och bläddrade igenom tidningen i lördags då jag kom över denna fascinerande artikel. Så om ni inte redan har tagit del av Vindsvåningar har blivit ett sätt leva så har ni en chans till.

Kan det bli mer skitnödigt? Nä tror inte det.

TT

2010-10-07T20:38:00.002+01:00

Nä, det blev ingen Tranströmer i år.

Men vill ändå, apropå mitt förra inlägg, citera följande:

På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom
gräsmattan.
De är de hjälpsökande fingrarna på en
som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.
Vi är jordens.

Svamp

2010-10-05T19:11:00.004+01:00

Är glad och ödmjuk över det faktum att svampplockning nu blivit en del av mitt liv. Men samtidigt är jag fascinerad.

Dels över själva förtorkningsprocessen. (Det krävs inte mycket natur för att imponera på mig.) Att ägna tid och omsorg om något man till sist ändå bara ska äta – eller möjligtvis ge bort i julklapp. Att släppa in dessa fuktiga, jordluktande och insektsbemängda naturprodukter, och låta dem ta hela mitt köksbord i besittning i ett par dagar.

Dels över hur det finns något macho över en full korg självplockad svamp. Om jag anade det innan, har jag nu – som mycket annat – fått det bekräftat på Facebook: där frodas bildbevisen från långa och ryggböjda skogspromenader.

Nåväl. Inte är jag annorlunda, men väljer detta forum i stället. (Det blev två fulla glasburkar av min halvfulla pappkasse, en av fyra i bilden längst upp, från den stora onda hamburgerkedjan.)

Perspektiv

2010-10-03T19:35:00.007+01:00

Det snackas mycket spårvägar i dessa dagar. Och visst, inte är det bara snack: två bloggmedlemmar avnjöt härförleden en njutbar om än hårdsitsad färd från Berwaldhallen med den så kallade NK-expressen – byggd och invigd i år.

Har inte riktigt kunde släppa Med Alice på halsen (Alice in den Städten, 1974), en film av Wim Wenders. I filmen besöker de två protagonisterna bland annat Wuppertal i västra Tyskland. I denna stad finns en slags spårtrafik, fast upp-och-ner. Schwebebahn heter den, invigd år 1900.

Och under min research i ämnet stötte jag på följande bild:

Och denna lakoniska berättelse om elefanten Tuffi (ur Wikipedia):

"Tuffi var namnet på den fyråriga elefant som 21 juli 1950 hoppade ur ett fönster på Schwebebahns första kurva och i ån Wupper. Tuffi gjorde reklam för Zirkus Franz Althoff. Tuffi klarade sig oskadd och blev 43 år gammal."

Triptyk från Nås

2010-10-02T20:15:00.005+01:00

Äpplet faller inte långt från päronträdet. Och då kom jag osökt att tänka på idiomet skomakare bliv vi din läst.

Hursomhelst. Trevligt med de här gamla uppbyggliga väggbonaderna.

Har ni sett Bruce röka någon gång? Kan inte minnas det själv. I bilden ovan ser det ut som ha faktiskt håller en cigg. Men icke.

Hursomhelst – cool önskebild.

Fyndade lite på Erikshjälpen också, bland annat ovan skabröst omslagna bok. Innehållet håller vad framsidan möjligtvis lovar, sägs det. Har inte läst boken än, men minns en uppläsning i radions P1 av Wollter.

Dessa trenne bilder får mig att tänka på hur tacksamt människan och hennes artefakter låter sig fångas i ett fotografi. Naturen, däremot, är betydligt mer flyktig. I alla fall för mig med mina än så länge bristfälliga fotokunskaper.

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp

2010-10-01T20:22:00.003+01:00

Det är spännande att generalisera ibland, att bara kasta ut en inte alltför genomtänkt teori om sakernas tillstånd. För min egen del har sådana teorier inte helt sällan sin hemvist i något hastigt läst, som jag entusiastiskt tagit till mig och kontemplerat över, men som sedan – när jag vill meddela omvärlden min nya insikt – förenklats och tunnats ut, så bara ett skrangligt tankeskelett återstår.

Ett exempel: De flesta konstnärer, oavsett uttrycksform, skapar sina största, banbrytande och mest fullödiga alster i relativt unga. Sedan stagnerar de, blir tråkiga, upprepar.

Förutom då inom den klassiska musiken. Ta vilken kompositör som helst. Beethoven, Brahms och Bach – 9:an, Ein deutsches Requiem, Kunst der Fuge. Inte tillhör de brådmogna ungdomsverken de stora kompositörernas mästerverk.

Annars funderade jag på det där med förändring, tidens gång, teknikens utveckling. Såg en tankeväckande dokumentär om våra glömda och övergivna platser runt om i landet. Om obönhörlighet, om en slags historiens godtycke. Och hur jag då efter denna exposé försökte spela en så kallad bränd skiva i min cd-spelare (ironiskt nog av vissa nostalgiska skäl), men hur jag efter en sisådär 10 minuter får ge upp. Känna mig besegrad, och tvingas resignera.

Tror faktiskt jag bloggat om cd-skivans tillkortakommanden tidigare. Kul att The Ordinary Boys ännu finns kvar.

En grusplan nära mig

2010-04-18T17:50:00.004+01:00

Detta inlägg kommer inte att behandla Stockholmslagens framtida öden i svensk elitfotboll(som titeln onekligen för tankarna till), utan om våren!

Videung,tussilago och fågelsång får ursäkta men för mig kommer våren med en städare med upphottad golfbil.

Som den betongblomma jag är känns inte våren riktig innan gruset på asfalten vid mitt hus är bortsopad. Våren befinner sig för tillfället cirka femtio meter från min port, där asfalten är slät och fin. Vid min gata däremot ligger gruset fortfarande kvar, lika tät som på en grusplan.

Bocelli, Olivetti och lite hockey

2010-04-13T23:32:00.016+01:00

I söndags promenerade jag förbi globenområdet för lite frisk luft och en aningens bättre kondition.

Globen är ett spännande område. Förutom att området kring denna arena är nästan upplyftande fult så bjuder den på en härlig mix av människor beroende vad det är för arrangemang på gång.
Söndagens promenad gav inga besvikelser, tvärt om!

I den ena ringhörnan befann sig ett hundratal drängfulla gnagare(AIKare Em!) som med fulla halsar och snuset rinnande mellan tänderna firade uppflyttning i Elitserien. I den andra ringhörnan befann sig Andrea Bocellis fans. Den blinde poptenoren skulle spela inför ett globen fullsatt av folk "utan riktig finkulturcred: men snubben är blind och borde sjunga bra så jag bjuder med frugan och betalar 2000spänn och låtsas ha lite koll på klassisk musik."

Denna "clash of the titans-match" var oerhört rolig att skåda och fick mig utsökt att tänka en annan mästersångare: Cassius Olivetti. Denna sångare tilltalar nog samma publik som Bocelli, tror undertecknad.

Vilken talang!

2010-02-23T20:14:00.001+01:00

Droger

2010-02-11T19:25:00.004+01:00

Hittade äntligen ett klockrent bloggvirke: apoteksmonopolets upphörande.

Ja, förutom köttklister måste det väl vara en av 10-talets stora nyheter hitintills.

Hajade verkligen till i dag när jag skulle till Apoteket. Och kände glädje av att ordet drog äntligen kan bli av med lite av sin negativa innebörd.

Själv har jag fortfarande inte vant mig vid alla dessa "drugs" och "drugstores" i den anglosaxiska världen – tänker bara knark.

