En grusplan nära mig

Detta inlägg kommer inte att behandla Stockholmslagens framtida öden i svensk elitfotboll(som titeln onekligen för tankarna till), utan om våren!

Videung,tussilago och fågelsång får ursäkta men för mig kommer våren med en städare med upphottad golfbil.

Som den betongblomma jag är känns inte våren riktig innan gruset på asfalten vid mitt hus är bortsopad. Våren befinner sig för tillfället cirka femtio meter från min port, där asfalten är slät och fin. Vid min gata däremot ligger gruset fortfarande kvar, lika tät som på en grusplan.

Bocelli, Olivetti och lite hockey

I söndags promenerade jag förbi globenområdet för lite frisk luft och en aningens bättre kondition.

Globen är ett spännande område. Förutom att området kring denna arena är nästan upplyftande fult så bjuder den på en härlig mix av människor beroende vad det är för arrangemang på gång.
Söndagens promenad gav inga besvikelser, tvärt om!

I den ena ringhörnan befann sig ett hundratal drängfulla gnagare(AIKare Em!) som med fulla halsar och snuset rinnande mellan tänderna firade uppflyttning i Elitserien. I den andra ringhörnan befann sig Andrea Bocellis fans. Den blinde poptenoren skulle spela inför ett globen fullsatt av folk "utan riktig finkulturcred: men snubben är blind och borde sjunga bra så jag bjuder med frugan och betalar 2000spänn och låtsas ha lite koll på klassisk musik."

Denna "clash of the titans-match" var oerhört rolig att skåda och fick mig utsökt att tänka en annan mästersångare: Cassius Olivetti. Denna sångare tilltalar nog samma publik som Bocelli, tror undertecknad.