2010 var året vi kunde besöka en hederlig droghandel igen på östra Södermalm.

Undra vad som hände 1907?

Gräddfilens år

2010-02-07T21:12:00.007+01:00

Som ni säkert vet arbetar jag för ett företag från ett land långt ut i öst. Av ren lyckosam tur råkar Alla hjärtans dag och det kinesiska nyåret hamna ungefär samtidigt. För att fira detta fick i år samtliga anställda ett fint rött kuvert med gyllene snö och företagets ledord på. För att ytterligare visa sina medarbetare sin givmildhet innehöll kuvertet en kupong. Här bjuder företaget på den billigaste av två rätter från A la Carte menyn om man råkar befinna sig under en måndag till torsdag mellan 15-20 på ett välkänt kinesiskt alkishak vid Zinkensdamm.

Inte undra på att det måste vara Gräddfilens år.

Nästa år är det 90 år sedan ordförande Mao kickade igång KKP. Jag kan knappt bärga mig vad vårt fina företag kan bjuda upp till då.

Bildspel - Chili with med con carne

2010-02-05T23:15:00.009+01:00

Stannade kvar i stan efter jobbet en fredag i februari. CG mötte upp. Testade lillkameran lite grann. Den är inte lite grann.

Det fanns en del ingredienser hemma hos, dock inte carne, så iväg till affären. På vägen dit syntes olika typer av skyltexemplar, en del med varningar för rasrisk. Ordet ger mig ofta associationer till kennelklubben och rasmedvetna hussar, vad risken kan bestå i fick jag minuten senare uppleva på kocksgatan, då en intet ont anande hundägare med tillhörande hund närapå strök med - hårs - av stora fallande takflak.

C styrde sedan upp kryddningen, som för övrigt blev lyckad. Diskbänksrealism.

Ett par newcastle senare så hade weekend mode infunnit sig.
Mannen på bilden har ingenting placeringen av bilderna i detta inlägg att göra. Det är själva programvarans inbyggda funktioner som gör det svårt att hantera positioneringen av flera bilder med tillhörande text.

70-40

2010-01-29T09:43:00.002+01:00

En gång var 70-40 ett svar på en fråga om hur man blandar vatten och spolarvätska. Nu är det bussarna jag kan ta från Odenplan till universitetet.

VIII

2010-01-28T19:46:00.004+01:00

Äh, har fan inget att säga. Än.

Tur att andra har det.

Om ni inte redan märkt det så har P.E. satt igång igen: http://akademiblogg.wordpress.com/

På bilden ovan ser ni Henry VIII. Kanske återkommer till honom i framtiden.

Draken

2010-01-28T13:12:00.004+01:00

Har tungan på draken slutat att lysa? Har för mig att den blinkade en gång i tiden. Har för mig att den blinkade då jag var där och såg Landet för längesedan 1989. Stadsrummet förändras. Vissa saker går medan andra består...

Delfinansiär!

2010-01-27T15:18:00.004+01:00

Idag såg jag ordet delfinansiär och tänkte först på något som liknar bilden ovan. Typ en delfinskötare eller en delfinälskare. Typ en som helt enkelt kan väldigt mycket om delfiner. Knäppt!

Vill se!

2010-01-16T01:35:00.014+01:00

Var på bio i veckan och såg den här trailern. Blev väldigt sugen att se filmen. Spike Jonze (I huvudet på John Malkovitch) står för regi.
Måste vara den bok jag läst flest gånger.

Är det nån som vet vem som gjort låten i trailern? Grymt bra den med!

Fotnot till Carmen

2010-01-09T12:18:00.004+01:00

Vissa bloggmedlemmar har enligt egen utsago ej sett ovanstående svensktillverkade klipp. Därför lägger jag nu ut den till allmän beskådan.

Videon nämndes i samband med att undertecknad pratade vitt och brett (och halvt frälst) om denna föreläsning med professor Lessig.

Forever Young

2010-01-07T22:12:00.003+01:00

En liten matspaning på Möllan; den där i mitten funkar nog mindre bra för mig. (Emedan bilden togs i smyg så är kvaliteten därefter.)

Så! Nu har jag författat 10-talets första inlägg här på The Ordinary Boys lilla skrivarhörna. Det känns gott. Hade så många storartade (och halvt grandiosa) idéer om denna premiärtext, men nu landade det i en jordnötsburgare.

Och lite poesi:

May your hands always be busy
May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift

May your heart always be joyful
May your song always be sung
And may your stay forever young

En text att ta till sig när man mer eller mindre har blivit trettio. (Leta med fördel upp låten på videokanalen: "Dylan The band Forever Young". Bob sjunger fint, bandet kompar som det anstår ett kompband och slutet är charmigt diffust.)

00-talet ordagrant

2009-12-31T16:07:00.003+01:00

Eftersom jag sällan, eller aldrig, bjuder på mig själv dukar jag istället upp ett smörgåsbord av decenniets nya ord. För er att begrunda under champagnesörplandet och cigarrpuffandet.

blingbling (2004) – glittriga och pråliga smycken som skall visa att man är rik. Var det Mats Nileskär som började med blingbling i Sverige?

dogmafilm (2000) – film som spelats in med handkamera, utan rekvisita och utan. Tack för det här decenniet, Lars Von Trier!

kredd (2000) – som i "Ni ska ha asfett med kredd för er softa approach".

Lasse Berghagen-vin (2001) – (skämtsamt:) ett slätstruket vin.

lådvinsalkoholism (2003) – alkoholism som tillskrivs ökad lättillgänglighet till vin i form av lådvin.

mms (2002) – multimedia message service. Wow.

plötslig sportbarnsdöd (2005) – dödsfall bland barn vid sportutövning.

rocka fett (2000) – häftigt, bra. "Du rockade verkligen fett igår"

sars (2003) – en smittsam lunginfektion. Jag fick aldrig den. Däremot fick jag regnbågshinneinflammation flera gånger under 00-talet. Och vinterkräksjukan (2002) några gånger. Svininfluensan (2009) är jag dock vaccinerad mot.

stalker (2003) – person som besatt av någon (i synnerhet en känd person) och förföljer denne på ett maniskt sätt. Aktualiserat ord i samband med Strages utmärkta "Fans" (2005).

svemester (2009) – semester som tillbringas i Sverige (och inte utomlands). Fotnot: Carl går steget längre eftersom han hävdat att man kan "resa i sin lägenhet".

två-lax-nio (2009) – 2009.

valstuga (2002) – politiskt uttalande som sedan förnekas. Janne J. for president!

Gott nytt år!!

Dagens skräck, eller "Har du hört den förut"?

2009-12-29T14:16:00.003+01:00

En skräck jag har är att bli en sån där som berättar saker och ting flera gånger i tron att detta har jag minsann aldrig förtäljt förut (sånt som äldre människor brukar göra...). Antingen påminns om detta omedelbart om man omges av ärliga människor: "Det här har vi redan hört!" Eller kanske mer ofta så tänker de: "Det här har han redan berättat". Och ibland sitter man själv och funderar, under det att man exempelvis lägger fram en munter och spirituell iakttagelse: "Har jag dragit den där förut?"

Tur då med bloggen, för där föreligger ett facit – arkivet!

I dag när jag städade koncipierade jag ihop ett fylligt blogginlägg om mitt Dylan-projekt. Men, mitt minne var lyckligvis på alerten: visst har jag redan nämnt projektet här och där.

Sen apropå upprepning – 2008 års julsummering. Även i år har december varit bloggrikt. Men däremot till vår glädje vitt och härligt. Fanny och Alexander måste jag ha missat; sändes den överhuvudtaget i år?

Rapport från kvarteret

2009-12-28T18:04:00.002+01:00

En inte helt ovanlig skylt dessa kristider, men bloggmaterial med tanke på att lokalen är granne med mig. Alltsedan jag flyttade in har det legat något slags företag där i hörnet, som inte gjort så mycket väsen av sig. Förmodligen någonting i gränslandet webb/media/reklam. Ibland blinkade det lite från någon skärm inne i lokalen, som i sin tur speglade sig i rutorna i huset mittemot, som i sin tur syndes från mitt fönster.

Nu är det alltså dags för något nytt. Tidigare har jag skojat med en bekant om att öppna en restaurang där i hörnan. Vilket läge! Eller tänk om Söders senaste hippaste bar hade tagit denna lokal i besittning.

Men, som ni ser på min grumliga bild blir det inget sådant. Inte ens ett surdegsbageri. Kanske någon konfektionsaffär av finare snitt. Måhända något med vintage. Förhoppningsvis flyttar inte den där vapenaffären från gatan i närheten hit.

Gallring

2009-12-27T18:07:00.004+01:00

Konkreta handlingar kan vara bra sätt att avsluta en viss epok. När jag flyttade till Malmö slängde jag en massa bråte (avslut) – och så inköpte jag ett helt nytt set lakan (påbörjan).

I dag tog jag ett beslut: att stänga ner min webbmejl som jag länge haft på det stora onda datorföretaget i väst. Sedan en tid har jag även haft ett mejlkonto på det inte lika onda datorföretaget i väst, men nu fick det vara nog: två konton (plus jobbet) var mer än jag mäktade med. Plus att den där gposten är så förbannat mycket bättre än hotbrev.

Det kändes lite läskigt när jag tryckte på knappen: nu försvinner kontot för gott! Ingen (nästan, i alla fall) återvändo. Men skönt. Ett konkret avslut. Och en början på något nytt och bättre.

Arkivet då (alltså alla gamla mejl)? Ja dem har jag importerat till min nya fina mejl.

Några dar kvar på 2009: vad ska jag gallra ut ur mitt liv härnäst? Telefonboken, källarförrådet, bokhyllorna – ja, det finns att göra.

00-talets metafysik

2009-12-27T14:31:00.002+01:00

Känner mig också nödtvungen att göra ett försök, att i dessa yttersta tider sammanfatta det 00-tal som flytt.

I stil med Hobsbawms berömda indelning av det långa 1800-talet, som inleds storslaget 1789 och avslutas 1914, så är väl den 11:e september (som Emil varit inne på) en naturlig början och Obamas tillträde som president 2009 som ett avslut (eller en ny början). Å andra sidan är ju de dystra geopolitiska konsekvenserna av 11:e september fortfarande – klimatdebatten till trots – högst närvarande i nuet.

Men nog om storpolitik. Och visst håller jag med om det där med internet (som jag numer skriver med gemen begynnelsebokstav) och en massa andra spaningar om 00-talet.

Däremot, ens personliga 00-tal har man själv att definiera:

2001 flyttade jag tillbaks till Stockholm, bodde hemma ett tag, sen i Kristineberg, Malmö och nu här.

2001 hade jag ingen aning om vad som skulle ge mig utkomst i slutet av detta decennium.

Annars vet jag inte. Kanske är det först när man sätter sig ner och tittar på lite bilder som man inser och kan begripa den tid som gått.

Men nog hade det varit intressant om vi bloggat hela detta 00-tal! Undra vad vi hade skrivit om 2001. Bloggens arkiv går nu endast tillbaks till 2007.

Sen kan man sitta och läsa gammal e-post förstås. Det kan ge en lite inblick.

Från fruktstund till spadmord

2009-12-23T18:55:00.007+01:00

Såg en dokumentär på Svt play som handlade om vilka attribut som skapade den människa vi är idag och varför vi inte springer omkring nakna med de andra små djuren längre.(eller så ofta iallafal) Budskapet var ungefär att trots att vi ofta tror att vi bakom vår civilisations ridå är mordiska djur, så är det tvärt om våra genetiska egenskaper att samarbeta, känna empati och förälska oss som gjort att vi är högst upp i näringskedjan.

Detta gjorde att jag osökt kom att tänka på min egen uppväxt i mellanmjölkens och fruktstundens rike. Jag skulle nog påstå att den är ganska befriad från våldsamma inslag. Minns ni att det var strängt förbjudet att exempelvis brottas i skolan? Detta trodde lärarna skulle spåra ut i värre våldsamheter. Snöbollskrig var kanske ett ännu större brott. Det sades att vi kunde få grus i ögat vid användande av dessa livsfarliga projektiler. Vi tvingades att sjunga sånger som "Barn i alla länder vill att det ska bli fred" eller "Inatt jag drömde". I dagens skola är iallafall brottning och snöbollskrig tillåtna, dagens pedagoger menar att brottning och snöbollar säkert kan utlösa konflikter men det skapar givetvis situationer där barn kan träna på att lösa dessa.
Jag har svårt att tro att framtidens vuxna kommer att vara mer våldsamma än var våran generation blev.
Det enda undantaget i min statliga uppfostran av icke våldsanvändande var givetvis min militärtjänst. Att lära sig döda med gevär och kanoner är givetvis långt ifrån fruktstunder och snöbollsförbud, men det var när jag instruerades i den för grävning helt värdelösa fältspaden som jag verkligen kände en kulturkrock från tidigare statlig uppfostran. Fältspaden SKALL slipas i kanterna för att kunna användas i närstrid. Ett hugg mot halsen var bästa sättet att döda en människa på om kulorna tröt.
Dagens ungdomar gör inte längre värnplikt, jag vet inte om vi kan känna oss säkrare i framtiden mot fältspadar. Men kanske är det så att det i våra gener finns bättre skydd mot framtida våld än det vår civilisation har skapat.
Det enda jag vet att jag fått träning av samma Stat som förbjöd mig att kasta snöbollar, att skära av kroppspulsådern med en spade.

Nära queer-upplevelse

2009-12-22T18:27:00.007+01:00

Besökte den stora bokhandelskedjan i dag. Dag två och tack och lov sista dagen i årets – och 00-talets! – julklappshandel. Hittade en riktig fin julklapp, den alldeles färska Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien i två band. Äntligen! Deras ordlista har ofta bara gjort mig förvirrad.

Nåväl. När jag ställde mig i kassakön fick jag omedelbart ögonkontakt med en av kassörskorna: en söt tjej i en ålder av ca 33 år. Dock, hennes namnbricka fångade snabbt min blick: står det verkligen "Jocke" på denna? Ja, det gjorde det, kunde jag konstatera samtidigt som jag lämnade över mina varor för betalning.

Tankarna svävade runt i mitt huvud: Kan en kvinna heta Jocke? Är det en man? Nä, det kan absolut inte vara. Har personen ifråga bytt kön, men inte hunnit med att byta namn? Etcetera etcetera.

Det är väl det här som är queer. Eller rättade sagt det som denna teoribildning vill åskådliggöra: hur våra hjärnor förvirras så fort vår könskompass utmanas. Och att vi så nödtvunget måsta kategorisera, dela in, ha kontroll. (Apropå ordböcker.)

Jag landade dock i teorin att hon lite nonchalant lånat en namnbricka av en kollega, ehuru av fel kön. Hellre en felaktig namnbricka än ingen alls! (Se där, kanske en sträng policy på den stora bokhandelskedjan?)

00-tal = internet

2009-12-19T10:40:00.003+01:00

För att bygga vidare på ett tema här på bloggen;
har ni sett denna politiska tunnelbanekarta?

Inte oväntad på något sätt men lite snygg grafik i alla fall. Jag såg youtube filmen från tunnelbanehytten som Emil lagt upp, noterades att den spelats in med en Canon G10, imponerande kvalitet från en halvkompaktare för ca 5 tkr.

Försöker tänka till om 00-talets innersta väsen men det står lite still. Håller med E om att när detta försöker göras blir det med all önskvärd tydlighet klart för en hur pass stora förenklingar tidigare årtiondens sinnebilder är. Det kan dock inte uteslutas att likriktningen men kanske också dikotomin i samhället var större förut, färre valmöjligheter, färre grupperingar, färre artister etc, vilket gör att större trender för dessa årtionden (20-70talet?) lättare kan avläsas. Men kan man egentligen diskutera 00-talet största trender utan att nämna... INTERNET. Ja, det uppfanns säkert i amerikatt på 50-talet och fanns väl i nästan var mans och kvinnas hem redan -99, men det stora genomslaget var väl ändå under 00-talet. Det går naturligtvis inte ens att räkna upp en bråkdel av de bloggar, widgets, applikationer, midgets och gadtgets som finns att tillgå nu. Tror inte jag behöver driva detta argument längre, 00-talet ÄR internet.

För mig känns det som utspelades i början av detta decennium känns rätt avlägset, hösten 2000 började jag på TNT och sladdade runt i Kista arbetsområde i en svävare i skåpbilskläder, i muskelminnet finns fortfarande kopplingens sladdriga känsla och den svampiga styrningen hos den italiensktillverkade Iveco jag körde. Hur kan detta gåtfulla bilmärke finnas kvar samtidigt som SAAB läggs ned? Ur led är efterfrågan.

Tycker att det är lustigt det där med muskelminnet, någon annan som har något att berätta om sina egna muskler minne?

På spaning efter ett millennieskifte som flytt

2009-12-18T22:33:00.007+01:00

"Brat (från engelska Brat, bortskämd skitunge) är ett engelskt lånord"

Det var inte många veckor sedan jag insåg att vi snart är på väg mot ett nytt decennium. Vi verkar ha en tendens att dela in olika tidsepoker i olika tiotal. Vi vill minnas åttiotalets yuppies, sjuttiotalets hippies, femtiotalets hemmafruvåg etc etc.
Förenklingar att dela upp och smälta ner i mer lättilgängligare form, då verkligheten och tidens gång är alltför komplex för våra små hjärnor.
Vad kommer då framtidens skol och historieböcker berätta om detta årtionde?
För det första tror jag att kalla det "00-talet" ganska snart kommer att dö ut. När vi talar om tidigare årtionden säger vi: 1890-talet,10-talet,20 talet osv. När 1900-talets "00-tal" nämns, säger vi helt enkelt "efter sekelskiftet" eller "vid sekelskiftet".
Vid detta i betänkande är vi alltså inne på millennieskiftets sista dagar.
Elfte september är givetvis en sak som borde komma upp,men jag tror att på ett mer kulturellt plan kommer människor att vilja se millenieskiftet som en stor fest. Det passar liksom bättre in på helhetsbilden. Vi firade det nya millenieskiftet,brydde oss om inget annat. Champagnekorkarna flög i luften, det var "blingbling" och "Bratsen" som var på tapeten. Typ som på det "glada 20-talet" och precis som vid detta årtionde slutade decenniet på nio: 1929 och 2009.
Jag hoppas historiekapitlen inte fortsätter med det nya "30-talet"...

Tanke om ett streck

2009-12-18T21:25:00.004+01:00

Mycket kan sägas om Herta Müllers Hjärtdjur. En iakttagelse jag själv gjorde, och som måhända stärker bilden av mig som en obotlig petimeter, är förekomsten av ett tankstreck. Med betoning på just ett, emedan boken faktiskt endast har förlänats ett endaste tankstreck.

Känn på den här:

"Kurts spräckta tumme, Georgs brutna käkben, den smutsgråa haren, den stinkande glasburken i min vätska – de utgjorde en del av var och en. De andra visste om det."

Boken, på blott 212 sidor, har ingen kapitelindelning utan består till största delen av knappt en sida långa stycken. Citatet ovan är från ett stycke i slutet då berättaren plötsligt ändrar tilltalet en aning och låter oss komma en aning närmare.

Men som sagt: ett tankstreck. Och ett gott exempel på interpunktionens kraft.

From Your Tube, to You Tube

2009-12-16T11:51:00.004+01:00

Denna film är skapad av en kollega på jobbet. Tycker ni den här är bra finns en film med gamla vagnar, på you-tube.

Ber om ursäkt för den smaklösa titeln.

Måhända i mjugg

2009-12-14T21:29:00.003+01:00

Efter att ha suttit i tio minuter och försökt komma på något vettigt att skriva, kom jag på att jag minsann hittat två fel i Spotify. Detta faktum säger nog mindre om musiktjänsten ifråga, som ju till stora delar fungerar utmärkt, än om i vilken omfattning jag använder mig av densamma.

Exempel 1 (det lyckliga): Lyssnade på Neil Young Unplugged, en rätt trevlig historia från 1993. Men, jag började ana något konstigt när låten From Hank to Hendrix fanns med två gånger, dels nummer 11, dels nummer 14. Vilken lycka kände jag då inte när låt nummer 11 i stället visade sig vara Unknown Legend, en av mina (och måhända andra medbloggares) absoluta favoriter. Lyssna och rys.

Exempel 2 (det lustiga): Har kollat in lite Miles på sistone (jmf inlägg nedan). En gammal favorit är Miles Smiles, inspelad 1966. Sök upp albumet och le en smula. Kanske i mjugg.

Konservativ betraktelse

2009-12-12T16:29:00.003+01:00

Den malliga morgontidningen har en ny ledarskribent som tidigare skrev kolumner i den blåare konkurrenten. I hans text idag gjorde han en klassisk konservativ historisk parallell: vår moderna tid visavi det romerska rikets fall. Det vill säga, liksom då präglas vår tid av långt gången dekadens, en amoralisk mänsklighet, hedonism, nihilism etcetera etcetera. Jag vet inte hur många stackars reaktionära skribenter som försökt leda denna analogi i bevis, men inte känns den mer relevant för det. Snarare tvärtom. Och desto mer tröttsam och förutsägbar.

Bläddrade även i den svenska konversativa månadstidskriften per excellence, och – för 34:e gången! – diskuterades objektiva estetiska värden inte helt oväntat i förhållande till modernism och postmodernism (och annan dekadens). En av de intervjuade konstaterade frankt att utsikten från Västerbron äger ett objektivt skönhetsvärde. Vad svarar man på det?

För övrigt måste jag läsa på lite mer om romarrikets fall. Kanske man ska ta tag i Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire.

The king of fågelbord

2009-12-10T23:06:00.004+01:00

Igår köpte jag ett par stycken talgbollar att hänga ut på balkongen. Efter detta scannade jag nätet om bra tips för fågelmatning. Det visade sig vara en hel subkultur. Att mata fåglar är tydligen inte bara en barmhärtighetsgärning utan även ett sätt att leva. Ju fler arter man har vid sin utfodringsplats desto högre status i denna pippifågelsekt.
Det finns ovanligare arter, men den absoluta kungen i fågelmatsalen är domherren. Inga domherrar, ingen respekt. Har du dock turen (eller förmågan) att locka fram denna rubin i fågelskrud tillhör man adeln.

Vid mina ensamt hängande talgbollar har jag ännu inte sett någon
fågel, men när jag kom hem från jobbet idag lade jag märke till att båda bollarna blivit naggade i kanten. Talgoxar, gråsparvar och blåmesar får ursäkta. Tänk om domherren kommer på besök...

En god nyhet

2009-12-08T20:18:00.003+01:00

Jag väljer att anknyta till föregående inlägg med en god nyhet. I alla fall för oss radioter som åker kollektivt.

Nu kan man nämligen äntligen lyssna på analog rundradio i tunnelbanan. Täckningen är ännu inte till fullo utvecklad, men ska fungera rätt bra ändå. Undertecknad har testat S:t Eriksplan–Medborgarplatsen med gott resultat.

And everybody's got to live their life (And God knows I've got to live mine)

2009-12-04T21:56:00.004+01:00

Alla människor har vi våra svaga punkter. Någonting vi helt enkelt inte klarar av göra eller känner att vi klarar av betytligt sämre än genomsnittet av befolkningen. Detta tror jag de flesta kan leva med. Betydligt tuffare blir det de gånger vi själva måste inse en ny svaghet på denna lista. Just i skrivande stund har jag kommit till insikt om min totala brist på den ädla konsten att sova middag.
En gång i tiden kunde jag detta. Men under mitt livs resas gång har jag tappat denna färdighet, vilket de senaste gångerna slutat med att jag vaknat någon gång vid midnatt, förvirrad och jetlaggad.

För att kompensera mina brister tänkte jag utlysa en liten tävling. Så här går den till: En av oss ställer en fråga om en plats i Stockholm, den som kan svaret lägger in detta i slutet av ett blogginlägg eller i komentatorsfältet och får äran att själv ställa en fråga.
Ofin som jag är tänkte jag själv börja. Bilden ovan visar nollpunkten på blå linjen,i detta fall bakom Kungsträdgården, alltså där distansräkningen börjar för de där vita skyltarna som finns fastskruvade på strömskensskyddet.
Frågan är då var "nollpunkten" för den gröna linjen ligger?
Tips: Det är en station ni säkert åker förbi ofta. Det ska alltså stå 0+0 på skylten.

En komparativ studie

2009-12-02T22:00:00.011+01:00

Carl och jag utnyttjade söndagens fina väder till att besöka nationalmuseum där utställning om Caspar David Friedrichs pågår. Hans tavlor hängs ut till höger och vänster och motiven är ofta landskap och hamnar eller hav, inte sällan med en frånvänd betraktare i förgrunden som stumt betraktar ett något av det sublima i guds skapelse. Lite inspirerad knäppte jag av ett par bilder av Hans skapelse, två " Caspar David Friedrichs moments" för en megapixelstinn nutid.

"Wanderer above the sea of fog" vs "Strolling in the midst of Skeppholmen".
Siluetten av kyrkotornet i den högra bilden symboliserar kyrkans närvaro och betydelse i bilder med profana motiv.

"A view of the harbour" vs " The battleship at bay" nedan.
De lärde har tvistat om vad skeppen symboliserar i dessa bilder; flytetyg att navigera på ett hav av känslor, eller kors som gör oss medvetna om vår egen dödlighet är de två vanligaste tolkningarna.

///A

Politicians sell certainty. Science lives off doubt.

2009-12-02T20:49:00.003+01:00

Jag bockar och bugar för att Emil förmedlar oss denna vackra lokalpoesi. Utmärkt exekverat!

En reflektion: När jag flyttade till Malmö skojade man gärna om att de hade uteserveringar öppna året runt, men nu tror jag fasiken att det börjar bli så här också. I alla fall kring medis.

Sen har jag upptäckt en ny favoritkolumnist: Thomas Engström, krönikör i bland annat Fokus. Hans krönikor i denna annars jämngrå publikation har en enastående lyskraft, ett uppfordrande och manande tilltal och, ja, så tycker han liksom något på riktigt. Uttrycker patos. Talar ur skägget. I sina bästa stunder påminner han mig om en annan favorit, herr Croneman. (För övrigt är han, alltså Engström, också författare och översättare, Min far hade en dröm exempelvis.)

Till sist kan jag inte annat än känna en stor glädje och ödmjukhet efter att en av Stockholms anrikaste kebabställen har börjar sälja Döner kebab. Undertecknad har smakat. Och kan konstatera att det mest var brödet som gjorde, och var, skillnaden.

Ödekyrkogården

2009-12-01T17:27:00.007+01:00

Hammarbyhöjden, Hösten 1853.

Så var synen, som jag såg en morgon,
Då jag gick förbi den hemska åkern,
Som man plöjt i närheten af galgen,
Att den ryska pestens säde gömma:
Fyra männer såg jag, mäkta glada
Af en väldig dosis aqua vitæ,
Och de hade spadarna i handen
Och de gräfde på en graf, – en sådan,
Hvilken ensam kunde rymma många, –
Och de gräfde under skämt och eder,
Som de träget hämtade ur flaskan,
Hvarje gång de läto spaden hvila.
Fyra kvinnor såg jag äfven; änkor,
Alla under natten änkor vordna;
Bleka, snyftande och öfvergifna,

En modern klassiker

2009-12-01T16:59:00.001+01:00

New York!!

Sledgehammer

2009-11-29T18:23:00.002+01:00

En klassiker (apropå El Clásico)

Promenad på Konsultholmen

2009-11-28T18:03:00.003+01:00

Kan man känna nostalgi för en livsmedelsaffär?

Ja. Mina resor dit, två stationer från Kristineberg, minns jag med glädje.

Nu ligger de även i framkant 2.0.

Det glädjer mig. Trots åtta stationer därifrån.

Parken

2009-11-28T17:55:00.003+01:00

Ja, det var sannerligen en rolig sak det där med Thåströms nya. (Minns mitt parkinlägg Lilla Malmö.)

I Axel Landkvist park

2009-11-28T16:53:00.002+01:00

"Vi möttes första gången här i Axel Landkvistpark..."
Thåström har släppt ny skiva, en låt heter Axel Landkvist park (vid Carls bostad reds anm.), lite suggestiv och mörk, som i verkligheten en novemberkväll. Första och sjunde låten på skivan är också bra.

Kan nog bli en uppgradering till Premium när jag har grejerna på plats i nya lägenheten. Hade datorhaveri förra helgen, allt på hårddisken är nu raderat! Löste sig till slut men i stort sett alla filer, bokmärken och inloggningsuppgifter har gått om intet. En digital katharsis som gett mig chansen att börja om på ny kula, finns en del skit som man inte behöver. Tydligen.

Go kväll.

Lägenhetsköp

2009-11-23T09:55:00.004+01:00

Ibland drömmer jag att jag gjort något som inte går att ta tillbaka. Exempelvis att jag dödat någon. Det är ångestladdade drömmar som ofta leder till att jag vaknar kallsvettig men samtidigt glad då jag inser att det hela är en dröm. Inatt hade jag en sådan dröm. Helt plötsligt stod jag och visade en lägenhet. Jag var mäklare! Det kom den ena jobbiga spekulanten efter den andra och allt jag ville var att sjunka ner genom golvet. Jag kunde bara inte fatta att jag lagt ner tid (typ pluggat eller vad man nu gör) för att bli mäklare. Det kändes som att det inte gick att ångra och att jag förstört hela mitt liv...

Nu har vi till slut köpt en lägenhet och förhoppningsvis försvinner de symptom som följt detta bostadsletande.

The hero!

2009-11-19T15:21:00.003+01:00

...

Memory

2009-11-17T20:13:00.003+01:00

November är den klart sämsta månaden på året. Motivering behövs inte. Men detta sagt:

Såg en kul grej i morse på www.sr.se. Carls Bollnäskompis Ribbing var med på morgonpasset i P3. Han har tydligen ägnat det senaste året träna upp sitt minne. Vann SM om jag förstod rätt och tävlade i VM i minne nyligen. Mycket lustigt. Kunde då memorera ca 147 siffror i rad!!!

Flyttlasset går snart från en kommun till en annan, och jag känner mig redan lite pre-nostalgisk. Sundbyberg har trots allt tjänat mig väl. Finns lite av varje här men lite av varje finns också annorstädes. Ser fram emot nya val, -vanor, -resvägar, -tvättmaskiner och -löprundor. Får se om jag vågar besöka sushin på Finn malmgrens plan. Det var där jag satt och luktade exkrementer efter att ha trampat i "klaveret" innan lägenhetsvisningen. Hoppas jag inte gjorde avtryck, annat än på golvet då.

Krille: klart grabben ska springa lite! Mitt bästa råd är:
UT. SPRING. Fundera inte så mycket på det. Låt det regna, blåsa och vara lite kallt. En kvart efter man sprungit klart kan man fundera på om det är något man vill göra igen. Och det vill man.

Jag har ju försökt läsa på en del sedan löpandet tog fart för ca 3 år sedan. Baserat på mina samlade intryck så vill jag rekommendera dig att jogga 2 ggr per vecka först. Och ta det ganska lugnt. När du lyckats med det ca 3 veckor kan du då köra lite annat. Intervaller, backträning mm, kan diskuteras om det blir aktuellt. Detta för att få ner skaderisken på en rimlig nivå. Eftersom kan du öka i mängd och intensitet.

Nu ska jag se om det fins plats för min smutsiga byk i stugan.

Flott(e)

2009-11-17T19:47:00.001+01:00

Idéer?

2009-11-17T13:31:00.002+01:00

Är det ingen som har några idéer som kan liva upp vardagen? På Stockholms universitet är allt som vanligt, det vill säga lite trist och tråkigt.

Jag känner att jag borde löpträna. Har ni några tips?

Härliga tider!

2009-11-15T21:57:00.000+01:00

Valfrändskap

2009-11-15T16:35:00.005+01:00

Jag vill inte på något sätt fortsätta med att jämföra mig med författare (jmf inlägg om Lundell nedan), men en sak har jag och Stig Larsson gemensamt: We Want Miles.

Hittade ett gammalt radioinslag i Radioarkivet där Stig Larsson framhöll denna Miles Davis-platta, inspelad live 1981, som en stor favorit.

Själv lyssnade jag mycket på We Want Miles i min ungdom, under den period jazz och i synnerhet fusion stod på min spellista. Två av mina gamla fusionhjältar, Mike Stern och Marcus Miller, kompar Miles på denna skiva.

Slappbas må vara en komprometterad uttrycksform, men på We Want Miles når detta konstnärliga uttryck oanade höjder.

För övrigt är det mig veterligen första och enda gången sedan sent 1960-tal en bassist ackompanjerar den store trumpetaren med klassisk walking bass, i Gershwins My Man's Gone Now.

Nej, förresten. Jag och Stig har en till sak gemensamt: tycket för ägg och bacon.

All musik

2009-11-14T11:49:00.006+01:00

Ens nätvanor förändras gärna över tid, liksom vårt liv i övrigt. En konstant i mitt surfande har dock alltid varit Allmusic (tidigare All Music Guide AMG), min absoluta favoritsajt – då som nu.

Då? Ja, det intressanta är att jag i minst tio år har använt detta musikaliska uppslagsverk, kanske ännu längre tillbaks. (Den lanserades 1991; enligt Wikipedia: "AMG on the Internet predates the World Wide Web...") Användningsområdet har i stort sett varit detsamma för min del: Hitta de oumbärliga skivorna bland de stora (och även lite mindre) artisterna; men genrerna har förstås varierat över tid.

Allmusic har för mig blivit en auktoritet på musikens område, något den av mig förtjänat över tid. Sällan har den gjort mig besviken; i många fall har den låtit mig upptäcka storartad musik.

Det absolut bästa med Allmusic är de otroligt välskrivna skivrecensionerna! Här vill jag framför allt framhålla den envetna skribenten Stephen Thomas Erlewine, som bidragit med tusentals recensioner av hög klass. Man behöver inte surfa runt länge för att läsa någon av hans signerade texter. En riktig stilist som – likt många av de andra skribenterna – kombinerar insiktsfull analys och stort vetande med språklig virtuositet och oklanderlig interpunktion (sånt som jag går igång på). Detta tillsammans med en objektiv ansats utan att för den skull undvika en sund portion subjektivism.

Ett tips: Ta en skiva eller artist ni älskar, sök upp den, och låt er hänföras.

Professorsinstallation

2009-11-13T10:41:00.003+01:00

Idag ska jag och min fru fara till Uppsala för att närvara vid årets professorsinstallation. Min far har efter många år beslutat sig för att det kunde vara roligt att ha den titeln. För att läsa mer om min fars forskning kan den vetgirige klicka på länken och bläddra fram till sida 61.
Nya professorer

Professorsinstallation
Allmän information om professorsinstallationen kan man läsa här på Uppsala universitets hemsida.

Fransk nypuritanism

2009-11-12T09:25:00.003+01:00

Denna torsdags förmiddag hämtar jag uppslag från dagens DN. Torun Börtz skriver i en kort artikel om hur cigaretter och rasism tvättas bort i dagens mediala Frankrike. Statistik visar tydligen att frassarna dricker och röker mindre. Cigg hängande i munnen är helt enkelt inte längre kutym. Enligt Böritz beror detta "nya" Frankrike på nya vanor men också strängare lagar. Denna nya våg av nypuritanism visas i en rad censureringar av diverse reklamkampanjer och affischer. Ciggen har försvunnit från äldre bilder av bland annat Chirac och Sartre. Denna censurering verkar även ha spridit sig till diskussioner om förbud av äldre rasistiska och antisemitiska texter (bla "Tintin i Kongo"). Än så länge tycker jag inte det hela låter så dumt men Björz skriver att många tycks glömma bort att det som censureras är tidsdokument. "Liksom att världen aldrig blivit mer oskuldfull och ren för att man försöker glömma bort det som varit."

Frågan om censur av rasism och antisemitism är inte helt enkelt. Problemet är nog att långt ifrån alla uppfattar äldre texter och bilder som tidsdokument. Men det här med vindrickandet och ciggen känns lite onödigt i mina ögon. För till var ska man nu drömma sig bort när man sitter på en balkong med ett glas rött i ena handen och en cigg i den andra? Paris och Montmartre låg nära till hands men det kanske är lika bra att spola kröken och fimpa...

Opera - 3 (gratis)tips

2009-11-08T18:23:00.007+01:00

Nyligen har mitt operaintresse blommat ut och för inte så länge sedan köpte jag mina två första operaboxar, alltså inspelningar i sin helhet.

Glädjande är även att Spotify innehåller en hel del klassiska godbitar och i vissa fall eminenta inspelningar.

Så, får ni lust att bekanta er med lite opera, klicka och njut:

Ileana Cotrubas [Soprano] – Verd i: La Traviata

(Denna har jag på cd och kan inte nog rekommenderas.)

Teresa Berganza [Mezzo-Soprano] – Bizet: Carmen

(Också med Domingo.)

Thomas Schippers/Coro del Teatro dell'Opera, Roma/Mirella Freni/Nicolai Gedda/Mariella Adani/Mario Basiola II/Ferruccio Mazzoli/Mario Sereni – Puccini: La Bohème

(La Bohème såg vi i Petersburg!)

Mycket nöje!

Allt är inte guld som glimmar

2009-11-05T21:47:00.007+01:00

Den här bilden har jag numera som skrivbordsbakrund. Den förerställer Daniel "Tjerna" Tjernström göra 2-1 mot Göteborg. Tanken med denna bakrund är givetvis att jag ska känna mig på bra humör när jag har datorn igång(vilket är ganska ofta, datorn alltså inte det bra humöret.)
Är det bara jag som älskar idrottsbilder, det händer liksom så mycket på en gång, Vad tänker målvakten? Vet backen i ögonblicket att brytningen blir för sen, och vad tänker Tjernström när han drar i väg årets första skott för sin egen del. Anders, du är experten här, är det bara pöbeln som gillar idrottsbilder?
Om ni fortfarande läser kommer jag snart med poängen med mitt inlägg. Så här är det: AIK vinner Sm-guld och snuvar hatlaget nr2 på Sm-guld på deras egen arena.Hatlag nr 1 är på väg att åka ner och hatlag nr 3 är redan nere i skiten.(Somliga menar att hatlag ett och tre egentligen är samma förening:HIFDIF)
Och plötsligt känner jag mig som Cartman i South Park när han får syn på två människor med arslen istället för ansikten. Istället för en euforisk glädje blir han helt tom. Han förklarar att han insett att han aldrig mer kommer att få uppleva en så rolig syn och därför blir deprimerad av tanken. Så är det med den här fotbollsäsongen med. Den här säsongen kommer aldrig att upprepas, därför kommer mitt supporterskap från och med nu bli en besvikelse.
Alla som påstår att detta landar under kategorin I-landsproblem kommer aldrig kunna förstå sig på fotboll.

På tal om mäklare. Vad är det med människor som litar på män i kostymer? I varje fall av lurendrejeri som uppmärksammas i media skyller offren på att de "verkade så trevliga och välskötta". Tro fan! Hade de inte verkat så hade de lagt golv eller jagat priser i Ullared vid det här laget. Så mitt råd till Krille och Emilia, hittar ni en mäklare som ser ut som Christer Pettersson, slå till!

Bronx

2009-11-05T20:41:00.004+01:00

Ibland går jag till min bokhylla, tar ut en volym, bläddrar och minns en gammal bekantskap. Friheten av Ulf Lundell läste jag kring millennieskiftet, strax efter den kommit i pocket. Minns att jag köpte den på Pressbyrån i Bollnäs.

Att jag just bläddrade i denna bok var ingen slump. Besökte ju Toscana häromsistens och stora delar av Friheten utspelar sig just där. Jag behövde inte ögna igenom alltför många sidor innan bland annat Lucca nämndes, en vacker stad som vi besökte.

En annan iakttagelse: Min musiksmak blir alltmer lik Ulfs. I boken nämner han förstås Neil Young (inte så förvånande kanske). Men också Mahlers femma, en för mig ganska ny bekantskap.

Apropå bilden ovan (och bostadsmarknaden): Det tjatas i tid och otid i Friheten om Bronx, typ området kring Ringvägen/Hornsgatan (där han bodde tills för ett par år sedan). Även i folkmun kallat Zinkensdamm. Östra Söder tycker han mindre om:

"Bronx var inte som Skånegatan där Jaz [en brud] slagit sig ner. Det här var liksom ingenting. Runt Skånegatan var det wanna-bes en masse. I Bronx fanns ingenting sånt. Det var neutralt, om inte helt avspänt så åtminstone utan den anspänning som rådde i kvarteren där borta på Östra Söder eller snutten av Götgatsbacken..."

Två anledningar till skam

2009-11-05T18:21:00.003+01:00

Denna vecka har jag lärt mig två saker om mig själv:

1. I mitt kvarter, på vägen till en av mina default-butiker, ligger en hästaffär. Där finns förstås ingen levande brunte, endast diverse tillbehör för den hästbitne (affären heter faktiskt just det). Jag har tittat in i skyltfönstret och... Visst innefattar ryttarmodet ganska snygga persedlar, såsom rediga skinnboots och mysvarma västar av okänt material? Jag har i alla fall tänkt denna tanke. Och sen känt skam.

2. Ja, och så en annan modepryl: Ni vet de där svarta tajta latex-eller-vad-det-nu-är-för-material-brallorna som sprider sig både inom och utom tullarna. Jag vet inte om detta tangerar gränsen för allmänt bloggovett, men de där tajtsen liksom – för att uttrycka det lite akademiskt – fascinerar mig och min irrande blick. Och sen känner jag skam.

En sak jag visste innan vecka 45 är att jag blir lite galen av att ligga hemma och inte prata med någon. Så, i dag inledde jag en konversation med min lokala videouthyrare: "Öh, ursäkta, har ni möjligtvis Taxi Driver?" Efter en stunds väntan: "Nä, den är tyvärr uthyrd. Vi har bara ett exemplar av den." Några timmar senare gick jag till min lokala musikaffär och försökte inleda ett samtal om varför mina strängar på min akustiska gitarr går sönder så ofta. Det blev att konstruktivt samtal.

Bostadsmarknaden

2009-11-05T09:49:00.005+01:00

Jag har helt enkelt inte så mycket för bostadsmarknaden och allt som tillhör den. Det hela grundar sig nog i ett agg mot säljare i allmänhet (inte minst bilförsäljare) och i förängning en stark misstro till alla mäklare. Helst av allt skulle jag vilja slippa hela bostadsköparkarusellen. Slippa inställsamma mäklare, idiotiska spekulanter, fula lägenheter och jobbiga budgivningar. Det är en värld som jag inte vill vara en del av och förhoppningsvis slipper jag alltihopa ganska snart.

Det sägs att bostadsmäklare tjänar en del stålar. Jag är i alla fall inte ett dugg avundsjuk. Mäklare är fan det sista jobbet jag skulle kunna tänka mig. Är det ens ett riktigt jobb? Ett skojarjobb skulle jag vilja påstå.

Uffizi

2009-11-04T19:48:00.002+01:00

Recession Time

2009-11-04T16:10:00.003+01:00

"Jag är en sjuk människa ... Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter".

Rapport från mitt eget källarhål. Ja, det finns sådana ävenledes i SoFo.

Men, nog är det icke i levern det sitter, alltså min sjukdom. Kanske är det en vanlig förkylning; förhoppningsvis är det inte H1N1.

Måhända kan man skylla det allmänna världsläget – recession, lågkonjuktur, brist på likviditet – på att det senaste inlägget här på bloggen dateras ända tillbaks till den 24 augusti. (Även då en slags sjukrapport.)

Följaktligen föll det sig följdriktigt att nu ta upp tråden, här liggandes i min sjuksoffa. (Tackar än en gång A för att den förgyller min bostad.)

Länge har jag tänkt skriva ett inlägg om trenne identiska titlar, Closing Time, och i detta sökt finna någon högre sanning. Både Leonard Cohen och Tom Waits har (ju) skrivit låtar med denna titel. Och sen hittade jag en artikel på The Believer som heter – just det! – Closing Time och är en exposé över bilismen och då i synnerhet över bilhandlaryrket. Tyvärr orkade jag aldrig läsa artikeln. (Till yttermera visso heter författaren Rich Cohen.)

Men här får vi det slutligen bevisat: även ett inställt blogginlägg är ett inlägg.

Гимн Российской Федерации

2009-08-24T12:22:00.002+01:00

Jag ligger här hemma denna måndag och mår lite halvsvajigt. Har med största sannorlikhet åkt på en släng av svininfluensan. Detta har inneburit att jag har mått pyton och knappt sovigt på några dagar. Tur att franska nationalsången finns för att få en på bättre humör men jag måste ändå säga att ryska alltid varit en av mina favoriter. Det är något storslaget över den. Jag följer helt enkelt Emil och slänger upp en till nationalsång.

">

Qu'un sang impur. Abreuve nos sillons!

2009-08-23T19:47:00.003+01:00

Var är Hem och skola när man behöver dem? Den här sången skulle ju fått Moder Theresa att springa efter vapen!

Själens spegel

2009-08-07T10:08:00.004+01:00

(Tack till Erik för detta.)

De e schemeschter

2009-08-07T09:44:00.006+01:00

Jag jag gjort mig känd som en sällanbloggare med lite för långa inlägg, och detta blir inget undantag.

Nu är jag mitt uppe i semestern, ca 10 dagar kvar och har haft det angenämt i största allmänhet. Ska bli lite segling/stekning med två av bloggens deltagare, ser ut att bli stark sol men svaga vindar.

Apropos spotify tycker jag det är lätt att haka upp sig på någon låt, låta den spelas sönder och till slut kanske också samman. I nuläget blir det många upprepningar av Antony & the Johnsons fragilt sävliga låt Another World.

Berlin var väl ungefär som väntat - jag väntade mig inte att bli frälst - förmodligen för att det inte är någon insmickrande stad. Det ser ut som det gör, passar det inte så kan man dra åt helvete (eller åka hem (med RyanAir)). Detta är inte något direkt negativt, det bara är som det är. Kul med språkförbistringen, fråga något på engelska och du får svar på tyska, se frågande ut, och du får svaret igen, på tyska, nu med något högre och än mer välartikulerad stämma. Det är väl helt enkelt så att dubbningen av filmer, mm?, tar ut sin rätt i detta land, ett kul minne blir när vi tittade på Hot Shots 2 på hotellet, Charlie Sheen, med svällande muskler, ja jävlar, skriker på dåligt läppsynkad tyska ut order samtidigt som kulsprutan går varm och tomhylsorna flyger, haha.

Vi bodde kul på 18 våningen vid Alexanderplats, utsikt mot tv-tornet och med staden nedanför. Bilden nedan tagen från hotellrummet.
En dag hyrde vi cyklar och avverkade stora delar av den stora staden, riktigt fint att cykla runt.

Så här ser tunnelbanan ut, Emil. Ganska trång på något sätt, men det fanns förstås lite olika modeller. Inte strömlinjeformad.

Johan var lite bättre på att äta tysk korv än jag. Men det gick en del döner...

Gone

2009-08-06T19:20:00.002+01:00

Dylan försvunnen från Spotify sedan ett par dagar. Illa. Mycket illa.

Och minst sagt ett dåligt omen. Eller förhoppningsvis ett litet snedsteg innan den fullkomliga Spotify-frälsningen.

Metallica, Beatles, AC/DC – dom klarar jag mig utan. Men Dylan!

Kunst

2009-08-03T21:01:00.001+01:00

Nedläggningsvåg

2009-07-30T12:10:00.002+01:00

Erik konstaterar en nedlagd affärsverksamhet.

(Och passa på att ta del av en förnämlig webblogg.)

Avspegling

2009-07-29T20:31:00.003+01:00

Hur påverkar läsningen oss som människor, vår föreställningsvärld, våra värderingar etc.? En lika gammal som – enligt mitt tycke – intressant frågeställning. Och den går att betrakta ur många perspektiv.

Exempelvis: Läser vi inte många gånger bara för att bekräfta snarare än ifrågasätta våra åsikter?

Apropå tyskarnas vurm för stora diktare under 1900-talets första hälft:

"Och även om diktarens budskap var otvetydigt, så är det ingalunda säkert att budskapet formade läsaren; det var lika troligt att läsaren letade upp det budskap han ville ha och som han ändå, av icke-poetiska skäl, skulle ha funnit någon annanstans. Var inte diktarna mera avspegling än orsak?"

Peter Gay, Weimarkulturen (1968)

This is the end

2009-07-29T14:52:00.001+01:00

http://slutet.se/

Uthyres

2009-07-26T18:13:00.003+01:00

Spatserade på Skånegatan i dag och spanade in i tom affär, så när som på en liten lapp klistrad på fönsterrutan: "Lokal uthyres".

Blev faktiskt ganska glad; har länge grubblat över varför det ligger en vapenaffär på denna gata, eller över huvud taget på vårt fina och fredliga Södermalm.

Nåja. Vissa ser det kanske annorlunda. Måhända med en viss sentimentalitet: ännu en unik söderhandel (med anor?) att sakna.

Nu funderar jag mest på vad som hamnar där nu. För min egen del är det snarare detta som bestämmer min känsla för denna förändring. Får man önska? Tänk om det kunde öppna en stockholmsfilial av Falafel no. 1!

Kvitter

2009-05-23T11:46:00.003+01:00

Apropå den hastigt avsomnade diskussionen om Twitter:

"Det är som att skära en liten bit hud från armen och lägga på datorn. Man får inget tillbaka."

Herr Schyffert om sitt beslut att att sluta twittra.

The Queen vs Arsenal fotball team

2009-05-22T08:36:00.001+01:00

Högt och lågt...
Kan inte hur man lägger upp en youtube i denna, men här kommer en kul länk.

http://www.youtube.com/watch?v=z8WdVBWp-yw

/\

En ledig dag

2009-05-21T14:02:00.003+01:00

Det är nåt speciellt med dessa röda dagar. Vissa uppmärksammar vi på alla möjliga vis, andra – som Kristi himmelfärds dag – bara dyker upp helt plötsligt, ger oss lite ro och ledighet, för att sen bara hastigt försvinna bort i glömskan.

En lång promenad och P1 är för min del ofta en lyckad kombination för en lyckad helgdag.

Förutom ett fint program om Allan Edwall och ett om den svenska nationalparken, kröntes dagens P1 lyssnade med en hel timme långt program om The Köln Concert.

Denna skiva har jag haft i min ägo omkring tio år. Har bitvis lyssnat på den ganska mycket. När jag hörde på alla röster om denna klassiska inspelning funderade jag på vad jag själv skulle ha att säga om denna musik.

Liksom i många andra sammanhang minns jag klart min första bekantskap med skivan – och det var med en känsla av besvikelse. Musiken överensstämde inte alls med mina förväntningar och med den inre bild jag hade av hur en solokonsert av Keith Jarrett skulle låta. (Hade nog inte hört honom överhuvudtaget innan dess.)

Det tog nog ett par år innan jag förlikade mig med The Köln Concert; och ju mer jag accepterade musiken, desto mer gripen och hänförd blev jag.